Wegerup: Ni är 90 minuter från fiasko

SPORTBLADET

”Bli lite förbannade”

BRASILIA. Vi har hört den förr.

Landslagets refräng när de försatt sig i krisläge, om hur de spelar bäst ”med kniven mot strupen”.

Fint, då borde alla högprestera mot ­Kina.

För Sverige är just nu nittio minuter från fiasko.

Vi flög från ljumma vindar vid havet till Brasiliens stekande inland för att se ­Sverige träna inför ödesmatchen.

Där Rio de ­Janeiro bjuder på charmigt kaos är huvudstaden Brasilia ordning och reda. Byggd med raka gator, politiska högkvarter och en tanke bakom allt.

Den tanke och organisation som det svenska OS-laget  saknat både mot Syd­afrika och Brasilien.

En vinst, erövrad med möda, mot laget som är nummer 52 (!) på världsrankningen. Och sen förlusten med 5–1 mot Brasilien, i en smärtsam utspelning.

Inte i någon av matcherna har svenskorna fullt ut följt den tänkta spelplanen. För att de inte klarat det eller för att de inte känt förtroende för Pia Sundhages taktik?

Sjöströms vilja finns inte i laget

Troligen det första alternativet.

De ­tekniska bristerna har varit påfallande, liksom avsaknaden av jävlar anamma.

Bara se hur de två lagen sjöng nationalsången inför stormötet i lördags. Brasilianskorna höll händerna på hjärtat, med strålande ögon, höga röster.

Svenskorna mumlade, stod ­tysta, utstrålade allt annat än segervisshet.

Alla får för all del moltiga sig igenom ”Du gamla du fria” så länge de levererar på ­planen. Det handlar mer om att i det här ­laget tycks det saknas ledarskap, handlingskraft och den där viljan att vinna som gett Sarah Sjöström ett guld och Emma Johansson ett silver hittills i detta OS.

En del av skulden faller på Pia Sundhage för detta. Den Sundhage jag alltid respekterat ­genom åren borde rasa och erkänna att man klappade igenom ­totalt och ur ­ilskans aska få laget att ­resa sig. Men, nej. Jag stod länge och ­pratade med henne efter ­träningen och jag förstår att hon greppar efter halmstrån och letar ljusglimtar, men jag hade hellre sett henne ilsken.

Ett lag och dess ledare kännetecknas framför allt av sina prestationer då det ­gäller som mest.

Om inget annat­ ­klaffar kan man i alla fall kämpa tills allt hopp är ute.

Dessa ledaregenskaper hade Pia Sundhage i USA, när jag tårögd satt på press­läktaren i Peking och såg henne leda ­amerikanskorna till OS-guld. Som jag ­unnade henne det, så mycket som hon ­betytt för damfotbollen.

Då var inget ­omöjligt och det handlade inte bara om mer resurser och bättre spelarmaterial. Sundhages ledarstil var tuffare, mer ­krävande, och hon ingöt mod och glädje

i laget.

Nu, inför ödesmötet med Kina, har hon haft enskilda samtal med alla spelare och det är bra, något måste till för att få ­Sverige att vakna.

Hört de här ursäkterna sedan 2004

När avsparken går i natt vet vi om det räcker med oavgjort eller om vinst krävs, beroende på övriga matcher som spelas ­tidigare.

Oavsett vilket måste vi få se en helt annan koncentration, precision och prestation från svenskorna.

I går efter­middag på träningen small det bra i ­närkamperna, stämningen var god, trots att ­Jessica ­Samuelsson är tejpad och Kosovare Asllani förkyld.

Samma laddning och fokus som på ­träning måste Sverige klara att få med in på planen även när det gäller något.

Ända sen OS i Aten har jag hört ”kniven på strupen”-ursäkterna. Det vore mycket bättre om Sverige inte satte sig i desperata lägen hela tiden, men nu står vi här igen.

En förlust mot Kina och OS är över. Spelarna får resa hem, Pia Sundhage får gå. 

Jag ­hoppas få fel och att Sverige kan hitta rätt och börja växa igen.

Så blev solen sakta mildare över träningsplanen och sjön nedanför blänkte i matt guld. Det vore alldeles för tidigt att lämna Brasilien nu.

Så bli nu lite förbannade, gärna på kritiken, på oss i media, på vad helst ni vill, Sverige. ­Bara ni tänder till och vinner.

ARTIKELN HANDLAR OM