Mejla

Jennifer Wegerup

Sporten är en välgörare med känslor i stunden

Publicerad:
Uppdaterad:
Barcelona gör mål, jublar och erbjuder känslor i stunden.
Foto: Foto: GETTY
Barcelona gör mål, jublar och erbjuder känslor i stunden.

Ser Barcelona slå ut Chelsea.

Hör de spanska grannarna fira.

Lyssnar på eftersnacket kring domaren.

Allt ackompanjerat av havet.

Och min ekande tysta mobil.

Spelare som halkar. Domare som missar. Fans som firar, fans som rasar.

Livet avgörs ofta av småsaker, så väl i sporten som i övrigt. Och små saker, det triviala, är också vad vi fyller våra liv med, det som utgör den stora delen av vår tillvaro: äta falukorv, handla toapapper, åka till och från jobbet, irritera sig på någon, oroa sig över något, stressa, sätta upp adventsljusstakar, göra göromålslistor.

Att vara här och nu är svårt för många, att njuta av stunden; vi sitter i solen och känner att vi måste skynda att njuta för i morgon kan det vara regn.

Blir inte lika berörd

Där är sporten en välgörare med dess förmåga att erbjuda känslor i stunden, såväl för utövare som publik. En arena där små saker tillåts vara stora, en värld bortom larm om influensa och bomber, ett ställe där vuxna män får lov att gråta som barn över en förlust.

Det är den värld och vardag som i mångt och mycket är min, men som jag för en vecka här i huset vid pinjeskogen intill Medelhavet, vilar ifrån. Jag ser därför Chelsea–Barcelona på spansk tv, med dörrarna öppna mot den ljumma kvällen, och jag vet att jag inte kommer att skriva efteråt, inte blogga, inte tycka något i tv. Jag tar in känslostormarna i de olika lägren, men utan att bli berörd på samma sätt som då jag är mitt

uppe i det. Det är skönt, det är nyttigt – och det är lite skrämmande eftersom ledighet och miljöombyte innebär att man tar ett kliv ut från sin värld, betraktar den med nya ögon. Det kan leda till att man omfamnar den ännu varmare vid återkomsten, men också att man ifrågasätter den.

Mer skrämmande, men ännu viktigare, är den så demonstrativt tysta mobiltelefonen och det självpåtvingade celibatet från datorn. Inga samtal eller sms utom något enstaka privat. Inga mejl, inga kommentarer på bloggen. Ingen krönika som bär mitt namn. Inget som bekräftar mig och mitt yrkesmässiga ego.

Chockartad tomhet

Det är alltid lika omtumlande att bli påmind om hur mycket i ens liv som kretsar kring jobbet. Jag slogs av den närmast chockartade tomheten första gången 1999, då jag kom hem från jobb som korrespondent i London och gick direkt på semester. Från att telefonen hade ringt oavbrutet dygnet runt och jag känt mig betydelsefull, eftersökt, i centrum av händelserna, mitt i tidningens nav, var tystnaden öronbedövande.

Samma känsla fick jag den första tiden av mammaledigheten. Tystnaden, ensamheten, känslan av att livet pågick någon annanstans, utan mig.

Man är alltid umbärlig

Värdefulla erfarenheter för att man ska minnas vilka och vad som egentligen betyder något. För att man ska komma ihåg att oavsett om man är krönikör eller tränare eller rörmokare så är man i slutändan alltid högst umbärlig och ersättningsbar för alla utom för de som älskar en utan förbehåll. Det innebär inte att man inte ska gå upp i jobbet, bara att man ska minnas att ha distans och ge saker dess rätta proportioner.

De proportioner allt får så här vid randen av det evigt outgrundliga, alltid lika likgiltigt oberörda, havet.

Av: Jennifer Wegerup

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN