Här är hemligheten bakom guldsuccén

SPORTBLADET

Helene Ripa efter segern och tårarna: ”Hade inte gått utan honom”

Foto: BILDBYRÅN
en seger för kärleken Efter målgången kastade sig Helene Ripa i armarna på sin sambo Ronnie Pettersson.

SOTJI. Hemligheten bakom Helene Ripas succé?

Sambon Ronnies svindlande arbetsinsats med att ta fram en fulländad protes.

– Det är tusentals timmar bakom den, säger han efter parets kärleksfulla möte minuter efter guldet.

Två minuter efter målgången hördes ett enormt vrål från Laura skidstadions innandömen. Helene Ripa, 42, hade just fått reda på att hon vunnit Sveriges första vinterguld sedan 1994. Svenskan tjöt så högt av glädje att ingen på arenan behövde tvivla på vem som slutat etta.

Vad skrek du då?

– Vad jag skrek? Jag skrek: ”Jag är bäst!”. Just nu är jag så glad: euforisk!

Rysarduellen mot Julia Batenkova slutade med att ukrainskan gick in i väggen: oförmögen att hänga med i Ripas riviga tempo.

– Det sticker och brinner i hela kroppen, men man tömmer allt.

”Jag började storböla”

Efteråt sprang Helene runt i slasket – Sotji har välsignats med svenskt sommarväder – i sin vita landslagsoverall och letade efter en speciell person. När Helene fått en innerlig björnkram av sambon Ronnie Pettersson brast det för henne och känslorna fick inte plats i den utmattade kroppen.

– Jag började storböla.

Han betyder nämligen mycket för henne, Ronnie.

Vi tar det från början: När Helene var 14 år gammal drabbades hon av värk i högerknät. Det som av sjuksköterskan först diagnosticerades som en överansträngning, visade sig snart vara skelettcancer. Läkarnas besked var brutalt: amputation. Som tonåring hatade hon den protes som tvingades på henne, men med åldern kom Helene att acceptera och bejaka sin situation. Hon simmade under många år, men slutade efter ihärdiga skadeproblem. Inte förrän Helene via slumpen träffat Ronnie på en bekants skolavslutning, för drygt elva år sedan, kom idrotten efter ett långt uppehåll tillbaka i hennes liv. Han var tekniskt skolad, kunde fixa och trixa med Helenes protes, och fick sin nya flickvän att våga testa på orientering, cykling – och längdskidor.

För tre år sedan bestämde hon sig för att verkligen satsa. Tolv månader senare var hon med i landslaget. Och nu är Helene Ripa paralympisk mästare.

– Det är så känslomässigt. Vi har kämpat tillsammans för det här i flera år.

Sambon framstår som besatt av att hitta den perfekte protesen för Helene. Det finns alltid något att förfina, en detalj att justera. Minsta fel och ”allt blir pest”, för att låna guldhjältens ord.

– Han är med på tester, hjälper till med lufttryck, inställningar och vinklar.

Ronnie fyller på:

– Det är inte helt lätt att få en protes att fungera. Man kan egentligen åka med vad som helst, men för att åka fort måste den tillåta naturliga rörelser och inte vara i vägen.

Millimeterprecision? Nej, ännu värre

Helst ska Helene knappt förnimma att hon har en metallkonstruktion under högerlåret.

Hur mycket jobb ligger bakom protesen?

– Det är tusentals timmar. Och den får inte vara för teknisk. Helene måste kunna hantera den när hon reser själv.

Det låter som millimeterprecision?

– Det där är ett för stort mått.

Hur stor del är Ronnie av din framgång?

Helene tvekar inte en sekund innan hon drar till med:

– 50 procent! Eller, nej!

Är du så generös?

– Nä, jag kom på det. Vet inte om man kan säga det i procent. Men det hade inte gått utan honom.

Ronnie viftar ömsint bort frågeställningen:

– Det är inte jag som står på skidorna och måste leverera…