Så kraschade vår skidkung

SPORTBLADET

Per Elofssons väg från skidspåren i Röbäck till superstjärna - och det tragiska fallet

1 av 2 | Foto: UPPFÖR Per Elofsson slog igenom stort i VM 2001 i Lahtis. Elofsson tog två guld och ett silver (stafett).

Det här kunde blivit en berättelse om den störste skidåkaren - någonsin.

Det blev det inte.

Här är i stället historien om den störste talangens osannolika succé - och hans tragiska fall.

De flesta stora stjärnor har redan i tidig ålder utmärkt sig.

Det gjorde inte Per Elofsson.

Den unge grabben var en tanig figur. Liten till växten och mobbad i skolan, just för sin storlek.

Pappa Tore var skidtränare i byn Röbäck utanför Umeå och det föll sig ganska självklart att Per skulle ut i spåren han med. Även om han var för liten för att uträtta några stordåd. I Kalle Anka Cup i Rättvik blev han som 12-åring 33:a. Inte några resultat man skryter med. Men Per förklarade för Pappa Tore:

- Dit ska jag nästa år också.

Att han försämrade sin placering, till en 34:e plats knäckte inte Per. Och han växte faktiskt till sig. I Ungdoms-SM var han femma på femmilen.

Sedan började han satsa på allvar. Han kom hem till pappa Tore och sa:

- Jag ska söka in på skidgymnasium. Nu ska jag satsa allt.

Det var då pappa förstod att hans grabb skulle bli skidåkare.

Han var inte bäst när han började på skidgymnasiet heller. Men han visade tidigt en nyfikenhet och vilja som var sällsynt. Första året var han en i mängden, men innan han gått ut gymnasiet var han överlägset bäst.

Han gick ut med betyg 3,4 från Barn- och fritidsprogrammet - men skolan var aldrig prioriterad.

Den viktigaste boken han kände till var träningsdagboken.

Redan i samband med gymnasiet visade han prov på den extrema inställning till sporten som gjorde honom bäst - och som kanske knäckte honom.

När han gått ut skidgymnasiet i Lycksele ville mamma Annika och pappa Tore fira pojkens student. Men Per struntade i studentfesten och åkte till Österrike för att testa skidor.

Den nye kungen

När han vann junior-VM 1997 och 1998 skapades förväntningar och uppmärksamhet kring skidlöftet. Men det var i världscuppremiären 1998 han visade att han skulle bli en ny skidkung.

I finska Muonio slog Per Elofsson till och vann klart. Tvåa var idolen Björn Dählie.

Den gamle kungen var på väg ner och den nye på väg upp.

- Redan i fjol såg jag att den där grabben kan, så egentligen är jag inte överraskad att han gör framsteg. Elofsson har den största talangen av alla i världscupen och han kommer så småningom att bli bäst, sa Björn Dählie.

Några små hinder på vägen, som ett halvdant Ramsau-VM 1999 och en söndertrasad skinka efter krasch 1999 kunde inte stå i vägen.

- Jag bestämde mig direkt för att vända olyckan till någonting positivt och med facit i hand växte jag både som människa och skidåkare, säger Elofsson.

Allt kunde utnyttjas till att bli bättre - och ännu bättre.

Han fortsatte sin mardrömsträning på myrarna i Röbäck och kom till VM 2001 som stor guldfavorit. Han motsvarade alla förväntningar, tog två guld och hjälpte Sverige till silver i stafetten.

Björn Dählie fick förstås rätt. Elofsson stod på toppen av skidvärlden och borde haft en lång karriär framför sig. Han utmålades som skidvärldens nya kung.

Men regenttiden blev kort.

Första loppet i Soldier Hollow är redan svensk idrottshistoria. En superdopad Johann Mühlegg drar i ett ursinnigt tempo ifrån alla i backarna.

Per Elofsson försöker hänga på längre än alla andra. Men tvingas till slut släppa. Det tar så hårt att han tvingas bryta. Det har av många pekats ut som loppet som knäckte Elofsson.

Visst var han knäckt, och han funderade på att sluta.

- All dopning gjorde att man funderade om det var värt att fortsätta, har han berättat.

Men han har envist hävdat att just det loppet inte gjort att han blivit övertränad och tagit time-out. Men kanske bidrog det indirekt.

