Det svenska volleybollundret: ”Går inte att jämföra”

avHenrik Lundgren

Publicerad:
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Det svenska volleybollandslaget jublar.

Sovjetunionen var volleybollens dominant och hade vunnit nio EM-guld i rad.

Mot det ställdes ett gäng svenskar som under ledning av Anders Kristiansson drillats sedan barnsben.

Det skulle inte gå. Men nybyggda Globen kokade och Håkan Björne smashade.

Och Sverige gick till EM-final.

– Det är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, säger lagkaptenen och spelgeniet Jan Hedengård, 56.

Våren 1989 revs den kinesiska muren. Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren krossade, i finalen av lag-VM i bordtennis, det Kina som i så många år totaldominerat i världen.

Det var kulmen på några år av otroliga idrottsframgångar för Sverige, där Tre Kronor vunnit VM-guld och IFK Göteborg tagit hem Uefacupen 1987, följt av de enorma tennisframgångarna 1988 och den svenska dominansen i skid-VM 1989.

Rivningen av den kinesiska muren den 4 april 1989 var pricken över i:et. En svensk idrottsprestation som inte skulle kunna upprepas på evigheters evighet.

Eller i varje fall på ett halvår.

I början av hösten 1981 vann Sovjetunionen sitt sjätte guld i rad i volleyboll-EM. Under turneringens sju matcher förlorade nationen bara tre set, mot Tjeckoslovakien och Frankrike.

Sverige vann inga set

Sverige förlorade inte ett enda set. Laget vann förvisso inga heller. På den här tiden hade man ett landslag som i bästa fall fick vara med och få storstryk i något som kallades västeuropeiska mästerskapen, eller möta Finland i träningslandskamper, och få storstryk där också. Att kvala in till ett EM var blott en dröm.

Något behövdes göras. Och den som gjorde det var Anders Kristiansson. Den karismatiske och nytänkande Kristiansson hade v arit förbundskapten sedan 1976, men insåg nu att det måste till något helt nytt. Sommaren 1981 samlade han därför ihop en stor grupp volleybollspelare, herrar, damer och juniorer. Bland dem Bengt Gustafson, Lasse Nilsson, Mats Karlsson, Peter Tholse, Per-Anders Sääf och Jan Hedengård – de spelare som sen skulle bilda stommen i juniorlandslaget.

– De flesta av oss hade varit med på något läger tidigare, som då kallades ”morgondagläger”. Men det var inte ”okej, det här är juniorlandslaget och nu ska vi träna tillsammans”. Det var mer en bred sondering från Anders och förbundets sida. De tog in väldigt brett, från några av damerna i Sollentunas A-lag som han tränade till näst intill nybörjare, minns Hedengård.

Under de första juniorlägren gällde luftmadrass i skolsalar. 1981 förlades i stället lägret till Jönköpingstadsdelen Råslätt, där många lägenheter stod tomma efter ett miljonprogramsbygge. Volleybollspelarna inkvarterades i grupper om fyra till sex personer och tog hand om allting på egen hand.

– Första delen av lägret bestod av fyra veckors träning. Sen åkte vi hem i två veckor, och återkom igen för två veckor till. Det var tufft, det var en skola i både volleyboll och livet. Vi var väl allt från 16 till 20 år gamla och fixade allt själva. Lagade mat, handlade, fixade frukost. Det var ett under att vi överlevde, säger Hedengård med ett skratt.

Japans landslag gav inspiration

Under ledning av Ingemar Larsson och med Anders Kristiansson som huvudansvarig drillades de unga killarna i sportens grunder. Teknik, styrka och taktik. Kristiansson var inspirerad av Japans landslag där spelarna kunde hävda sig med de allra bästa lagen trots att de var mindre i storlek och styrka.

– Vi inledde en ganska lång resa, som inte var spikrak. Anders Kristianssons styrka var att se vad andra gjorde bra, och sen anpassa det till våra förutsättningar. Tittar vi på ryssarna så tränade de så otroligt många timmar, det var kanske mer kvantitet än kvalitet. Anders resa var lite mer en upptäcktsresa. På ett läger tränade vi en viss teknik i olika spelmoment. Och så en månad senare så testade vi något helt annat. Det var en resa för att hitta rätt spelstil och spelform till oss som lag, men också till varje spelare.

