Bergström: Ordningen är återställd – men fläcken stinker ännu

SPORTBLADET

Efter en rutten avslutning på grundserien är det här vad alla behövde.

Litet grattis, Växjö.

Stort grattis, Falun.

Enormt grattis, du som tittade.

I fjol rök Falun i semin och spräckte sin pågående svit på tre raka guld. Men när Alexander Galante Carlström piskar in sin tredje poäng för dagen inför 12 000 åskådare i Globen, till ljudet av klappor och bjäbbande trumpeter, till synen av rosaklädda fans med rosa konfetti, till tystnaden av tusentals smålänningar, känns ordningen återställd.

Falun är bäst i Sverige. Galante är bäst i Sverige. Hans händer är formade för att hålla om grepplindor och pokaler.

I början av tiotalet, när sporten började kännas trött och statisk, kom masarna med något nytt. Alltid söktes närmaste vägen mot mål, det flippades och knackades, och i mitten högg anfallare så säkra på volley att de hade träffat en ärtrörsärta med en värja.

I en märkvärdigt dramatisk final ledde Växjö med 2–0 efter en period. Falun kom ikapp och förbi, men aldrig mer var glappet större än en boll. I slutet ven skotten åt båda håll, men det här var en sådan eftermiddag då också målvaktsvurmarna kunde njuta. Kosonen och Rehn var bländande, precis som Emil Johansson och André Andersson. Allihop utkämpade de den bästa finalen sedan Jihdes och Hellgårds dagar.

Bästa möjliga utfallet

Det slutade 5–4 till Falun. I skrivande stund klappar både den rosa och blå väggen från varsin kortsida. Det ena laget vann sitt fjärde guld, det andra sitt första silver, och det känns både stämningsmässigt, sportsligt och moraliskt som det bästa möjliga utfallet.

För ska vi, mitt i denna fina stund, också minnas det fulaste som hänt i vinter? Ska vi, trots att det kan verka opassande på innebandyns bemärkelsedag, påminna oss om att Växjö kom till SM-finalen med en pissgul fläck på sitt vita matchställ?

Med småländsk envishet har de tuggat sig uppåt i tabellerna, genom serierna, till toppen. Från åren i mitten av division ett under 00-talet, till allsvenskans topp och vidare upp i SSL har de stått för en lättälskad innebandy. Fysisk utan att bli gnällig, tät utan att bli målsnål, skottvillig utan att bli divig. Det är hockeyrövar och strykjärnsvader, långa hår och djupa hookar, täckta skott och omställningar.

Tappade fyra mål på slutet

Växjö var tvåa i grundserien men kom ändå till Globen med ett mentalt övertag på ettan. De två mötena med Falun under vintern hade sett liknande ut: jämna en bit in i tredje då Falun växlade upp men blottade sig bakåt. 9–6 till Växjö i andra, 10–4 i andra. Så dräps en jätte.

Men så var det fläcken. Den som har torkat men stinker än.

I grundseriens sista omgång ledde Växjö med 7–3 mot bottenlaget Höllviken en bit in i tredje perioden. Gästerna behövde en poäng för att rädda nytt kontrakt, Växjö behövde två för att behålla andraplatsen och få lättare motstånd i slutspelet.

På tolv minuter blev 7–3 till 7–7. De sista målet kom med 46 sekunder kvar, vilket gav Växjö nog med tid att jaga det mål som skulle återta andraplatsen. I stället ställde de sig bakom eget mål och väntade ut slutsignalen. Höllviken jublade åt kontraktet, tvärs över landet sörjde Karlstad att de rasade ur serien och när förlängningen började tog Höllviken ut målvakten utan att vara i anfall.

Växjö rullade in säsongens enklaste mål. De fick två poäng, Höllviken ett. Båda vann.

Kan ha varit en tillfällighet

Den mest drastiska tolkningen är att resultatet var uppgjort. I så fall förtjänar båda lagen att kastas ur serien. Under en timeout syntes tränarna, som 2011 var i Helsingborg tillsammans, göra någon sorts tecken till varandra. Var det en signal? Var den uttagna målvakten en present till en gammal kollega?

Matchen har utretts utan att förbundet eller spelbolagen kunde bevisa att något fuffens pågått, hur ett sådant bevis nu skulle se ut, men poängen är att händelsen är skamlig också om den betraktas välvilligt.

Klart att Växjö kan ha gjort årets mest katastrofala minuter på hemmaplan när föreningen just skulle säkra sin hittills största framgång. Klart att det kan ha lett till hjärnsläpp i slutsekunderna hos de egna spelarna, en sjuka som sedan smittade motståndarna som råkade fatta ett felbeslut med sin keeper. Är inte alla tränare gamla bekanta på något vis i den lilla innebandyfamiljen? Och vad är ens en signal?

Agerade som Sean Spicer

Det rätta att göra i så fall, när så många tillfälligheter sammanfaller, är att stå rakryggad. Säga att man är bestört över att kollapsen drabbade Karlstad på grymmast möjliga vis, säga att man tycker att slutminuterna ser illa ut, men bedyra att spelarna gjort allt i sin makt för att vinna. Att Höllviken får svara för den uttagna målvakten och att det är synd att andraplatsen kneps när skåningarna redan verkade ha tagit semester.
I stället mantlade Växjös klubbchef Stefan Angeskog rollen som Sean Spicer och angrep media för att vissa aktörer ”väljer att rycka saker ur sitt sammanhang och inte bygga sina artiklar och inslag på klara fakta, allt för att skapa nyheter och ’klicksuccéer’. Vårt varumärke har naggats i kanten men värst är att innebandyn i stort drabbas”.
Inlägget är långt under en stolt förenings värdighet och på sina sätt känns det bra att de förlorade den här finalen.

Jag anar att många blir upprörda över slutsatsen, att jag inte ska peta i en gammal match jag inte ens var på plats och såg, men då får vi vara oense. För likafullt tycker jag, som tidigare skrivet, att Växjös spelartrupp är förtjusande. Fansen är bland seriens bästa. Ett av många tecken på lagets allsidighet är att de kom tvåa i grundserien utan att ha en enda spelare bland de femton första i poängligan. Därmed är risken obefintlig att de värvas sönder, att en skada förstör.
Ett sådant behjärtansvärt gäng förtjänar att vinna SM-guld. Men de förtjänar att göra det utan fläckar på tröjan.

Beställ ditt Falun-guldlöp här!

ARTIKELN HANDLAR OM