Mys-Martin är Villas vapen

SPORTBLADET

Wennman: Mourinho visade sin respekt

Foto: Jose Mourinho och Martin O'Neil tackar varandra för matchen.

Det kallades Geniernas Kamp och slutade med en jättekram som varade så länge att det blev Geniernas Kramp.

José Mourinho och Martin O"Neill tyckte väldigt mycket om varandra efter 1-1 på Stamford Bridge.

Så vad är det här för nymodigheter?

Tränkramare i Premier League?

Vi vet ju sen gammalt att det ska vara spott och spe och hån och psykningar och vägrade handskakningar och hatblickar och pizzabitar i ansiktet och mutanklagelser och en fullständigt enögd Wenger hit, en svartögd Mark Hughes dit, en rödögd Sir Alex hit och en blåögd Jol dit, för att inte tala om en Redknapp och en Big Sam i mörka glasögon och en Benitez med upphetsade rosor på kinderna.

Och så kommer dom här två och kommer:

4Mourinho, som för det mesta sitter helt cool på Chelseas bänk. Han rör inte en min om Drogba gör ett drömmål, men blir det fel domslut far han upp som stucken av ett mördarbi i den så kallade sätesmuskeln. Och på presskonferenserna sprutar han svavelsyra.

Jublande galning blev snäll präst

4O"Neill, som hela tiden gör övertramp i tränarnas lilla ruta och är på väg in på planen, viftande och engagerad, jublande som en galning efter varje Villa-mål, är som en stillsam präst några minuter efter matchen. En fullständigt älskvärd och pålitlig person. En sån du kan lämna din dagbok till, full av hemligheter, och du vet att han aldrig öppnar den.

Jag vet inte hur många andra managers José Mourinho har äkta respekt för, det kan inte vara särskilt många, men han har det definitivt för Martin O"Neill.

Om man sen antar att det är vice versa kan man se en förklaring i kramkalaset i går.

1-1... det var verkligen intressant.

Aston Villa, av många engelska experter tippat som nedflyttningskandidat, är obesegrat efter sju omgångar - trots bortamatcher mot Arsenal och Chelsea.

Villa är nu "the hardest working team in football". Ett gäng som äntligen hittade sin själ igen när en samlande kraft i form av Martin O"Neill klev in i omklädningsrummet och spelade dum oskuld. Han poängterade gång på gång att han inte kände spelarna och inte visste nånting om hur laget borde spela, han var liksom bara ett offer för omständigheterna, och sen fick lirarna själva ta tag i det hela och visa vad de kunde, från ruta noll, medan Martin stod bredvid och försökte se så korkad ut han kunde.

Tricket: myspys-trygghet

I själva verket hade han givetvis järnkoll. Det enda han visste att han måste göra med Aston Villa var att föra in SIN BEHAGLIGA PERSON i gänget och få alla att trivas. Som en Curre Lindström i Finlands hockeylandslag. Myspys-trygghets-tricket som får alla att överträffa sig själva.

Jag tror inte Martin O"Neill är särskilt genialisk på det rent taktiska planet. Men han kan motivera ett lag, en grupp, och när han då får ut det bästa av såna som Gavin McCann, mittfältaren, är mycket vunnet.

McCann var med i Svennis allra första landslagstrupp, vill jag minnas. Sen dess har han haft skador och problem och aldrig varit riktigt superbra - förrän nu. I går gjorde han en jättematch med såna som Essien och Makelele ständigt nafsande i hälsenorna.

Och de yngre hakar på: 19-årige Gabriel Agbonlahar nickade in Villas kvittering och var stundtals häpnadsväckande bra på högerkanten. Jag trodde inte mina ögon när killen började utmana självaste Ashley Cole på löpdueller - och vann. Cole har knäckt hela världen på sin kant, men Abg... Algb... äh, AGBONLAHAR kunde han inte hantera.

Och så gnäller ponnyridande småflickor och andra Beckhamfans över att Becks inte är med i landslaget?

Näste engelske stjärna på den platsen är ängeln Gabriel från Aston Villa.

Mellberg skötte sig

Olof Mellberg, då?

Tja, man får ju säga att det gått bra sen han blev petad som lagkapten. Inte en match förlorad. Det samma kan man säga om svenska landslaget: inte en match förlorad sen dess.

Men även om en av snedsparkarna fick en engelsk tv-kommentator att utbrista "oj, bollen var kanske hal i regnet" skötte sig Mellberg bra mot det tuffaste anfallspar man kan tänka sig idagens fotboll: Drogba och Shevchenko.

Drogba är i fantastisk form och gjorde Chelseas 1-0 efter drygt två minuter. Shevchenko brottades vidare med de demoner som säger att att han måste göra mål till varje pris och blev till slut så frustrerad att han gick djupt ner och hämtade bollen, på Rooney-manér, bara för att visa folket att han kan spela fotboll.

Och det kan han sannerligen. När det gäller Shevchenko... vi har inte sett slutet på den storyn än.

XL-listan bästa nordiska spelarna i PL

Peter Wennman