Foto: Privat
Jan Hedengård med sambon Mirlinda och sonen Max

Jan Hedengård blev Kristianssons förlängda arm på planen. Hans lagkapten och taktiker. Den långhårige Hedengård, närmare huvudet kortare än de flesta i laget, var passaren som låg bakom offensiven. Det började i junioråldern, och fortsatte sen i många år när Sverige klättrade allt närmare den yttersta världseliten.

1982, året efter det beryktade sommarlägret i Råslätt, slutade Sverige sjua i junior-VM i Tyskland, med Hedengård och de andra som stomme. Inget jätteanmärkningsvärt resultat i sig, men svenskarna var oerhört nära att slå giganten Östtyskland och spelade också jämnt med Västtyskland. Man gick inte vidare från gruppen, men i B-slutspelet vann man sedan allt, mot toppnationer som Finland, Belgien och Spanien. Hedengård minns än i dag de matcherna med stor glädje.

– Det var där som vi började känna att det fanns något.

Var det en storsatsning som var i gång?

– Nja, om vi tittar på de finansiella resurserna så var det nog ganska löjligt jämfört med många andra länder. Men vi fick väldigt många dagar tillsammans under några år där, från april till september. Så under den tiden var det en storsatsning. Men det hölls på ett minimum just för att pengarna inte fanns. När de andra lagen hade 12 spelare, läkare, massör, förstetränare och andretränare så var det vi och Anders Kristiansson.

Foto: Privat
Paus i en veteranturnering i padel i Palma

Juniorlandslaget blev A-landslaget och steg för steg närmade sig Sverige, med små medel, de större nationerna. Under mellandagarna kring jul och nyår åkte de under de kommande åren till Nederländerna för en turnering. Medan stornationerna bodde på hotell delades den svenska truppen upp och bodde hos holländska värdfamiljer. Oftast fick Sverige storstryk, men resultaten blev ändå allt bättre.

– Där började trappan upp för oss. Vi hade inte chans, men vi fick ändå vara med och spela med de stora nationerna. Och vi kom närmare. Om vi förlorade med 3–0 i den första matchen så tog vi ett set året därpå, säger Jan Hedengård.

Man missade i kvalet till EM 1983, men lyckades via ett kval på hemmaplan kvalificera sig till turneringen två år senare. Via en specialinbjudan till turneringen ”World Cup Japan” presenterade sig också Sverige för världseliten då Kristianssons mannar slutade fyra. Samma placering som man fick i EM 1987, innan Sverige sensationellt kvalade in till OS i Seoul 1988 via bortaseger mot Italien. 10 000 italienska supportrar trodde inte sina ögon när hemmafavoriterna föll mot lilla Sverige. Anonyma, med få undantag, spelare som höll till i den svenska ligan eller i undanskymda roller i europeiska ligor, slog ut stornationen och den svenska utvecklingen bara fortsatte. Med Jan Hedengård som speluppläggare och Kristiansson som taktiskt geni blev Sverige bara bättre och bättre.

Borde inte de andra nationerna ha utvecklats på samma sätt som ni gjorde? Vad var det som gjorde att ni hela tiden kom närmare?

– Haha, ja… Vi kanske kom med lite bättre fart? Vi hade inte haft den här träningstiden eller de tuffa matcherna tidigare, så när vi väl fick upp farten så hade vi större potential att bli bättre än vad lagen ovanför oss hade. Men vi hade aldrig varit där, oavsett hur bra spelargrupp vi hade, om det inte varit Anders Kristiansson som haft hand om oss. Hans arbetsinsats och kvalitet, plus då att vi som grupp var beredda att lägga den tiden och kraften som krävdes. Det paketet, det blev helt rätt, säger Hedengård.

OS 1988 gick inte som svenskarna hade tänkt sig. Erfarenheten av riktigt stora mästerskap saknades, och ovanan att spela en turnering under så lång tid, närmare två veckor i stället för EM som gick över en vecka, ställde också till det.

– OS var stort, det är något jättehäftigt att få ha varit med om. Alla idrottare man såg där, som alla är legendarer på sitt sätt. Plötsligt stod man bakom dem i matkön i OS-byn. Stefan Edberg var där och tittade på vår öppningsmatch, jag såg Steffi Graf och Ben Johnson i byn. Även om Johnson ju fick åka hem snabbt. Och så många av svenskarna som man sen följt, J-O Waldner och hela handbollslandslaget. Det är klart att det var riktigt stort, och något jag är jättestolt över att ha varit med om.

Sverige slutade sjua efter att Italien fått revansch i gruppspelet i en tät femsetsmatch. I matchen om femteplatsen förlorade det svenska landslaget med 14–16 mot Nederländerna i det avgörande setet.

