Perlskog: ”Tänkt på att göra slut på skiten”

SPORTBLADET

Många känner Robert Perlskog framför tv-kameran.

Få känner honom utanför.

I ett öppenhjärtigt inlägg på sin blogg fysiskgraffiti.se talar Viasat-kommentatorn ut om sin depression, dödsångest och sina självmordstankar.

”I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret”, skriver han.

”Jag kan på rak arm minnas den sista gången jag var lycklig. Det var den 2 april 1987”.

Så inleder Robert Perlskog, 61, ett inlägg, publicerat på onsdagen, på sin blogg.

De cirka tio tusen tecken som sedan följer är en berättelse från Perlskogs inre. Den handlar om hans psykiska hälsa, om hans depression och om hans självmordstankar.

Perlskog inledde sin karriär på Radiosportens under guldåren. Han blev sedan handplockad till TV4 där han var i 25 år. Våren 2015 blev han klar för Viasat. Det är också för deras räkning som profilen i detta nu kommenterar handbolls-EM med radarpartnern Claes Hellgren.

”Dog helt inuti”

Men mellan handbollspratet, intervjuerna och skratten så lider av Perlskog av en depression som pågått i 27 år.

”1989, på försommaren dog jag helt. Inuti. Kollapsade efter en sändning på radion och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången.
Idag är allt en soppa av grått klet. Jag har dålig kontakt med mitt känsloliv. Jag blir inte ens ledsen på riktigt, och på djupet när människor omkring mej dör. Jag bockar av en begravning på samma sätt som jag bockar av ett restaurangbesök. Bra gjort, jag har klarat av ännu en av dom uppgifter som krävs av mej som människa. Jag minns inte ens vilket år min far gick bort. Det är ofattbart. Det är så jävla hemskt.”, skriver han.

”Många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten”

Han skriver även att depressionen, vid vissa stunder, fått honom att vilja ta sitt liv.

”Vissa dagar kommer jag inte ens ur sängen. Att koka en kopp te känns övermäktigt.
Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten. I det här landet brukar man säga att självmordet är något fegt. Men det krävs ett oerhört mod för att omfamna smärtan och det okända, stora eviga mörkret. Det är också en väl känd sanning att unga kvinnor mår psykiskt dåligt. Dom unga männen är i sammanhanget sorgligt bortglömda. Samtliga jag känt som tagit livet av sej är unga män. Och det är en handfull. Nästa självmordsvåg kommer i min egen åldersgrupp. Dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige.”

Vidare berättar han om svårigheten att kommentera, och att vara en offentlig person, när man lider av depression. Han berättar om sina höga PSA-värden, om sin dödsångest och framför allt, om sina kollegor.

Om Jens Fjellström, Leif Boork och om Orvar Bergmark. Alla som stöttat, och hjälpt honom, under åren.

”Burit på länge”

När Sportbladet når Perlskog för att be honom utveckla så tackar han vänligt, men bestämt, nej.

Den här texten är inte som andra texter Perlskog tidigare skrivit, den är privat och den berättar om hans liv. Han står för orden på bloggen och vill låta dem tala för sig själv.

– Det är någonting jag gått och burit på väldigt länge. Jag kände bara att jag ville berätta historien. Jag tänkte att det kanske kan vara något för någon annanstans att läsa om hur det kan vara i livet, säger han.

Sedan far han vidare.

Först till ett redaktionsmöte, i kväll dyker han upp i rutan igen. Då är det semifinaler i handbolls-EM.

”En gång är livet drömmar och förhoppningar. Allt är möjligt. Musiken och kärleken ständigt närvarande.
Så en dag, omärkligt, smygande – blir allt bara ett tomt konsumerande och en utdragen väntan på döden.
Denna text är ingen självömkan eller vädjan efter tröst. Bara något som måste skrivas”, avslutar han sitt inlägg.

ARTIKELN HANDLAR OM