ANRELL: 22 augusti 2004 – den allra största kvällen för arbetarklassens sista hjältar

Foto: SCANPIX (MONTAGE)

Någonstans runt 1982 skrev jag min första krönika i Aftonbladet. ”Låt inte borgarungarna ta över rocken” var den utsökta rubriken. Det var en allmän spya över Joy Division, Human league och sån skit.

Den här veckan skulle jag ha kunnat skriva en VM-krönika med rubriken: ”Låt inte borgarungarna ta över sporten”. Men det jag tänker på är i stället arbetsklassens sista hjältar...

För åtta år sen skrev jag två långa krönikor samma kväll om just arbetsklassens ­sista hjältar.

Den här veckan la den sista av dem av.

Christian Olssons stora stund var i OS i Aten 2004. Stefan Holms också. Det var svensk friidrotts största kväll. Det var den största kvällen för arbetarklassens sista hjältar.

Skolvaktmästarens son Christian som alltid slog underifrån.

Svetsarens son Stefan som också han alltid slagit underifrån.

Det var en så stor kväll att tidningen var fylld av den friidrottsfeber som rådde och som skulle ta slut först den här veckan när Olsson la av och Holm sa att ha önskade ­trestegshopparen lycka till med resten av livet.

Christian Olsson från Angered, Göteborg, blev olympisk mästare i en av de minst spännande OS-finaler jag någonsin sett.

Bara hans ögon kunde glöda så

Det blev inte alls samma drama som för Holm. Det blev en typisk Christian Olsson-tävling där han gick in och visade klassen i första hoppet och sen – för att accentuera sin överlägsenhet – ökade ytterligare i andra hoppet för att visa att ingen egentligen behövde anstränga sig.

Jag minns hur Christians ögon glödde vid andra hoppet.

Så där som bara hans ögon kunde glöda. Lite skelande, pumpande, adrenalinfyllda, skrämmande, starka ögon. En vinnares ögon.

Jag kommer att sakna de ögonen inom svensk idrott. Jag vet inte om jag någonsin sett den adrenalinladdningen – kanske var det den som höll smärtan borta, tänkte jag ibland.

Jag tyckte att synen när Christian fick avbryta sitt ärevarv var sällsamt rörande. Det var något annat lopp som skulle klaras av och Christian kördes bort från ­löparbanorna.

Gick från pojke till man

Han sjönk ihop i en spelargång och satt där med flaggan över axlarna. Han såg ensammast ut i hela världen fast det var 70 000 i arenan några meter därifrån som ville hylla honom. Han satt på marken, helt dold för nästan alla, och såg ut som en liten pojke. Nästan som den lilla spinkige pojken från Göteborgs problemområde Angered som han var när han började friidrotta. Han hade slagit ur underläge hela livet men friidrotten frigjorde ett självförtroende som jag fascinerad följde hela vägen före och efter genombrottet i VM i Edmonton 2001.

Då var en han en lång och mager pojke som lät blicken vika undan.

Nu var han en man som betraktade omvärlden rakt in i ögonen. Lite besviken, lite nöjd, med en diamant i ena örat som ett monument över att han lyckats. Nu talar han flytande engelska på presskonferenser och han ser nästan utan att tycka om det.

En bild jag aldrig kan glömma

Efter segern kramades Yannick ­Tregaro och Christian om i en lång och öm ­omfamning och tårarna bröt fram i bådas ögon. Den så coole Olsson visade hur mycket känslor han faktiskt bar på under ytan. Bilden efter höjdhoppsfinalen kan jag heller aldrig glömma. Stefan Holm ­rusade fram till pappa Johnny och kramade honom en lång, lång stund. Det var en så innerlig scen. De hade kamperat ihop långa tysta kvällar. Pappan hade varit ­tränare men jobbat vidare heltid som svetsare – kanske för att han ville, men kanske också för att så gör man i Fors­-haga.

Sen då?

Ja, vad hände sen den kvällen i den här mediestyrda världen?

I tv-studion efter guldet fick Christian svara på en massa frågor om Stefan Holms fantastiska guldrysare i höjdhoppet och om Jonathan Edwards gamla hopp och bla bla bla.

Jag minns att jag tänkte att det var lite trist att han inte fick vara ensam om den här triumfen och att han inte fick den respekt han förtjänade för att han varit så överlägsen.

Å andra sidan var det en av svensk idrotts största kvällar.

Och för arbetarklassens sista hjältar...

Att överklassen tagit över sporten var ju verkligen übertydligt i hockey-VM.

Biljetter för 1 395 är så overkligt bisarrt att det bara överglänses av vad det kostar för den som själv vill sätta ett barn i ett hockeylag. I Kanada 15 000 spänn om året. Plus utrustning.

Så var det förbanne mig inte på ­Salmings tid...

avLasse Anrell