Utdrag ur ”Jag vill bara vinna” – Ljubomir Vranjes självbiografi

SPORTBLADET

Det hände något efter ett av de där sommarloven på Balkan. Jag började högstadiet och det var då mina stökiga år tog vid. Där fanns redan stora grabbar som körde sitt race, de låtsassparkade mot varandra på rasterna och ibland blev det bråk. Jag var tvungen att överleva på något sätt. Min strategi var att bli ännu hårdare än de hårdaste grabbarna. ”Om de visste att jag var hård skulle de inte våga tjafsa med mig”, tänkte jag. Jag ville inte visa mig svag, jag var ju så liten. Om jag visade svaghet skulle de ta mig direkt.

Det var framför allt i nian som jag var med och slogs. När man är äldst på skolan blir det ju lite enklare att hävda sig. Inne på vår skola var det ganska bra sammanhållning, de flesta respekterade varandra. Vi slogs snarare mot de tuffa killarna från andra skolor. Det första riktigt stora slagsmålet ägde rum när ett tjugotal elever från en skola i Bergsjön kom på besök. Hela skolgården förvandlades till ett slagfält, men striden var snabbt vunnen. Vi var många fler och jagade bort dem från vår skola. I plugget var det annars relativt lugnt. Visst hände det ibland att någon försökte mucka, och då fick man slå tillbaka. Men där emellan flöt det på.

Det var på stan som det var stökigt på riktigt. Om vi inte hade träning åkte vi in till centrum efter skolan. Där låg det nästan alltid bråk i luften. Vi visste vilka som kom från den ena eller andra skolan, vilka som var fighters och vilka som inte var det. Man fick många tillfällen att försvara sig själv och de andra i gänget. Jag var en sådan som alla försökte ge sig på, så jag fick många anledningar att stå upp för mig själv och gjorde det överraskande bra. Jag blev dessutom bara bättre och bättre på att slåss. Jag tränade taekwondo och kickboxning, så jag hade en del tekniska färdigheter vilket gav mig ett övertag. Självförtroendet växte.

Jag var liten men ändå ganska stöddig och jag antar att det var lätt att reta sig på mig. Många av de stora, tuffa killarna ville nog sätta mig på plats, visa att det var de som bestämde. Men min storlek lurade många. Det började alltid med att någon hotade mig med stryk, sedan fick de ångra sig ordentligt.

Vi hängde mest inne på Liseberg, i spel- hallen. Där var det coolt att vara, mest för att stället hade åldersgräns. Allt som är förbjudet är ju häftigt i den åldern. Mina föräldrar förstod inte riktigt vad som pågick. Jag sa att jag skulle till Liseberg och det lät ju bra. ”Åh, vad roligt, ett nöjesfält. Bra min son”, sa mamma. De skulle bara ha vetat vad som pågick därinne …

Stöket gick successivt från att vara relativt harmlöst till att innefatta allt allvarligare saker. Före gymnasiet hade jag ändå gjort ganska normala tonårsgrejer. Visst, jag hängde i ett kompisgäng. Och visst, ibland hamnade vi i trubbel och i slagsmål. Men det gick ändå att hantera.

I gymnasiet blev det värre. Jag valde restauranginriktning, medan Karlo började som målarlärling. Det gjorde att vi inte träffades så mycket på dagarna. Istället hängde jag mycket med Zvone Midenjak som gick i min klass och dessutom var ungefär lika lång som jag (eller kort, kanske jag ska säga). Vår skola låg mitt i stan och vi började hänga på Biljardpalatset och inne i Femmanhuset. Jag var tyvärr mer i biljardhallen än i skolan, trots att jag egentligen trivdes med plugget. För mig passade restauranglinjen perfekt, jag gillade att laga mat och att servera – Zvone och jag skulle bli servitörer. Att sitta still och läsa en bok passade inte mig, så de teoretiska ämnena struntade jag oftast i. Istället spelade jag biljard. I hallen fick vi kontakt med nya typer av människor. Jag hade också börjat hänga i lite andra gäng och hamnade snart i det som man brukar kalla ”dåligt sällskap.” I samma veva började jag gå ut på krogen. Som sjuttonåring var jag ute ofta, jag hade falskleg och kom in överallt. Jag åkte fast en gång på grund av just den där legitimationen, på Centralstationen i Göteborg. Jag försökte prata mig ur situationen, men det var kanske en lite för rörig förklaring. Jag fick handfängsel på mig, det kändes inte särskilt bra när alla tittade på mig som om jag var värsta brottslingen. Polisen körde in mig till häktet på Skånegatan och där fick jag sitta i förhör i några timmar och försökte förklara hur och varför. Efter ett tag ringde de hem och jag blev hämtad av pappa. Han var mindre glad.

