Mejla

Makoto Asahara

Asahara: Vad som än händer blir galenskapen oförglömlig

SPORTBLADET

TOKYO. Å ena sidan är en idrottslig världselit samlad på en och samma plats. Å andra sidan är de samlade på en och samma plats.

Min mamma och miljontals japaner undrar vad i hela friden vi gör här.

Jag hoppas få det svaret under de kommande två veckorna.

– Varmt välkommen!

Jag ska inte sticka under stol med att jag är van sedan flertalet besök i landet sedan många år tillbaka. Och medveten. Om att den japanska artigheten, som förmedlas från varje människa i någon form av arbetande roll, inte nödvändigtvis behöver betyda ett helhjärtat välkomnande utan snarare får ses som en inövad gästfrihetsfras.

Men välkomnad känner du dig ändå.

När du slussas igenom 200 funktionärers pekande armar hela vägen från flygplats till baksätet av en taxibil.

När du kliver in på en kiosk för att inhandla en iskaffe på aluminiumflaska och ett par risbollar.

När du kliver in genom säkerhetskontrollerna på presscentret.

Att Japan är ett land där befolkningsmängden går åt fel håll är inget man märker när man slås av den enorma mängd funktionärer, extraarbetare och volontärer som anställts för att faktiskt få denna megastora logistikkarusell att faktiskt snurra någorlunda smidigt (ja, bortsett från aktivitetsplanshaverier vid inresa, diffust fungerande appar och ytterst oklara regler för vad man egentligen får göra som OS-gäst).

Jag kanske inte är den mest objektiva källan här – men frågan är ändå om något annat land, mitt i en brinnande pandemi, hade lyckats få lika mycket snurr på detta i en tid där det mesta inte tillåts snurra. Det krävs galenskap för att få fungerande galenskap.

Med det sagt finns fortfarande både missnöje och oro. För vad detta faktiskt kommer innebära för landet Japan när karusellen nått sitt stopp.

Informationsskylt gällande värmevarning vid Tokyo stadium.
Informationsskylt gällande värmevarning vid Tokyo stadium.

Genuin omtanke med undertoner

Det räcker egentligen med att läsa av reaktionerna jag själv fått på sociala medier och i samtal inför min avresa till Tokyo.

Majoriteten av alla västerländska kollegor och vänner som hört av sig gör det med fanfariskt gratulerande röster.

– Vad coolt!

– Vad häftigt!

– Så välförtjänt!!

Visst har även den japanska släkten, med mamma Asahara i spetsen, hört av sig frekvent, både före och under min Tokyovistelse. Och visst är de också glada, men:

– Akta dig för viruset, underskatta inte värmen.

– Jag lider med dig för att du inte får äta precis vad du vill och göra precis vad du vill.

– Ta hand om dig.

Allt har en underton av oro och tveksamhet bakom en genuin omtanke och glädje för min egen uppfyllda arbetsdröm. För trots allt är det här ett arrangemang som bemötts med enorm skepsis hos den japanska allmänheten. Ett arrangemang vars invigning möttes av stora demonstrationer utanför Olympiastadion. Ett arrangemang som aldrig hade varit aktuellt om det inte redan varit både framflyttat, utlovat och renderat i en nota med mer yennollor i summan än funktionärer vid entrén till OS-byn.

Det råder en konsensus. En konsensus om att det är galenskap att detta faktiskt ska genomföras mitt under en brinnande pandemi.

För jo, här brinner den där förbannade pandemin fortfarande lika starkt som OS-lågan.

”Stackars Tokyobor som tvingas lida av galenskaperna från makthavarna”, tänker folket ute i landet.

Folket i staden frågar sig i stället: Varför?

Hur tänkte de med detta?

För varje dag har covidfallen i Tokyoområdet, som redan var satt i ett nytt nödläge innan OS-resande började trilla in genom tullarna till landet, ökat. 1 500 per dag beräknas bli 3 000 inom ett par veckor. Och det utan ett OS-arrangemang i beräkningen i ett land där vaccineringen är kraftigt försenad.

Så samtidigt som Tokyoborna, precis som på alla andra platser i världen, suckar uppgivet över att denna pandemi aldrig verkar vilja ta slut så blickar de ut över regnbågsbron, bort mot hela OS-byområdet och ställer sig frågande till hur de egentligen tänkte med detta.

