Vi måste ha tålamod – och mer aggressivitet

SPORTBLADET

Tålamod är en ädel konst.

Om man ska tro Lars Lagerbäck rentav den allra ädlaste.

I alla fall mot Nordirland i morgon kväll.

Efter Lichtensteins strålande sol och höstprakt, men ytterst svala match, väntade vid hemkomsten det motsatta på Cirkus Blågult med följe. Ett grått Stockholm i falnande höstglöd, men i gengäld en betydligt hetare match.

I går kändes det i luften, syntes på träningsplanen, hördes på Lagerbäck och Roland Andersson.

”Kom igen nu gubbar, lite distinktare”.

”Flytta på fötterna!”.

”Lite tempo och aggressivitet nu!”.

Det ord som dock hördes mest av alla – överlägset mest – var tålamod. Vi försökte hålla räkningen uppe på pressläktaren men när Lagerbäck ropat ”tålamod!” fler gånger än Zlatan rättat till sitt hårband gav vi upp.

När vi efter träningen, och efter ännu en behagligt proffsig presskonferens med nyss nämnde Zlatan, samtalade med Lagerbäck fortsatte denne att prata om vikten av tålamod mot Nordirland.

Som förklaring på vad som gick fel senast:

”Vi tappar tålamodet och det får vi inte göra”.

Som svaret på vad som krävs i morgon kväll:

”Vi måste behålla vårt tålamod, inte drabbas av frustration”.

Föll på sin tamhet och lamhet

Det är bara att instämma – med ett tillägg. Utöver tålamodet vill jag se mer aggressivitet. Jag är tveksam till om det också räknas som en dygd och ”moraliskt eftertraktansvärd egenskap”. Men på en fotbollsplan är aggressivitet stundtals inte bara eftertraktansvärt utan också nödvändigt.

Sverige föll inte bara på sin otålighet i Belfast. Man föll också på sin tamhet och lamhet. Jag var där, jag vet.

Allt snack om att man visste hur man skulle stoppa David Healy visade sig vara just enbart snack. All taktik och alla förberedelser verkade rinna ur spelarna i samma stund som domare Bramhaar blåste till avspark och trummorna dunkade i gång på Windsor Parks ruggiga läktare. När slutsignalen gick kändes det som att Sverige aldrig hunnit börja spela.

Lagerbäck vill inte hålla med om att det var för lite aggressivitet i det svenska spelet, den där grå onsdagskvällen den 28 mars i Belfast. Inte heller tror han att det skulle ändrat något om Tobias Linderoth varit med eller om Zlatan varit så ”hundraprocentig” som vår största stjärna själv säger att han är nu.

Kärnkraftverket ur funktion

Att Lagerbäck säger så är lika förvånande som att tisdag följer på måndag. Det innebär inte att han nödvändigtvis har rätt. Jag vill med bestämdhet hävda att avsaknaden av Linderoth blev smärtsamt stor mot just ett lag som Nordirland. Om det saknades aggressiv laddning – och då menar jag inte brutalitet, inte fulhet, utan positiv jävlar anamma – så berodde det bland annat på att det svenska kärnkraftverket Linderoth den kvällen var ur funktion. Att Zlatan led betydligt mer av sina ljumskar än han då ville berätta vet vi nu också.

Lagerbäck medgav dock efter en stund i går, efter att någon påmint honom om en viss match i Budapest den 7 september 2005, att jo Zlatan är ju en spelare som ”kan avgöra matcher på egen hand”.

Det är han. Mot Danmark senast gjorde han allt utom mål och visade oss skillnaden mellan en frisk och en skadad Zlatan. Jag tror att den skillnaden får stor betydelse i morgon kväll. Av samma skäl blev jag glad när jag fick höra att Linderoth hade tvingats gå av träningen i går och inte verkar vara i fara. Att allt sen till sist kommer att handla om inställning behöver egentligen inte sägas. Aggressivitet och tålamod – där har vi det igen.

Framför allt handlar tålamodet om att inse att vi inte är i EM än. I går ville så många prata EM-hotell och drömmotståndare. Men jag vill bara prata Nordirland. Korka upp champagnen får vi göra när den matchen är vunnen.

Tålamod, mina vänner. Tålamod.

ARTIKELN HANDLAR OM