Fråga inte mig om Sarah – fråga en åsna

avKristoffer Bergström

GWANGJU. Ibland är det makalöst, ibland är det halvdant, ibland är det båda delarna i samma lopp.

Sarah Sjöström är i final på 200 meter frisim och du kan förstås be mig om ett förhandstips.

Men du får en lika klok analys av en åsna.

Med vördnad lyfter farbrorn upp min pung. Den vilar tryggt mot hans handrygg.

Han skrubbar huden därunder ivrigt, jag skulle skriva ilsket om det inte vore för hans blida leende. Han verkar vara en rutinerad yrkesman som efter decennier bemästrat sitt värv. Nog gör det ont, ack så ont, men det är också befriande att se hudavlagringar från armar och rygg falla av och korva sig på britsen.

Efter att hela kroppen rispats av hans skrovliga handduk tvålas jag in och skickas till duschen för sköljning och tandborstning. Det svider och bränner.

Sim-VM har kommit till Gwangju – uttalas Kvannju – i södra Sydkorea. Vi är i ett basebolltokigt land där simningen står lågt i kurs. Badhus kallas jjimjilbang och erbjuder skrubb och grunda bassänger, de är något annat än Skogåshallen där en huttrande tredjeklassare som hette Sarah plaskade runt för sexton år sedan.

Hon har hittat hem

Sarah Sjöström hade önskat ta del av den koreanska kulturen, men med uppåt nitton inplanerade lopp på drygt en vecka är det körigt. Något jjimjilbang hinns inte med.

Ändå känns 25-åringen lika hemmastadd här, tvärs över jordklotet, som på ett fik i Stockholm när hon sjunker ner på en fällstol framför världspressen och ropar ut att det saknas mikrofon så att alla får spetsa öronen. L’Equipe, New York Times och AP ställer frågor. Flera japanska tidningar vill höra om hälsningen till leukemisjuka Rikako Ikee.

Sarah svarar spänstigt. Flikar in några ord på japanska. För ett par år sedan kunde hon snoppa av irrelevanta spörsmål, nu tar hon sig tid att resonera om träningsupplägg, dopning och utveckling.

– Jag kan inte kontrollera vad ungarna gör nu, säger hon och syftar på att hon var äldst i VM-finalen på hundra fjäril.

– Nu måste jag vända hem och träna på min fjärilsteknik för att se om jag kan bli lite snabbare.

Hon verkar ha hittat hem. Hon söker inte uppmärksamheten, men den bekommer henne heller inte. Hon för simmarnas talan, berömmer uppkomlingar, ömmar för de sjuka. De nya simligorna som kommer trygga försörjningen för många aktiva är delvis Sarahs förtjänst.

Det logiska vore att också resultaten hade stabiliserats. Men nä. Under VM:s två första dagar har de svängt som ett jazzband: lysande lagkapp, oväntat svaga hemgångar på hundra fjäril, magnifikt försök på 200 fritt som följdes av stel smärtsimning i semin.

Final i dag. Titmus, Pellegrini, Haughey, Oleksiak, Sjöström.

En given medalj, förlåt, jag menar en trolig sjätteplats, äsch, jag tar om: det lutar åt guld.

Ni hör.

Lika trovärdigt som mitt

Det går inte att tippa, för pilarna är för många och pekar åt olika håll. Hon borde vara för muskulös och tung för att rivstarta, men tiderna ger inget stöd för det. Hon öppnade sex tiondelar snabbare i försöken än i semin, vilket också var marginalen i mål. Så hon kan gasa. Ja, eller så kan hon sejfa.

Om jag måste tippa så vinner Sjöström brons på 200 meter fritt på tiden 1.55,29. Första gången jag intervjuade henne var hon fjorton och nybliven Europamästare och sedan dess har jag kuskat mellan en israelisk militärbas, ett skotskt fattigkvarter och ett brasilianskt fuskbygge för att se henne tävla, så jag har fog för analysen.

Men å andra sidan.

Jag läser på Svenska Åsneföreningens hemsida att vår nation är hem för 400–500 åsnor plus ett fåtal korsningar mellan zebra och åsna, så kallade zonkeyar. Tryck in en tuschpenna i käften på vilken som helst av dem, håll upp en whiteboard med åtta siffror och se var den sätter pricken.

Det tipset är precis lika trovärdigt som mitt.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
ARTIKELN HANDLAR OM