Kvällarna började annars alltid i biljardhallen där vi spelade om pengar. Det kunde handla om ganska stora summor och ofta vann vi. Spelandet innebar spänning, risker och fara, saker som jag alltid har haft en dragning till. Zvone och jag kände oss som kungar när vi gick från biljardhallen med tusentals kronor på fickan.

Efter biljardhallen gick vi vidare till krogen eller något av diskoteken med våra nyvunna rikedomar. Vi sparade inte precis på pengarna utan spenderade friskt. Vi bjöd tjejer på drinkar och vi kunde beställa in brickor fulla med shots. Ibland spelade vi black jack eller roulette. Vi levde ut ordentligt. Det var inte ofta vi hade pengar över nästa dag men det spelade ingen roll. Dagen efter var en ny dag med nya möjligheter att spela in nya pengar – och så höll det på. Helg efter helg. Jag hade naturligtvis också handbollen som tog upp mycket av min tid men jag tog varje chans jag fick att hänga på stan.

På diskoteken var det nästan alltid aggressiv stämning. Atmosfären var spänd, vi hade hela tiden koll på de farliga killarna. Polarna var alltid nära, det var en trygghet för oss alla. Vi ville egentligen helst dansa, ha kul och ragga på tjejer men på något konstigt sätt hamnade vi jäkligt ofta i slagsmål istället. Ibland inne på något disko, ibland i kön in. Överallt. Blev det fight backade jag aldrig, jag tog hellre ett steg framåt och var alltid redo.

En sådan kväll utspelade sig inne på nattklubben Rondo, precis intill Liseberg. Kvällen hade börjat bra, vi hade ett bord bredvid dansgolvet. Det var drinkar till höger och vänster, tjejer runt bordet och musiken dunkade ur högtalarna.

Vi dansade med några brudar och det var mycket folk på dansgolvet. Utan förvarning fick jag en rejäl smäll i ryggen. Jag vände mig om och stod framför en kille på två meter som tittade ner på mig. Han sa inget utan dansade bara vidare med sina polare. Jag visste inte om han knuffat mig med mening och kvällen var ju fin, vi hade kul så jag lät det passera.

Några sekunder senare flög jag rakt in i folkmassan på golvet. Jätten hade knuffat mig igen och jag fattade att han sökte bråk. Jag gick till attack och vi flyttade oss bort från dansgolvet.

”Vad har du för problem?” frågade jag.

”Du är mitt problem”, svarade han.

”Shit”, tänkte jag, ”om det smäller är min position jävligt dålig där jag står nu.” Jag började gå uppför trapporna men stannade efter tredje steget och vände mig om. Nu var positionen bättre, tre steg upp i trappan var jag nästan lika lång som min motståndare. Jag tog sats och slängde mig ut med huvudet före och skallade jätten så att näsan knäcktes på honom. Hans gäng blev helt paralyserat, runt omkring oss skreks det och blev rörigt, vakterna kom och brottade ner mig och tog ut mig. De skulle precis ringa polisen när det kom fram flera vittnen som sa att de hade sett alltihop och att det var den andra snubben som först hade hoppat på mig och att jag bara hade försvarat mig. Vittnena var tjejerna som vi hade hängt med under kvällen. De räddade mig.

Jag var faktiskt väldigt bra på att slåss, vilket man kanske inte tror när man ser mig. Jag var snabb, liten och stark – men framför allt helt orädd. Egentligen ville jag nog aldrig slåss, det blev bara ett sätt att hävda sig. Jag fick alltid höra att jag var liten och om någon trängde sig före mig i en kö och jag protesterade fick jag höra: ”Din lille skit, flytta på dig och håll käften.”

