”Jag tittade på text-tv på bröllopsnatten”

avStefan Holm

Publicerad:
Uppdaterad:

SVT-sportens nya chef i stor intervju

Foto: Foto: MAGNUS WENNMAN
Åsa Edlund Jönsson är ny chef på SVT:s sportredaktion.

Henrik tog en dusch och förberedde sig för bröllopsnatten.

När han klev ut ur badrummet på det mysiga pensionatet fick han se sin nyblivna fru framför tv-apparaten, uppslukad av text-tv.

– Du vet väl vem du har gift dig med? sa Åsa Edlund Jönsson.

Under tisdagen utsågs 42-åringen till den första kvinnliga sportchefen på Sveriges television.

Åsa Edlund Jönsson, klädd i svart, tar emot på sportredaktionen i tv-huset på Gärdet i Stockholm. Hon är lätt andfått efter en språngmarsch från receptionen, men ett silverhalsband påminner henne om vikten av att andas.

Under skylten där det står ”sportchef” sitter Per Yng vid sitt skrivbord, men i maj tackar han för sig, drar ut stolen och ber Åsa slå sig ner.

Orden och de gnistrande ögonen säger samma sak, att hon är glad och stolt över utnämningen.

I januari 1999 stegade du in här första gången. Vad minns du?

– Jag kom hit på ett programledarvikariat och Björn Fagerlind var den som lade scheman och bestämde. Han sa: ”Räcker det om du får en dag att lära upp dig på?” Vad svarar man på den frågan? Ja, det är klart att det räcker med en. ”Du får gå bredvid Katarina Hultling och sedan kör du.” Så började det hela, säger Åsa Edlund Jönsson, som de senaste åren har jobbat som utvecklings-, onlinechef och projektledare.

Vilket var ditt första uppdrag?

– Att köra Sportnytt. Det fanns ingen prompter på den tiden, så man fick koncentrera sig för att komma ihåg det som stod på manuskorten. Jag minns att jag skulle säga  GARMISCH-PARTENKIRCHEN och det var exakt så jag uttalade det. Efteråt ringde mina kompisar... ”GARMISCH-PARTENKIRCHEN! Vem pratar du till?” Jag var nog ganska ”stiff”. Ja, det var ju stort att göra Sportnytt. När jag växte upp fanns det ju bara TV-sporten och det var hit jag ville. Här fanns de bästa journalisterna, de bästa producenterna, de bästa redigerarna. Jag sa upp mig från en fast tjänst på Canal Plus, där jag var reporter, programledare och redaktör. Vi hade allsvenskan i fotboll, som jag gjorde, elitserien i hockey, och flera veckor varje år var jag i väg och bevakade NHL och NBA. Det var jättefritt, ett kanonjobb – och så sökte jag ett föräldravikariat på TV-sporten. Folk sa: ”Är du dum i huvudet?” Till och med Bosse Gentzel, som var sportchef, sa: ”Åsa, du vet väl att det handlar om elva månader. Sedan kommer du att lämna...”

Fel hade han...

– Ja, man får chansa ibland. Annars händer ingenting.

”Så har det alltid varit med Jane”

Vad hade du för förebilder inom tv-världen?

– Jag tyckte, och tycker, att Jane Björck är en riktigt bra sportjournalist. Hon var så mångfasetterad. Hon var reporter, programledare, ledde nyheter, ”Tutti in Campo”, sändningar från Italien, reste ut i världen... Hon är lugn, proffsig, genuint intresserad. Det märks om man håller på med ett ämnesområde och verkligen brinner för det. Det lyser igenom och så har det alltid varit med Jane. Det är likadant med Marie Lehmann, som brinner för hockeyn. Är man insatt så ställer man bättre, vassare och intressantare frågor.

Vilken är den bästa intervju du har gjort?

– Då sa jag ingenting. Ha, ha, ha.

Utveckla det...

– Det var när Sverige tog OS-silver i hockey i Turin. Maria Rooth, som var lagkapten och hade skjutit Sverige till final, kom och det var väldigt känslosamt. Jag ställde en fråga, och sedan höll jag tyst... Hon började svara, bröt ihop, låg där och grät över staketet i mixade zonen. Efteråt kom vd:n och kommunikationsdirektören och sportchefer och sa: ”Det bästa du gjorde var att du höll tyst.” Så kanske man borde tänka oftare, att inte prata så himla mycket själv. När man jobbar med tv är det ju bilden och ljudet som gör det. Det är idrottarna som är i fokus, inte jag som reporter. Det är väldigt lätt att vara snabb med mikrofonen och gå vidare med nästa fråga, men min bästa intervju... Ja, då höll jag tyst.