– Hade allt funkat till 110 procent hade vi kunnat spela bronsmatch. Avståndet mellan plats fyra och åtta var inte så stort, säger Hedengård.

”Går inte att jämföra med något i dag”

Erfarenheterna av EM 87 och OS 88 skulle dock visa sig bli värdefulla när det vankades EM på hemmaplan 1989. Sverige hade vuxit ut till en volleybollnation som i Europa kunde hävda sig mot de allra flesta motståndarna. Förutom en. I OS ställdes Sverige mot Sovjetunionen i gruppspelet och kördes över i tre set. Anders Kristiansson pratade inför EM om att Sverige kunde gå hur långt som helst, så länge man undvek att möta den ryska björnen. Hedengård har liknande minnen.

– Det går inte att jämföra med något i dag. De var så överlägsna, de hade vunnit nio EM-guld i rad. Vi hade spelat bra och varit med i OS, men att vi skulle kunna slå dem…

Att säga att det rådde volleybollfeber i Sverige när EM inleddes den 23 september 1989 skulle vara en rejäl överdrift. Men visst märktes det på sina håll och kanter. Grupp B avgjordes i Örebro, medan Sverige och grupp A höll till i Stockholm. Men inte i nybyggda Globen. Den då ultramoderna arenan, invigd tidigare samma år till hockey-VM, sparades till senare i turneringen.

– Jag har för mig att vi inte spelade där förrän i semifinalen, säger Hedengård.

I stället hölls gruppspelet i Eriksdalshallen, och där inledde Sverige med att i en nervös femsetare slå Västtyskland. Det följdes upp med säkra och imponerande segrar mot Östtyskland och Frankrike och intresset ökade ute i stugorna och i media.

– Det blev större och större ju längre turneringen gick. Vi bodde mitt inne i Stockholm på ett litet hotell och gick vi ut och promenerade så var det i våra blågula jackor. Det blev en viss hajp ju längre vi kom. Det var mycket media också, jag tror att jag fick åka i väg med någon reporter och måla en tavla av Globen. Det var spaltmeter i tidningarna, det kunde vi inte klaga på.

Förlusten mot Italien i match fyra ställde dock till det, men i en tajt och avgörande femsetare mot Bulgarien säkrades avancemanget. Sverige var klart för semifinal, och spel i Globen.

Enda problemet – där väntade Sovjetunionen.

– Där kommer verkligen begreppet David mot Goliat till sin rätt. Vi hade aldrig varit nära att rubba dem innan dess. Vi möttes förvisso inte jätteofta, men hade aldrig varit nära, berättar Hedengård.

Foto: Privat
Padelträning med sambon och sonen

”Helt galen stämning”

EM-semifinal, resultat bättre än förväntat och en ny och fräck arena som värd. Det väckte volleybollfebern i Sverige och supportrarna vallfärdade till Globen.

Och möttes av tekniska problem.

Biljettautomaterna strejkade i den moderna arenan och publikvärdarna fick stå i dörrarna och ta betalt i kontanter. I stället för ett fullsatt Globen från start fylldes det på efterhand, men fler än 7 000 blev det aldrig.

– Det var många som vände i dörren för att de inte fick tag i biljett, så det hade säkert kunnat vara fler på plats. Men det var något nytt och spännande, hallen i sig och så plötsligt 7 000-8 000 människor som såg på det svenska landslaget i volleyboll.

Till en början såg det dock ut att gå som vanligt. Även om första set var jämnt vann Sovjetunionen detsamma med 15–12. Men i takt med att arenan fylldes upp alltmer så ökade också Sverige trycket. De vann de två kommande seten med 15-10 och stämningen som till en början hade hållits i gång av en mindre klack med unga killar växte lavinartat. Globen kokade.

– Det var en helt galen stämning. Folk levde för volleyboll under de här dagarna, säger Jan Hedengran.

Hur var det möjligt att plötsligt hota Sovjet?

– Det kanske blev för mycket för dem? Du vet, det här klassiska när man är säker på att man ska vinna, det finns liksom inget annat alternativ. Men sen börjar man märka att man faktiskt kan förlora? Vi märkte det också och blev starkare, det gick att knuffa dem av piedestalen.

De blåklädda sovjeterna tog ändå hem det fjärde setet och såg återigen ut som i fornstora dagar. Men ett par avgörande bollar i det femte setet fick Globen att koka igen. Sverige kom ikapp från 6–8 och gick upp i ledning med 10–9. I SVT:s sändning fick Jacob Hård allt svårare att andas.

