Rätt att sända sport - trots allt

SPORTBLADET

Nyårsdagen 2005 var första dagen på jobbet för Albert Svanberg, SVT:s nye sportchef.

Första dagen på det nya året sändes precis som alla andra förstadagar backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen.

Backhoppning i svensk tv är numera en kurositet, något att vakna från nyårsfirandet till. Bakfylletittande helt enkelt.

När jag strax före jul pratade med Albert Svanberg sa han att "tv-sport, det är den gemensamma upplevelsen, vi sitter ensamma eller tillsammans, men i en förväntans gemenskap".

Så rätt, Albert!

För i går satt vi där, inte i bakrus, utan i rituell trösande gemenskap.När Gud nu verkar ha övergivit världen kan till och med en rit som att titta på backhoppning lindra. Det sägs att i sådana här stunder är idrotten oviktig. Jag säger, i alla tider av krig och kris är det kulturen, musiken, poesin och idrotten som ger den inre kraft många behöver för att gå vidare.

När Olof Palme mördades var det aldrig tal om att ställa in den lördagens "Tipsextra". Bengt Grive kommenterade och han började med några värdiga minnesord. Ord som fick mig att lägga bort samvetskvalet över att jag tittade på matchen, för att sörja och hedra är något som många olika uttryckssätt.

Att sända backhoppningen och att Canal+ visade engelsk fotboll i går var rätt. Inställda sändningar hade för många varit samma som att släcka de ljuslågor som trots allt finns.

Peter Jonsson gjorde som vanligt så gott han kan. Men lika osynlig som svensk backhoppning är, lika olämpad är han för uppgiften. Han kan helt enkelt inte sporten. Det är en sport som kräver ärrade röster och därför ser jag sedan Sven "Plex" Pettersson pensionerade sig helst sporten i norsk tv.

Tips och trav som vanligt. Svenska Spel, ATG och alla utländska spelbolag: Skänk överskottet till flodvågens offer!

Charlton-Arsenal, där fanns en aning av lösnäsor, serpentiner och raketer. Men Canal+, varför var den rullande textremsan om att skicka in pengar till Läkare utan gränser inte på svenska utan på engelska?

Frank Östergren