De vann – i det långa loppet

SPORTBLADET

37 år efter klassiska protesten: ”Visste inte att det skulle bli sådant rabalder”

1 av 2 | Foto: Alla oavsett kön ska få bestämma hur långt hon eller han vill åka, menade Britt Dohsé och Birgitta Westhed när de maskerade sig till män i Vasaloppet 1978.

För 37 år sedan fick Birgitta Westhed nog.

Hon tyckte att männen ägt Vasaloppet själva på tok för länge.

Förklädd i mustasch och i namnet Rolf Lejestrand lurade hon in sig i loppet – som ingen kvinna fick åka.

– Jag visste inte att det skulle bli ett sådant rabalder, säger hon.

Birgitta Westhed har hunnit fylla 75 år – och kan titta tillbaka på 15 genom-förda Vaslopp.

Det allra första blev mer uppmärksammat än hon kunnat ana.

Birgitta hade veckorna innan Vasaloppet 1978 fullföljt de lopp som ingår i en svensk klassiker för damer, och avslutat med Engelbrektsloppet. Hon hade fått sitt första klassikerdiplom och fått mersmak.

Vasaloppet vore roligt, tänkte hon och smed en plan. Det var ju bara män som fick åka.

I identiteten som Rolf Lejestand ställde sig Birgitta Westhed på startlinjen i Berga By tillsammans med vännen Britt – båda förklädda som män.

– Loppet var hemskt, skrattar Birgitta.

– Det var ett sådant fruktansvärt dåligt väder till råga på allt också. Dessutom var jag inte supertränad, utan det är av ren envishet jag försöker genomföra olika saker så, säger hon.

I snöfallet försökte hon hålla sin lösmustasch på plats, och redan vid starten insåg hon att folk började ana oråd.

– Ingen sa något, men det började ljusna och jag kunde se på minerna på karlarna som stod runt om kring att de hade funderingar på om jag var manlig kvinna eller kvinnlig man.

”Bubblade av skratt”

Birgitta hade tidigare bott i Dalarna och hade en del bekanta som stod vid stängslet utanför startfållan. Innan hon gav sig i väg fick hon några sista råd.

– De sa att jag inte skulle röra mig för mycket. Att de syntes på alla mina gester att jag är en kvinna.

Birgitta hade svårt att hålla sig för skratt när hon gav sig i väg och kollade bara ner i skidorna. Hon vågade varken titta höger eller vänster eller på publiken – men möttes redan i den första högersvängen av en kommentar som hon minns som rolig än i dag.

– Jag hör bara ’mamma, mamma en utklädd kärring’. Jag bubblade av skratt inombords. Det var en sådan spontan reaktion av killen när han upptäckte att det inte var en äkta karl.

Men väl i Mora möttes hon inte av några glada miner från tävlingsledningen och hon hamnade i heta diskussioner med den dåvarande generalsekreteraren.

– Han frågade om vi kunde tänka oss ett eget lopp på en kortare sträcka och då frågade jag vilken sträcka det kunde vara.

– Tre mil sa han.

– ”Nej” sa jag, absolut inte. Han undrade varför.

Får ofta uppskattning

Tre år senare välkomnades damerna i Vasaloppet. Birgitta får ofta höra att hon hade en avgörande roll i det beslutet.

Kanske kan svaret hon gav generalsekreteraren spelat in:

– Jag tycker inte att karlar ska få bestämma hur långt vi orkar åka. Alla oavsett kön ska få bestämma hur långt hon eller han vill åka.

– Jag tror att han förstod mig lite.

ARTIKELN HANDLAR OM