– Jag tror jag har en puls på 150 något sånt där. Jag behöver inte träna något mer i dag, sa han och fick medhåll av expertkommentatorn Lasse Oddsson.

– Globen kokar. Jag hör inte vad jag tänker längre.

Hedengård var på planen och la upp taktiken inför varje boll. Tv-bilderna visar hur han pushar och pekar och snackar. Vid ledning 12–10 gjorde dock Kristiansson ett taktiskt byte och bytte ut Hedengård för att få in Mats Karlsson som en extra blockare. Blocket var där, men bollen styrdes ut, och Hedengård var snabbt tillbaka på planen igen.

30 år senare har han fortfarande svårt att sätta ord på det.

– Jag hade svårt att ta in allt. Under matchen var man i en sån bubbla, man gjorde sin grej. Jag minns inte mycket av de sista bollarna i dag.

De svenska blocken firade stora triumfer, de svenska spelarna och ledarna hade ägnat många timmar både i hallen och framför videoapparaterna för att läsa in motståndet. Men under de sista avgörande bollarna var det i stället det offensiva spelet som blev avgörande. Bengt Gustafson smashade in 13–12. Håkan Björne gjorde detsamma för 14–13 innan Gustafson smashade fram Sverige till en andra matchboll vid ställningen 15–14.

– Jag tror att ”Bengan” går för en hoppserve. Jag tror att han går för matchen nu, sa en andlös Oddsson till de miljoner svenskar som följde dramat på tv.

Hoppserven var stenhård. Men gick i nät. Lasse Nilsson smashade sen fram ytterligare en matchboll. Och den blev klassisk. Bengt Gustafson gjorde en monsterräddning. Bollen gick till Hedengård som la upp den till Håkan Björne. En smash via det sovjetiska blocket och ut fullbordade superskrällen. På läktarna hoppade folk omkring som galna, och det var ändå en nivå under spelarnas firande.

– Det här är något alldeles sagolikt. Det här är en första klassens sensation. Sverige har aldrig förut slagit Sovjet, skrek Jacob Hård i SVT.

Mitt på planen stod Hedengård och kramade om inspringande lagkompisar.

– Det blev ett otroligt känslosvall och glädje, men sen blev det plötsligt bara tomt också. Jag hade svårt att ta in allt. Nu låter jag nästan som de här stackarna som blir intervjuade 30 sekunder efter att de vunnit VM-guld i skidskytte. ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag hajar inte vad som har hänt”. Men först vann vi poängen och matchen, sen blev det bara tomt en kort tid, och sen började jag ta in allting igen. Jag tror att jag i princip bara stod på ett ställe och jublade. Det var många som sprang omkring på banan, men jag tror att jag stannade upp och bara försökte ta in det.

Finalen mot Italien blev ett av de mest välbesökta evenemangen i Globen någonsin. Över 14 300 personer hade fått tag i biljetter.

Det måste ha varit en upplevelse för er?

– Absolut. Vi hade aldrig varit i närheten av något liknande. När vi mötte Italien i Florens i OS-kvalet var det 10 000 supportrar där och hatade oss. Men annars var det ju klubblagsspel i Sverige där man spelade i Sollentuna inför 40 personer. Det är klart att det här var en annan värld. Det var en upplevelse som jag har med mig än i dag.

Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Anders Kristiansson, Bengt Gustafsson och Jan Hedengård från VM 90.

Sverige vann första set med 16–14, men sen var det som om orken och energin försvann.

Italien tog hem tre set i rad och blev europamästare.

– Vi hade väldigt stora chanser att vinna egentligen. Vi fick ut två av deras ordinarie spelare, men killarna som byttes in lyckades vända det för dem. Så här i efterhand känns det lite surt. Jag kan säga att på prisutdelningen var man inte glad över silvermedaljen. Men ser vi på vad Italien gjorde sen med det här laget (tre VM-guld, två EM-guld och ett OS-silver) så var det absolut ingen skam att förlora mot dem. Det blev en klassiker där alla efteråt kan känna sig nöjda och stolta, men just i det ögonblicket tyckte man inte om färgen på medaljen.