Vilken är din mest pinsamma intervju?

– Pinsam vet jag inte, men jag har ställt en fråga vid fel tillfälle. I en periodpaus frågade jag Wayne Fleming om han skulle fortsätta jobba i Leksand eller om han närmade sig... Ja, om han mer eller mindre skulle få sparken. Den frågan hade jag inte behövt ta just då, och när man försöker vara rolig för att ta udden av något väldigt allvarligt kan det bli helt fel efterson idrottaren har andra känslor. Under en match mellan Djurgården och Modo sa jag till Challe Berglund: ”Ja, man vinner inga matcher på utvisningsbänken...” Han blev topp tunnor rasande på mig, var full av adrenalin och ville vinna matchen. Det fattar väl han också, att man inte vinner matcher på utvisningsbänken. Djurgården hade så himla mycket utvisningar och hade säkert fått skitmycket skäll av sin coach. Då kommer en reporter som på besserwisser-sätt... Ja, jag tänkte vara lite underhållande, men då brann det totalt i hans huvud. ”Du har sett mycket hockey i dina dagar”, sa han.

”Selänne är en av de absolut trevligaste”

Vilken är den trevligaste idrottsman du har träffat?

– Det är lätt att säga svenska namn, men jag har bevakat NHL mycket och måste säga att Teemu Selänne är en av de absolut trevligaste. Han är en världsstjärna men tog sig alltid tid och höll alltid en trevlig ton. Hade vi kommit överens om att ses i det hörnet efter matchen så sågs vi där. Det var ingen kurragömma.

Den minst sympatiske, då?

– Under tiden jag jobbade med bevakningar tycker jag att folk bjöd på sig själva rätt mycket. Ställer man sina frågeställningar vid fel tidpunkt är det klart att man får skarpa svar, men så måste det få vara. Det betyder inte att en människa är otrevlig i grund och botten. De kan ha en dålig dag, precis som jag.

Hur ser ditt liv ut utanför tv-huset? Du är gift och har två barn.

– Jag lägger orimligt mycket tid i ishallar runt om i Sverige.

Så du är hockeymorsa...

– Absolut. Båda döttrarna, som är 11 och 9, spelar hockey. Det är hockey alla dagar i veckan, men jag hittade en lucka klockan 20.00 på söndagar. Då bestämde jag mig för att börja spela hockey själv, så nu spelar jag i ett damveteranlag, Solna Bagladies.

Vad kul!

– Kul var ordet – men det är mycket oklart om omgivningen tycker det är lika kul. Till laget är alla välkomna. Det är fint, men spännvidden mellan de bästa och sämsta är väldigt stor och jag tillhör den lägre regionen.

Är din make, Henrik, också en sportnöd?

– Nej. Han gillar också sport, men jag gillar sport mer. Och vi gillar olika sporter. Han gillar fotboll mer än jag och han gillar kitesurfing och sådana grejer. Jag är mer old school, gillar hockey, bollsporter och sådant.

Hela din vakna tid handlar alltså om idrott...

– Ja, det kan man säga. Eftersom jag lever med den här också lägger jag extremt mycket tid på sport, säger hon och höjer sin smarttelefon.

– Det är det första och sista jag gör på dagarna, men jag gillar att vara uppdaterad. Jag kan tillbringa hur många timmar som helst i en ishall och då kan det vara kul att checka av vad som händer. För vissa kan det vara stressande, men jag gillar det.

”Telefonen har kollapsat...”

Är du en 377-människa?

– Jag gillar text-tv, absolut. Fast jag är mer 300-människa än 377-människa. Jag gillar överskådligheten med text-tv, att det är snabbt och enkelt. Jag undrar hur man knäcker den koden på digitala plattformar i övrigt. Jag kan bjussa på en anekdot kring text-tv: Jag tittade faktiskt på text-tv på bröllopsnatten.

Va?

– Vi hade ett förmiddagsbröllop, så jag var inte med i svängen på hela dagen. På kvällen, när han skulle duscha, kände jag: ”Jag måste kolla text-tv, kolla hur det har gått.” Så när han kom ut från duschen stod jag där och tittade på text-tv. ”Men allvarligt, vi gifter ju oss i dag...” Jag svarade: ”Ja, men du visste ju vem du gifte dig med.” Så ja, jag gillar nog text-tv, säger Åsa Edlund Jönsson

Den här dagen lever hennes telefon ett eget liv. Det ringer i ett och signalen för inkommande meddelanden hörs med jämna mellanrum.

