En käftsmäll mot ett tilltufsat lag

SPORTBLADET

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.

PYEONGCHANG. Mästerskapets första svenska vallabom gav åkarna aldrig en sportslig chans i stafetten.

Ett redan tilltufsat lag fick en käftsmäll och frågan är hur vägen framåt ser ut?

Får man föreslå en förändring?

När landslagsledningen gör omtag i vår är det läge för nya tankar, nytt blod, mera mod och lite Kalla-inspiration.

Det var en vacker dag och solen värmde både barnkinder och kungliga händer på skidstadion i Pyeongchang.

Men för svensk herrskidåkning blev det iskallt.

När väluppfostrade, vältalige Daniel Rickardsson har lust att svära är det en stor känsloyttring.

I dag ville han det (men gjorde det aldrig) och det fanns skäl.

Både Jens Burman och Daniel Rickardsson fick slita på sina klassiska sträckor. Där och då, med varken fäste eller glid, under fötterna stod svenskarna och stampade medan OS-stafetten avgjordes långt framför dem.

Värst för Rickardsson

Jens Burman skulle på sin sträcka hänga med, positionera sig rätt och täppa till luckorna. Det gjorde han bra, trots dåliga skidor, men när Norge, Kazakstan, OAR (ryska åkarna under neutral flagg), Frankrike och Italien drog upp tempot fick svensken slita.

Värst var det dock för Daniel Rickardsson. Veteranen som vunnit OS-guld 2010 och 2014 med det svenska laget fick - när Jens Burman väl hittade rätt vid sin vingliga, förvirrande växling - se tre lag passera och sekunderna ticka iväg under sin sträcka.

Vi kan inte lägga en blytung skuld efter femteplatsen på det svenska vallateamet och chefen Urban Nilsson. Precis som på VM i fjol, när Johan Olsson, vallades bort måste vi påpeka hur många gånger som Urban Nilsson och hans team vallat Sverige till succé.

– De överpresterade under båda de senaste olympiska mästerskapen, sa Johan Olsson när vi talades vid inför OS.

Men en vallabom var det sista som det svenska herrlaget behövde och det skapar alltid oro mitt under ett mästerskap.

Fast ska vi vara ärliga. Det enda som talade för att Sverige skulle kunna vara med och slåss om en medalj var den stabila laginsatsen på 15 km fritt tidigare i veckan och uppåtgående form hos veteranerna Daniel Rickardsson och Marcus Hellner samtidigt som Calle Halfvarsson hade studsat tillbaka in i mästerskapet efter den tunga starten.

Är det rättvist?

OS i skidor har för Sverige delvis utvecklats till ett världsmästerskap i att jämföra de kvinnliga åkarna med de manliga.

Det är kanske oundvikligt med kvinnliga superstjärnor som levererar och sprider guldglans och silverstrålar kring sig. Men frågan är om det är rättvist.

Vi kom till Sydkorea med stora förhoppningar på Charlotte Kalla och Stina Nilsson. Förväntningarna var varken vilda eller orealistiska, de svenska damåkarna for till Pyeongchang med tio pallplatser från årets världcsup i bagaget. Charlotte Kalla och Stina Nilsson har stått för sju av dem och åkte ingen av dem Tour de Ski.

Vilka förväntningar hade vi på herrarna?

Vi har varit bortskämda de senaste åtta åren. Herrlaget har dunkat hem OS- och VM-medaljer.

Men vad trodde vi egentligen?

Kanske att Calle Halfvarsson skulle lyckats. Det var rimligt att tänka så.

Den här säsongen har de svenska herrarna varit på pallen fyra gånger. Calle Halfvarsson har en trio av de pallplatserna, men bara en av gångerna har det varit i distanslopp (15 km klassisk stil i Planica) och i grund och botten är det väl ändå Calle Halfvarssons misslyckande i skiathlon och sprint som kan kallas underprestation.

Och det är väl just där någonstans vi kan ringa in problemet.

Svenska laget är för tunt, allt kan inte hänga på att några enstaka åkares axlar. Risken är att pressen blir för stor.

Debatten har handlat om att underlaget och rekryteringen är för smal.

Men låt oss också fundera över vad som egentligen hänt med de åkare som funnits i laget de senaste åren.

Ta Jens Burman.

Spänt bågen hårt

För två år sedan vann han guld på U23-VM i rumänska Rasnov på distansen 15 km klassisk stil. I resultatlistan bakom honom fanns bland andra Clement Parisse, fyra, och Simen Hegstad Krüger.

I dagens stafett var det just den unga fransmannen och OS-guldmedaljören Simen Hegstad Krüger som med riktigt vassa insatser på tredje sträckan bäddade för norskt guld och franskt brons.

När konkurrenterna tar kliven upp till yttersta nivån, bör också Sverige kunna förvalta kapacitet och talang.

Jens Burman har spänt bågen hårt inför säsongen, kanske väl hårt och fått bakslag. Samtidigt är det en balansgång som ledare bör kunna hjälpa till att landa rätt.

Jag har en enorm respekt för den kunskap och engagemang herrlagets tränare Ola Ravald och Lars Selin besitter. De tog över ansvaret i april 2016. Sedan dess har de svenska herrarna tagit elva pallplatser i världscupen (sju av Halfvarsson) och inga individuella mästerskapsmedaljer.

Men i tider där Janne Andersson med glans genomfört en slags generationsväxling i fotboll och lyft veteraner i landslaget till överprestation har skidlandslagets ledare inte hittat samma nycklar.

Till våren går förbundskapten Rikard Grips kontrakt ut. Samma gäller även för Selin och Ravald.

Går Skidförbundet vidare med samma team vill det till en förändring. Väljer man att ändra så känns det spännande.

Svenska herrlaget behöver spränga de gränser Johan Olsson en gång gjorde, ta större intryck av den tekniska förändring som stafettguldvinnaren Johannes Hösflot Kläbo står för.

Men man bör också vända blicken mot Sveriges distansstjärna på damsidan.

Charlotte Kalla har lyft sig till en ny nivå med metoder som sticker ut. Hon har gjort det med en tränare, Magnus Ingesson, som finns utanför landslaget.

Inspirationen och kunskapen finns att hämta runt knuten. Om man vill.

Vi måste ändå till slut säga grattis, Norge!

Det blev en rafflande stafett, med omkastningar i fältet och omänskliga ryska fartsatsningar.

Men det blev som väntat en norsk stjärna som fick åka med flaggan i mål. När Johannes Hösflot Kläbo satte upp farten hängde varken Denis Spitsov eller Adrien Backscheider med.

Norge har tagit tillbaka det OS-guld de så länge saknat.

Sverige ha vunnit de två senaste, men i dag går det inte längre att leva på gamla meriter.