Svensk volleybolls höjdpunkt

Semifinalen mot Sovjet blev svensk volleybolls höjdpunkt. Man kvalade visserligen in till VM året därpå, men skador på nyckelspelare som Bengt Gustafson gjorde att det slutade med en tiondeplats. När spelare efter spelare avslutade karriären så föll korthuset snabbt ihop, någon återväxt fanns inte. 1996 fick Anders Kristiansson sparken efter interna stridigheter med några av de nya landslagsspelarna. Han fortsatte i stället som en oerhört framgångsrik coach i Belgien, Grekland och Japan.

För Jan Hedengård innebar EM-succén att det blev en lång och framgångsrik utlandskarriär. Han spelade bland annat i Italien, Tyskland och Turkiet. Tio år efter EM-succén avslutade han med en säsong i turkiska Izmir innan han flyttade till Mallorca. Där lever han än i dag med sin sambo Mirlinda och deras 9-årige son Max.

– Jag jobbar som säljare på en mäklarfirma och riktar mig främst mot den svenska marknaden. Det har jag gjort i sju år nu.
Någon volleyboll blir det inte längre, däremot är han en flitig padelspelare på den spanska ön.

Saknar du Sverige?

– Från och till har det varit en diskussion om att flytta hem, men vi har aldrig tagit något beslut. Det är klart att jag saknar saker med Sverige också, fyra årstider har vi mindre av här exempelvis. Men här finns ljuset och värmen också mitt i vintern, just nu står jag utomhus i en tunn skjorta. Så vi trivs här, sen får vi se om vi blir kvar här för evigt.

"Glöggmottagning" på Mallorcafastigeheter. Jan Hedengård med kollega Magnus Nystedt

”Helt galen stämning”

EM-semifinal, resultat bättre än förväntat och en ny och fräck arena som värd. Det väckte volleybollfebern i Sverige och supportrarna vallfärdade till Globen.

Och möttes av tekniska problem.

Biljettautomaterna strejkade i den moderna arenan och publikvärdarna fick stå i dörrarna och ta betalt i kontanter. I stället för ett fullsatt Globen från start fylldes det på efterhand, men fler än 7 000 blev det aldrig.

– Det var många som vände i dörren för att de inte fick tag i biljett, så det hade säkert kunnat vara fler på plats. Men det var något nytt och spännande, hallen i sig och så plötsligt 7 000-8 000 människor som såg på det svenska landslaget i volleyboll.

Till en början såg det dock ut att gå som vanligt. Även om första set var jämnt vann Sovjetunionen detsamma med 15–12. Men i takt med att arenan fylldes upp alltmer så ökade också Sverige trycket. De vann de två kommande seten med 15-10 och stämningen som till en början hade hållits i gång av en mindre klack med unga killar växte lavinartat. Globen kokade.

– Det var en helt galen stämning. Folk levde för volleyboll under de här dagarna, säger Jan Hedengran.

Hur var det möjligt att plötsligt hota Sovjet?

– Det kanske blev för mycket för dem? Du vet, det här klassiska när man är säker på att man ska vinna, det finns liksom inget annat alternativ. Men sen börjar man märka att man faktiskt kan förlora? Vi märkte det också och blev starkare, det gick att knuffa dem av piedestalen.

De blåklädda sovjeterna tog ändå hem det fjärde setet och såg återigen ut som i fornstora dagar. Men ett par avgörande bollar i det femte setet fick Globen att koka igen. Sverige kom ikapp från 6–8 och gick upp i ledning med 10–9. I SVT:s sändning fick Jacob Hård allt svårare att andas.

– Jag tror jag har en puls på 150 något sånt där. Jag behöver inte träna något mer i dag, sa han och fick medhåll av expertkommentatorn Lasse Oddsson.

– Globen kokar. Jag hör inte vad jag tänker längre.

Hedengård var på planen och la upp taktiken inför varje boll. Tv-bilderna visar hur han pushar och pekar och snackar. Vid ledning 12–10 gjorde dock Kristiansson ett taktiskt byte och bytte ut Hedengård för att få in Mats Karlsson som en extra blockare. Blocket var där, men bollen styrdes ut, och Hedengård var snabbt tillbaka på planen igen.

30 år senare har han fortfarande svårt att sätta ord på det.

– Jag hade svårt att ta in allt. Under matchen var man i en sån bubbla, man gjorde sin grej. Jag minns inte mycket av de sista bollarna i dag.

De svenska blocken firade stora triumfer, de svenska spelarna och ledarna hade ägnat många timmar både i hallen och framför videoapparaterna för att läsa in motståndet. Men under de sista avgörande bollarna var det i stället det offensiva spelet som blev avgörande. Bengt Gustafson smashade in 13–12. Håkan Björne gjorde detsamma för 14–13 innan Gustafson smashade fram Sverige till en andra matchboll vid ställningen 15–14.