– Telefonen har kollapsat. Det är jättekul att så många tycker det är roligt. Det blir jag glad för också.

Hon svarar på ett av de inkommande samtalen. Tydligen är det Roger Burman på Radiosporten som vill gratulera. Båda kommer från Örnsköldsvik.

Det var där, på Örnsköldsviks Allehanda, du inledde journalistkarriären 1990. Hur pass mycket sörjer du Modos degradering?

– Det är klart att jag lider med Modo. Jag tyckte det var en jättejobbig match. När man vinner skotten med 51-18 eller något sådant och ändå förlorar en så viktig match. Modo, med alla spelare klubben fostrat genom åren, är något för alla hockeyälskare i Sverige. Ja, det är ett klassiskt varumärke som hör hemma i SHL. Som före detta Ö-viksbo kändes det tråkigt. Samtidigt kändes det jättehäftigt för Leksand, som är hela Sveriges hockeylag. Den resa de har gjort den här säsongen är ju värd en dokumentär i sig. Det ska inte hända. Det ska inte gå.

Som barn sysslade du med volleyboll, fotboll och basket. Vad hade du för drömmar och idoler?

– Jag skulle bli journalist. Bomberna i Beirut... Jag kan inte komma ihåg vilket år det var (1983), men då stod jag med ett hopprep och rapporterade. Jag har alltid varit i tidningshuset och tidningsbranschen... När jag var 12-13 år jobbade jag på tidningen med resultatservice. Folk ringde ett nummer och jag sa: ”Modo-Djurgården, 1-0, 1.12 in i första perioden.” Sedan älskade jag sport och höll på med massor av sport, men jag trodde inte att jag skulle bli någonting.

Är det inte ovanligt att man så tidigt vet vad man vill bli civilt?

– Kanske, men jag är ganska... Ja, jag känner mig för och kör på det.

Hade du journalister i släkten?

– Nej, mamma var controller på Örnsköldsviks Allehanda, men det var ingen i min familj som tyckte att jag skulle satsa på journalistik. Det var mer driftchef på Modo Paper, ingenjör, mekanik, sådana prylar. Jag vet inte hur det kom sig att jag ville bli journalist, men jag är yngsta barnet. Mina bröder är sex och åtta år äldre och det ger ett ganska stort spelutrymme.

”Bott längre i Stockholm än i Ö-vik”

Bröderna har du intervjuat ett antal gånger, misstänker jag.

– Nej. Jag vet att Lasse Granqvist kommenterade sina kompisars matcher, men sådan var jag inte. När jag började skriva spelade jag volleyboll, och herr- och damlagen åkte till samma ställen. Då kunde jag skriva herrarnas match för tidningen eftersom jag ändå var där och kollade. Det var lite så jag kom in i det.

De flesta sportreportrar är misslyckade idrottsmän, men det gäller alltså inte dig.

– Jag var aldrig någon stjärna och hade inte ambitionen att vara någon stjärna. Jag hade ambitionen att spela i ett lag. Det var härligt och trevligt och det var roligt att åka minibuss till Norsjö och Glommersträsk, men jag insåg tidigt mina begränsningar.

Hur gammal var du när du lämnade Ö-vik?

– Det var efter gymnasiet, så jag hade fyllt 19. Jag har bott längre i Stockholm än i Ö-vik, men det är därifrån jag kommer. Det präglar en och sätter sina spår.

Hur vill du förändra SVT-sporten?

