Utan Anders Gerdin hade det inte blivit något Sportbladet

1 av 4 | Foto: 25 år ihop Lasse Anrell och Anders Gerdin började arbeta tillsammans 1983.
SPORTBLADET

Lars Östling skapade Sportbladet.

Sverker Laestadius målade det rosa.

Anders Gerdin fattade beslutet – och satsade alla de vita pengarna som behövdes för att skapa svarta siffror.

Utan honom hade det aldrig blivit något Sportbladet.

Om några dagar går han i pension.

Det är verkligen sant.

Utan Anders Gerdin – inget Sportbladet. Det fanns så många som var neggo. Så många som tyckte att sporten hade för stort utrymme redan som det var. Som inte fattade att utvecklingen låg i sportjournalistiken.

Det är honom ni ska tacka, kids, för att ni varje vecka får läsa alla långa, briljanta storys från namn som Bank, Niva och Wegerup. Utan Gerdin hade de och vi andra trängts bland resultatbörs, spelannonser och telefonsex.

Det hade varit en tråkigare värld, håll med om det?

Så jag tycker verkligen att ni ska tacka honom.

Gör det.

Skicka ett mejl till [email protected] och tacka.

Det är han värd.

Eller för att citera Aftonbladet.se:s chef Kalle Jungkvist:

– Utan Sportbladet hade Aftonbladet inte funnits i dag.

Jag har känt Anders Gerdin i 25 år.

1983 såg han till att jag blev nöjeskrönikör.

1984 hoppade vi från telefonkiosker i New York tillsammans.

1986 dansade vi på borden i norska Bergens förorter efter ett schlager-EM.

1990 satt vi på P.J. Clarke’s i New York och blottlade våra innersta liv i eviga luncher.

1995 såg han till att jag blev sportkrönikör.

2004 skällde han ut mig för att jag skrivit att Aftonbladets ledarsida inte skulle lägga sig i hur mycket vi skriver om damfotboll i Sportbladet. Fuck off, skrev jag i en krönika, riktad till den förtjusande Åsa Petersen.

–Du får fanimej bjuda henne på fika och be om ursäkt, röt Gerdin.

Det gjorde jag. Vi hade en rasande trevlig fikastund, Åsa och jag.

Det här var, som ni förstår, i en annan tid. Långt före Alex Schulman ...

2006 skällde han ut mig för att jag inte ville vara med i TV7.

2007 skällde han ut mig för att skrev en massa skit om vädret i Åre.

En mycket, mycket tydlig chef

Anders Gerdin har, som ni förstår, varit en mycket tydlig chef.

Ibland lite för tydlig, har jag tyckt, som den förvirrade mix av en jobbig tonåring och slav på triumfvagnen som jag trott mig vara.

Ibland har det varit krig.

2000 var han bara några förflugna ord från att avskeda hela Aftonbladets trupp till fotbolls-EM i Belgien/Holland.

Det kan jag avslöja nu när han knappt har makt kvar att avskeda mig längre – tjoho.

Det var en aktion för övertidsersättning vill jag minnas. Fackligt. Vi ville ha lika mycket som Svenska Dagbladets EM-trupp (!). Det blev ett gruppsamtal på telefon, en ursinnig chefredaktör ville sätta sig i respekt, det var Sandlin, jag, Wagner, Deros, Urban, fackbasen Söderberg och några till. Det var upprörda känslor och väl avvägda ord. Jag hörde direkt att han verkligen tänkte byta ut hela den jobbiga truppen på stående fot om den inte vek sig.

Det var lite Lagerbäck över det hela. Det hade nog blivit nästan samma liv i branschmedia i fall alla divor skickats hem som det blev när Lagerbäck skickade hem sina divor.

Lagerbäck-Gerdin vann.

Det gör chefer nästan alltid.

Det blev lugn i truppen.

Stukade la vi på telefonlurarna.

1985 var jag nöjeskrönikör, han var nöjeschef. Vi fick vi hela skivbolaget CBS och hela Bruce Springsteens management i USA att sitta i långa krismöten för att vi drev en kampanj mot det löjliga fotoförbudet under rockkonserter. Vi vann.

Hela förstasidan på Aftonbladet handlade om vår seger. Alla kollegor hyllade oss.

En gång skrev jag att Izabella Scorupco gjorde skitdålig reklam för skitjeansen Rocky. Jag skrev så vulgärt på den tiden.

Aftonbladet var i ekonomisk kris och det var julhandel på gång och H&M var inte roade av min krönika och drog in alla annonser. Hundratusentals kronor rök för den konkursmässiga tidningen.

Fick jag skäll?

Absolut inte. Krönikörer måste få gnälla. Några år senare fick jag en bunt Rockyjeans av H&M. Då var alla vänner igen. Det brukar bli så.

En annan gång var jag i blåsväder på grund av mina hockeykrönikor.

Det var vid sekelskiftet och rivaliteten var enorm mellan Djurgården och Färjestad. Det var mycket hat. Jag ansågs skriva till Färjestads fördel. Många Djurgårdssupportrar bojkottade Aftonbladet och det gjordes till och med uppvaktningar av ledningen för att få mig sparkad som hockeykrönikör.

En gång träffade jag en hotfull grupp djurgårdare i receptionen.

– Vem ska vi prata med för att få dej sparkad Anrell? sa de.

–Det är bara två som kan sparka mej, det är Aftonbladets två chefredaktörer. Den ena heter Rolf Alsing och är från Karlstad, den andra heter Anders Gerdin och är från Munkfors. Lycka till, sa jag.

Jag har bara haft två fempluschefer i hela mitt liv.

Anders Gerdin är den bästa.