OS-byn, ”Tokyos säkraste plats”, fick positiva coronafall innan man knappt hunnit öppna de träbyggda portarna.

Oppositionspolitiker tar varje chans att vinna PR-poäng med att luppgranska varje liten oklar eller ifrågasättbar detalj i restriktionsreglerna för alla OS-besökare.

Premiärminister Yoshihide Sugas opinionssiffror har sjunkit som en sten i Tokyobukten efter utbredd kritik mot upprepade icke-svar på kritiska frågor kring ett arrangemang han vägrat att släppa.

Hur många yen var det kalaset kostade nu igen?

”Det här landet är helt kört”, skriver en japansk bekant till mig i en Instagramkonversation kort efter jag anlänt, genuint orolig för vad den här OS-arrangemangsrävsaxen faktiskt kommer ge för effekt framöver för ett land vars ekonomi redan har varit nedgående.

Det är svårt att argumentera emot det med all fakta över galenskapen på bordet.

Volontärer vid Tokyo Stadium.

Så vad gör man då? Tja, man kan ju alltid blicka mot det sportsliga.

De flesta olika dator- och probabilitetsbaserade uträkningar förutspår en japansk medaljsuccé av sällan, om till och med aldrig, skådat slag. Med atleter som Naomi Osaka, Hideki Matsuyama, Kohei Uchimura, ett hundratal kampsportsspecialister och några riktigt starka baseboll, softboll och fotbollslag är förhoppningarna höga om ädla valörer och storslagna framgångar.

Visst kommer den japanska publiken, från tv:n och inte från de tomma och restriktionsdrabbade läktarna, att följa deras stjärnor helhjärtat. Visst kommer de att jubla, att beklaga sig, att sätta sig in i var och varannan hemmaatlets öde. Visst kommer de engagera sig lika helhjärtat som de alltid gör, om inte mer. Något som de, något oroväckande stora, folkmassorna kring OS-relaterade platser utanför bubblan vittnar om.

Som om det vore vilket år som helst.

Även om allt kommer ske med en uppgiven suck eller två från sittdynorna ute i de japanska stugorna.

Förvirring

En vecka in på min vistelse här så har jag fortfarande inte riktigt fått klart för mig själv vad jag egentligen känner över allt detta.

Om man bortser från den ännu ej botade förvirringen över att vara bubbelplacerad i ett land och en stad jag själv förknippar med så mycket annat än ett hotellrum och ett presscenter är jag fylld av...ja, förvirring.

Å ena sidan är detta något sagolikt och fascinerande. Å andra sidan något skrämmande och urbota dumt.

Å ena sidan har några av världens allra främsta idrottspersonligheter samlats på en och samma plats för att kämpa om det största du kan åstadkomma som just en idrottare. Å andra sidan har de samlats på en och samma plats.

Å ena sidan är jag hemma. Å andra sidan är det inte hemmet jag minns.

Det enda jag hoppas är att den här förvirringen ska slå över till den ena sidan i takt med minnesvärda, idrottsliga ögonblick. Den essens som fått en OS-arrangör att trotsa all rim, reson och en nästintill hel nations vilja.

Det man tagit sig hit för.

Oavsett vad väntar två veckor av oförglömlig galenskap.

Jag vill också tro att det blir oförglömligt av just idrottsliga skäl.

Men framför allt hoppas jag att domedagsprofetior förblir just domedagsprofetior. Att nära och käras oro ska visa sig vara ogrundad med facit i hand. Att demonstranters farhågor inte ska besannas.

Även om en mor alltid sägs ha rätt.

Personal dammsugar området vid Sveriges bänk efter matchen mot USA.

Se hela OS i Tokyo på discovery+

Allt inför sommar-OS 2021 i Tokyo

Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen

OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll

ANNONS EXTERN LÄNK

Reka och hitta dina favoritspel på Oddset! Spel på lag och ligor från världens alla hörn. Till Oddset. Spel från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Svenska Spel

Av: 

Makoto Asahara

Publisert:

LÄS VIDARE

Gottfridsson ska byta tårar i Rio mot medalj i Tokyo

ÄMNEN I ARTIKELN

OS 2021 i Tokyo

Sommar-OS 2021

Sommar-OS

Japan