– Förädla är kanske ett bättre ord än förändra. Jag tycker att SVT Sport är en fantastiskt bra redaktion som producerar tv och nyhetsjournalistik av högsta klass. Man behöver inte kullkasta saker, men väl förädla... Vi har varit inlåsta i tv-tablåformatet i alla tider: ”Ni får mellan 14.00-17.00 och gör vad ni kan.” Därför är det härligt med digitala medier, som ger enorma spelutrymmen. Jag ser fram emot att försöka knäcka den digitala koden när det gäller sportjournalistik och sportsändningar. Trafiktalen är ju inte alls lika stora som tittarsiffrorna i broadcast. Den pendeln måste svänga och då vill man ju verkligen vara där med de bästa grejerna. Vi tycker att vi har ett fantastiskt erbjudande jämfört med Youtube och andra konkurrenter för när man klickar på vår play-knapp så startar programmet eller sändningen. Det kommer inte 30 sekunder reklam. Det är pang på, men det har inte alla förstått. Folk är rädda för att trycka på en play-knapp för man vet att ”Nej, ska jag titta på den där reklamen?” Man ser inte riktigt erbjudandet SVT har. Där har SVT Sport ett stort jobb att göra. ”Ni har betalt för den här produkten. Varsågod och titta.” Vi är jätteduktiga på berättandet i tv och har superstarka profiler: Bernt Lagergren, Jonas Karlsson, Jens Lind, Lotta Fahlberg... Listan är enorm på skickliga tv-berättare, men hur berättar man den bästa historien när man inte ligger i ett körschema? Redaktören säger att du får berätta din historia på 2.30, eller på 12 minuter i Vinterstudion. Är det bästa formatet, eller borde historien se ut på ett helt annat sätt? Den koden tycker jag inte att någon har knäckt än. Det vore häftigt att hitta den grejen med det här gänget.

Kommer det märkas att du är den första kvinnliga chefen?

– Det vet jag inte. Jag är också den första från Ö-vik, och den första småbarnsmamman som får jobbet... Det kommer att märkas att jag är sportchef från alla erfarenheter jag har samlat på mig under åren. När det gäller manligt och kvinnligt har vi på redaktionen som målsättning att ha en jämställd bevakning. Jag tror inte att det finns så många sportredaktioner i det här landet som har den målsättningen, och den vill jag se till att vi levererar.

”Det ska vara kul att gå till jobbet”

Det jobbar 93 personer på redaktionen. Hur är könsfördelningen?

– Det skulle jag ha kollat. Ingen aning, men vi har en rätt jämställd ledningsgrupp och många profiler, programledare och kommentatorer, är kvinnor.  Vi har också många kvinnliga redigerare, fotografer, produktions- och  projektledare, som inte syns. När det gäller kön har vi en ganska bra balans, men jag vill ha en mångfald när det gäller idéer och tankar. Det behöver inte alltid komma ur kön, utan var du är uppväxt och vad du har gjort tidigare.

Du var Sveriges första kvinnliga hockeykommentator, så du har rivit murar tidigare. Hur blev du bemött då och hur har det varit att vara kvinna i en mansdominerad värld?

– För det första är jag väldigt glad att jag fick chansen. 1999-2000 sa jag till min chef, Kjell Andersson, att jag gärna ville kommentera ishockey. Jag var helt oprövad, men han sa: ”Jaha. Vad trevligt, det kan vi kanske ordna.” Det blev Tre Kronor direkt, för det var ju de rättigheter vi satt på. Jag fick sticka till Moskva med Curre Lundmark, som vunnit OS-guld, ställa mig på en läktare och kommentera. Jag fick jättemycket ”pepp” från andra tjejer som sa: ”Tack, nu vet vi att det går. Då kan vi också försöka.” Sedan fanns det män som mejlade: ”Hockey ska kommenteras av män i brynja och det vet du.” Det var före sociala mediers tid, så jag kanske inte upplevde klimatet så hårt som det kanske är för andra i dag. Det är så lätt för folk att tycka, och det behöver inte handla om kön utan kan vara en åsikt.

– Jag gillar vissa kommentatorer mer än andra och det beror inte på om de är män eller kvinnor.  Lena Sundqvist, som kommenterar för C More, har jag verkligen uppskattat under kvalmatcherna till SHL. Då tänker jag inte: ”Oj, där är det en tjej som sitter och snackar.” Det handlar om en bra kommentator som funkar med sin expert.

Vad gör dig till en bra ledare? Att du är mamma, att du är från Ö-vik...

– Ha, ha, ha. Att jag är kvinna... Nä, jag skojar bara. Du ska fråga mina kompisar, men jag tror att det händer grejer och att det är ganska kul att jobba med mig. Det ska vara roligt, och man ska garva. Folk brukar säga att det hörs när jag är här, för jag sitter och garvar någonstans. Så vill jag det ska vara. Jag blev väldigt glad för feedbacken efter OS i London. Flera år efteråt sa en reporter att det bästa som fanns var att komma till IBC:t i London, när jag och Patric Hamsch var där. Det var som en familj, en varm punkt. Vi var glada och det var alltid positivt. Det, att det ska vara kul att gå till jobbet, hoppas jag kunna bidra till, säger Åsa Edlund Jönsson.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM