Sprint – en långdragen tv-historia

SPORTBLADET

Jag minns att jag förra vintern klagade på att SVT:s längdskidåkningskommentatorer Jacob Hård och Anders Blomqvist är så otroligt fokuserade på Sverige hela tiden. Efter ett lopp på lång distans då det gått uselt för de vitklädda fast kommentatorerna noggrannt beskrivit varenda anledning till hopp, verkade det så otidsenligt: att hålla fast vid tanken om Sverige som bäst i världen på att sega sig igenom skidmil i en skog, fortfarande hoppas på en ny Gunde Svan-era. Fanns det ingenting annat värt att följa i den traditionella skidåkningen förutom att heja på Sverige?

Jag hade kanske fel då. För hur skulle man kunna bortse från den svenska traditionen, minnet av dominansen, möjligheten att Sverige kan vara bäst i världen.

Jag är svag för längdskidåkning, och jag antar den svagheten har att göra med att sporten just handlar om Sverige. Och Norge. När SVT:s Yvette Hermundstad intervjuade lördagens norska herrvinnare i gårdagens sändning från sprinttävlingarna i Düsseldorf skämtade de om att det blivit som svenska tv-kommentatorer brukar säga: ”aj, aj, aj, nu vinner Norge – igen”. Typiskt. Klart det är viktigt att slå Norge. Fortfarande.

Fast samtidigt som den ­traditionella rivaliteten mellan Sverige och Norge lever vidare så har ju längdskidåkningen förändrat sig själv som ingen annan sport. Och fortfarande diskuterar vi formerna. Som Jonas Karlsson påpekade i SVT:s sändning i går så är sprintkval faktiskt tråkiga. Precis som tävlingar med masstart är tråkiga. Transportsträcka är ordet. Lagtävlingarna i går hade spännande slut: överraskande taktisk körning av Peter Larsson, starka lopp av Britta Norgren, Lina Andersson och Marit Björgen. Men vägen dit var lång och händelselös.

Sverige är ju faktiskt bäst i världen på sprint, så här finns väl ingenting otidsenligt vare sig med sporten eller kommentatorerna. Men nånting behövs ändå ändras.

Malena Johansson