Redan före OS varnade dåvarande förbundskapten Magnar Dalen för att Per kunde vara på väg mot överträning. Han tränade inte extremt mycket. Men med extrem intensitet. Och han hade ett extremt träningsupplägg.

Gick över gränsen

En historia berättar om när han i världscuptävlingen i Cogne i december 2001, ensam på kvällen kör ett extra träningspass när lagkamraterna vilar inför tävlingen.

Dagen efter kör han in som tvåa. När alla andra återhämtar sig efter tävlingen begav sig Per Elofsson timmar efter målgången ut på ett till träningspass.

Ingen tränade så tätt inpå tävling. Och efter OS ökade Per intensiteten på träningen ännu mer.

- Per tränade på bra efter olympiaden och försökte lyfta ett snäpp till, säger Magnar Dalen.

Gamla storåkaren Torgny Mogren tror också att Mühleggs knock kan ha fått Per att träna för hårt.

- Kanske han tänkte att om han ökade lite till kunde han besegra även de dopade, säger Mogren.

Men Per gick i stället över den gräns som alla skidåkare balanserar på.

Sommaren som följde efter OS var besvärlig. Per Elofsson blev fotskadad, sjuk och drabbades sedan av mycoplasma, en bakterie som slår mot luftvägarna.

Han förstod aldrig att han drabbats av överträning. Men trots det, och trots alla skador kom han tillbaka. 2003 vann han osannolikt nog VM-guld igen.

- Gulden i Lahtis smäller högt, men den här segern är större. Egentligen ska det inte gå att vinna VM med den uppladdningen jag haft, sa en lycklig Per Elofsson.

Hans tunga tid med genomklappning i OS, skador och en besvärlig mycoplasma-bakterie trodde alla var över. Men det var konstgjord andning. Den tuffa tiden hade ju bara börjat.

Elofsson kämpar vidare väl medveten om att någonting är fel. Han startar i en världscuptävling 2003. Men Per Elofsson kör i mål som 50:e man. Hans sämsta resultat någonsin i en världscuptävling.

11 december 2003 kallar han till presskonferens hemma i Umeå. Han hoppar av allt tävlande med omedelbar verkan.

- Jag är övertränad och vill hitta tillbaka. Jag måste återhämta mig, förklarade han.

Under två år hade han haft symptomen utan att förstå varför. Nu fick han ett svar. Det talades om att den höga intensiteten eller den allt för fettsnåla maten gjort att Elofsson gått in i väggen.

Växte och mognade

Sanningen är att det är mycket svårt att veta. Ingen vet exakt vad som händer i kroppen när man blir övertränad.

- Man skulle efterlysa mer forskning på området, säger Michael Svensson, fysiolog som under ett år hjälpt Per Elofsson.

- Per har fått uppbackning från experter från hela Sverige. Det är klart att det finns teorier, men man vet inte, säger Michael.

Per Elofsson hoppades att vila skulle hjälpa. Men även om det gick väldigt tungt professionellt verkade inte Per Elofsson må dåligt. De som följde honom vittnade om en "ny" Per Elofsson. När han växte, och mognade, fick nya saker större värde.

- Det är en sak om det inte går som man vill professionellt. Men det är en annan sak hur man mår som privatperson. Jag mår toppen. Jag har en liten pojk också som förgyller vardagen. I det stora hela är allt kanon, säger Elofsson.

Han var inte heller lika bestämd och fokuserad längre. Det fick många att undra om han verkligen hade det mentala för att komma tillbaka. Även en gammal skidkung som Gunde Svan funderade.

- Jag hade aldrig kunnat hålla på elitnivå när jag haft barn som Björn Dählie. Alla är ju olika, men jag känner igen mig själv i Per på så många sätt. Den helfokuserade Per finns inte längre, säger Gunde.

Enligt Pers gamla fysiolog Michael Svensson hänger allt det där ihop på ett komplext sätt:

Humör, sömn, kost, träning och nästan allt du kan tänka dig påverkar hjärnan och hormonproduktionen.

Det avgör om man blir övertränad. Och det avgjorde att Per Elofsson lade ner karriären.

Läs också:

Johan Rikner

ARTIKELN HANDLAR OM