– Jag tror att ”Bengan” går för en hoppserve. Jag tror att han går för matchen nu, sa en andlös Oddsson till de miljoner svenskar som följde dramat på tv.

Hoppserven var stenhård. Men gick i nät. Lasse Nilsson smashade sen fram ytterligare en matchboll. Och den blev klassisk. Bengt Gustafson gjorde en monsterräddning. Bollen gick till Hedengård som la upp den till Håkan Björne. En smash via det sovjetiska blocket och ut fullbordade superskrällen. På läktarna hoppade folk omkring som galna, och det var ändå en nivå under spelarnas firande.

– Det här är något alldeles sagolikt. Det här är en första klassens sensation. Sverige har aldrig förut slagit Sovjet, skrek Jacob Hård i SVT.

Mitt på planen stod Hedengård och kramade om inspringande lagkompisar.

– Det blev ett otroligt känslosvall och glädje, men sen blev det plötsligt bara tomt också. Jag hade svårt att ta in allt. Nu låter jag nästan som de här stackarna som blir intervjuade 30 sekunder efter att de vunnit VM-guld i skidskytte. ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag hajar inte vad som har hänt”. Men först vann vi poängen och matchen, sen blev det bara tomt en kort tid, och sen började jag ta in allting igen. Jag tror att jag i princip bara stod på ett ställe och jublade. Det var många som sprang omkring på banan, men jag tror att jag stannade upp och bara försökte ta in det.

Finalen mot Italien blev ett av de mest välbesökta evenemangen i Globen någonsin. Över 14 300 personer hade fått tag i biljetter.

Det måste ha varit en upplevelse för er?

– Absolut. Vi hade aldrig varit i närheten av något liknande. När vi mötte Italien i Florens i OS-kvalet var det 10 000 supportrar där och hatade oss. Men annars var det ju klubblagsspel i Sverige där man spelade i Sollentuna inför 40 personer. Det är klart att det här var en annan värld. Det var en upplevelse som jag har med mig än i dag.

Sverige vann första set med 16–14, men sen var det som om orken och energin försvann.

Italien tog hem tre set i rad och blev europamästare.

– Vi hade väldigt stora chanser att vinna egentligen. Vi fick ut två av deras ordinarie spelare, men killarna som byttes in lyckades vända det för dem. Så här i efterhand känns det lite surt. Jag kan säga att på prisutdelningen var man inte glad över silvermedaljen. Men ser vi på vad Italien gjorde sen med det här laget (tre VM-guld, två EM-guld och ett OS-silver) så var det absolut ingen skam att förlora mot dem. Det blev en klassiker där alla efteråt kan känna sig nöjda och stolta, men just i det ögonblicket tyckte man inte om färgen på medaljen.

Svensk volleybolls höjdpunkt

Semifinalen mot Sovjet blev svensk volleybolls höjdpunkt. Man kvalade visserligen in till VM året därpå, men skador på nyckelspelare som Bengt Gustafson gjorde att det slutade med en tiondeplats. När spelare efter spelare avslutade karriären så föll korthuset snabbt ihop, någon återväxt fanns inte. 1996 fick Anders Kristiansson sparken efter interna stridigheter med några av de nya landslagsspelarna. Han fortsatte i stället som en oerhört framgångsrik coach i Belgien, Grekland och Japan.

För Jan Hedengård innebar EM-succén att det blev en lång och framgångsrik utlandskarriär. Han spelade bland annat i Italien, Tyskland och Turkiet. Tio år efter EM-succén avslutade han med en säsong i turkiska Izmir innan han flyttade till Mallorca. Där lever han än i dag med sin sambo Mirlinda och deras 9-årige son Max.

– Jag jobbar som säljare på en mäklarfirma och riktar mig främst mot den svenska marknaden. Det har jag gjort i sju år nu.
Någon volleyboll blir det inte längre, däremot är han en flitig padelspelare på den spanska ön.

Saknar du Sverige?

– Från och till har det varit en diskussion om att flytta hem, men vi har aldrig tagit något beslut. Det är klart att jag saknar saker med Sverige också, fyra årstider har vi mindre av här exempelvis. Men här finns ljuset och värmen också mitt i vintern, just nu står jag utomhus i en tunn skjorta. Så vi trivs här, sen får vi se om vi blir kvar här för evigt.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Volleyboll