Då började jag käfta emot, jag köpte aldrig det där, och sedan fick jag oftast en knuff eller något, men det var jag van vid och beredd på. Då small det naturligtvis. Jag hade ofta fördelen att jag var nykter. De flesta andra hade förfestat och kom fulla till krogen medan vi kom direkt från biljardhallen och därför var ganska nyktra. Väl inne på krogen drack jag däremot en del och då försvann min blyghet. Alkoholen gjorde att jag vågade ta för mig och flörta med tjejer. Det där gänget som jag hängde med var ganska hårt vilket också ökade mitt självförtroende. Det gav en jäkla känsla av makt och vi var väldigt bra på att njuta av den makten. Vi var aldrig rädda för någon. När jag umgicks med gänget så slogs jag. Sedan kunde jag vara borta några veckor då jag hängde med andra kompisar som var mycket lugnare, eller var på turneringar och matcher. Det var liksom som om jag levde olika liv beroende på vem jag umgicks med. Mina idrottskompisar hade nog ingen koll på att jag slogs. Handbollstränarna anade nog vad som pågick, men det var liksom ingen som tog tag i mig och ruskade om mig.

En sak som är viktig att nämna i sammanhanget är att det nästan aldrig var jag som startade slagsmålen. När jag någon gång gjorde det hade jag blivit provocerad, eller så ville jag ge igen mot någon som hade bråkat med mig tidigare. Då var man tvungen att stå upp för sig själv. Skulle jag visat svaghet hade jag blivit uppäten direkt. Det hände ganska ofta att vi stötte på någon vi hade något otalt med sedan tidigare, Göteborg är ändå ganska litet.

Jag minns särskilt en gång då vi satt inne på McDonald’s i Femmanhuset och åt medan vi väntade på sista spårvagnen som skulle ta oss hem till Kortedala. Klockan var halv tre på natten. Vi satt vid första bordet till vänster om kassorna och vi var lite trötta, men ganska nyktra.

Plötsligt kom det en kille förbi vårt bord. Han kastade en snus i ansiktet på min kompis, log och sa: ”Oj, jag siktade på väggen.” Han småskrattade och gick vidare. Jag tittade på min kompis, vars blick sa: ”Jag orkar inte, låt honom vara.” Men jag har väldigt svårt för att släppa sådant. Min kompis skjorta hade fått en stor svart fläck som luktade äckligt.

”Det där ska han inte komma undan med”, sa jag. ”Han måste be om ursäkt.” Jag reste mig och sa: ”Du, kom tillbaka!”

”Varför?” replikerade killen. Han visste exakt vilka vi var. Han ville bara provocera.

”Det räcker inte att du skyller på att du siktade på väggen, du måste be om ursäkt.”

”Fuck off, jag säger inte förlåt till någon. Vem tror du att du är?” sa han och gick ut.

Med bestämda steg gick jag efter.

Adrenalinet pumpade. Jag kan bli jäkligt aggressiv och det går fort, på en hundradels sekund. Det blir bara svart och det känns som att ingen kan stoppa mig. Jag kan inte förklara det, men ibland blir jag rädd för mig själv.

Vi började slåss utanför nattklubben Palace vid Brunnsparken och efter många sparkar och slag hamnade vi till slut på perrongen mitt emellan spårvagnarna. Vi pucklade på varandra och jag tyckte att jag hade kontroll över situationen. Han föll, reste sig upp. Jag slog igen, han föll. Han reste sig upp, jag slog igen, han föll. Han reste sig upp. Jag sa till honom att sluta, det kändes inte som att han hade någon chans. Men han ville inte sluta. Jag knuffade bort honom. ”Han var inte lika aggressiv längre och hade antagligen fått nog”, tänkte jag.

Jag ville inte släppa honom med blicken så jag backade sakta bort. Plötsligt snubblade jag till på spårvagnsspåret och tappade både balansen och kontrollen. Jag föll och han såg sin chans.

Han sprang fram i full fart och drog en stenhård spark i huvudet på mig. Som om mitt huvud vore en fotboll och han en målvakt som sköt en inspark.

Jag reste mig inte upp. Han sprang iväg.

När jag väl kom upp stod det en massa människor omkring mig, det bultade i hela huvudet och jag kände stark smärta. Jag kunde inte röra mina läppar och min näsa var krossad. Jag hade blod över hela min vita skjorta och fick slänga den innan jag kom hem så att inte mamma och pappa skulle se det.

