All sport handlar om stora känslor

SPORTBLADET

Då och då får jag frågan – ja, jag ställer den till och med ibland till mig själv: Hur orkar du se så mycket sport på tv?

Från och med natten till i går vet jag svaret: Ozzie Guillen.

Och vem är då Ozzie Guillen?

Jo, det är tuffingen som är manager i baseboll-laget Chicago White Sox, nykorade ”världsmästare” efter 4–0 i matcher mot Houston Astros.

I match efter match har Guillen sett sina spelare prestera näst intill optimal baseboll. Guillen har bara tryckt kepsen än hårdare på huvudet, knaprat ännu en handfull solrosfrön (för det är väl det han äter under matcherna?) och sett outgrundligt hård och tuff ut.

Han lyckas behålla masken även i segerintervjun. Närmast mekaniskt hyllar han fans, spelare och ägare i White Sox.

Inte förrän han ombeds att säga något på spanska till tittarna i hemlandet Venezuela, brister det. Guillen stakar sig, säger något jag inte förstår – men jag hör hur rösten spricker – och det enda han får fram är: ”Viva Venezuela”.

Det vi får bevittna är den totala lyckan, euforin. Det är all idrotts innersta väsen. Stunderna den uppenbarar sig är lätt räknade, men när den gör det är det oförglömligt. Och värt varenda timme framför burken.

TV4 sitter på sändningsrättigheterna till spanska ligan. Trots att det var spel i ”Primera Division” både onsdag och torsdag, valde kanalen att sända höjdare som ”Min trädgård” och en repris från 2001 av ”På spaning i New York” i stället.

Det gränsar ta mig 17 till tjänstefel.

Vill TV4 inte utnyttja de exklusiva rättigheterna man har – överlåt dem då till en kanal som tar tittarnas intresse på allvar.

Satt med en kupong till ”Europatipset” i handen när jag följde serie A i Canal+ i förrgår.

De italienska resultaten redovisades noggrant, men för att ta del av målen i Spanien tvingades jag zappa till andra kanaler.

Snudd på TV4-klass...

Björn Byström ([email protected])