Det här var en natt bland väldigt många.

Jag slogs inte bara med människor. En gång gjorde jag exempelvis misstaget att slåss med en spårvagn. Det hade faktiskt kunnat sluta med att jag aldrig hade spelat handboll mer. Det var sent och jag var sur på en tjej som hade dissat mig och valt en annan kille. Jag bestämde mig för att slå knytnäven genom en spårvagnsruta. Det började förstås blöda som fan. Hela handleden var uppfläkt och jag fick åka ambulans till sjukhuset för operation. Jag tyckte att läkarna skulle sy ihop det snabbt så att jag kunde ansluta till de andra på stan, men det var nog bra att jag stannade. Det blev 32 stygn. Jag missade i och för sig slutspelet i junior-SM, men å andra sidan läkte skadan hyfsat bra. Det är en sena som fortfarande inte fungerar, men jag hade tur att det inte blev ännu värre.

/.../

Till slut hände något som verkligen skakade om mig och som kom att bli en vändning. Vi var på Centralstationen och skulle ut med spårvagnen till Hisingen på fest. Några tjejer som vi inte kände satt i mitten av tredje vagnen, vi satt längst bak. Spårvagnen hade håll- tider så den stod stilla emellanåt men det gjorde inget, vi hade rätt kul ändå, vi småflörtade med tjejerna i vagnen och skrattade. Då kom det på två killar som började bete sig illa mot tjejerna, de tafsade och var allmänt obehagliga. Det blev tumult och vi gick fram och undrade vad killarna sysslade med. De svarade att vi skulle ta och skita i det och sköta vårt. Det tyckte inte jag. De borde visa respekt mot tjejerna, tafsa är absolut inte okej.

Jag knuffade den ena killen ut ur vagnen och vi började slåss. Han var några år äldre än jag och stor och kraftig. Jag hade min nyckelknippa i handen som ett knogjärn. Vi fortsatte slåss utanför den sista vagnen. Jag fick in en rejäl smäll i ansiktet på honom som gjorde att han blev groggy. Han dunkade in i spårvagnen med ryggen före och sjönk ihop alldeles slapp. Hans överkropp hamnade under spårvagnen samtidigt som jag la märke till polissirener och såg blåljus en bit bort.

Jag började springa över Centralstationen och Brunnsparken. Sedan smet jag in på nattklubben Amadeus för att gömma mig. Där sjönk jag darrande ihop i ett hörn. Jag visste inte hur det hade gått med killen. Hade han blivit överkörd av spårvagnen eller hade han vaknat till och hunnit flytta på sig?

Den incidenten gjorde mig skärrad. ”Vad håller jag på med?” tänkte jag. ”Är det värt det?” Jag tyckte inte att jag var så häftig längre.

När detta hände hade jag fyllt arton och kommit med i A-laget i Redbergslid. Min tränare Ola Lie hade sagt till mig att det var dags för mig att satsa seriöst på handbollen och jag hade tagit intryck av det. Jag kom för sent till en träning i Svingelns sporthall efter att ha gamblat om mycket pengar. När du vinner kan du inte bara lämna bordet, utan du måste anmäla att du ska lämna med en viss fram-förhållning. Ola var inte speciellt glad.

”Lägg bort biljarden och kom aldrig mer för sent till träningen”, sa han. Han sa det på ett sätt som gjorde det tydligt för mig att han menade allvar. Han trodde verkligen på mig. Det blev min vändning. Jag har inte kommit för sent till en enda träning sedan den dagen.

Jag vet ärligt talat inte vad som hade hänt om jag inte hade fått den pushen av Ola och verkligen satsat på handbollen. Det var inga speciella ord eller krav, men det gjorde verkan. Det hade annars kunnat sluta hur som helst.

Jag fick reda på att det gick bra för den där killen på spårvagnsspåret redan samma kväll. Det tackar jag högre makter för. Mitt liv hade kunnat se väldigt annorlunda ut idag annars.

Alla de dåliga upplevelserna från min uppväxt har gjort att jag idag verkligen tänker efter och ständigt strävar efter att bli en bättre människa. Jag har också lyckats kanalisera min ilska och mitt hat till handbollsplanen.

ARTIKELN HANDLAR OM