”Alla har dopat sig”

SPORTBLADET

Har Ben Johnson rätt? Här är historien om hur världens simplaste sport blev smutsig

”Går det att återfå tron på idrotten efter Ben Johnsons uttåg från den besudlade arenan?” undrade Aftonbladets krönikör Leif-Åke Josefsson dagen efter att kanadensaren avslöjats dopad.

Återfå tron gick nog för de allra flesta – men samma fråga är i dag aktuell igen.

Sportbladet berättar historien om hur världens simplaste idrottsgren – att springa 100 meter – blivit världens smutsigaste.

Foto: OS i Seoul 1988 - Ben Johnson Kanadensiska sprintern Ben Johnson vann överlägset 100-metersfinalen i Seoul. Johnson flög ur startblocket och sprintade enkelt ifrån övriga startfältet. Han vann loppet på den nya världsrekordtiden 9,79. Tre dagar senare fråntogs han både medalj och rekord då han testades positivt för den anabola steroiden stanozolol. Guldet gick istället till tvåan i loppet, Carl Lewis.

Det var en upprymd Ben Johnson som mötte den samlade pressen timmen efter det fantastiska 100-metersloppet i Seoul 1988.

- Jag vill säga till er att mitt namn är Benjamin Sinclair Johnson Jr och detta rekord kommer att stå sig i 50, kanske 100 år, sa han.

Det var ganska fel. Rekordet stod sig inte ens i tre dagar.

Natten mellan den 26 och 27 september 1988 dog de olympiska spelen i Söul.

Då, drygt två dygn efter att Ben Johnson sprungit 100 meter snabbare än någon annan någonsin gjort, stod det klart att vinnaren av den mest prestigefyllda friidrottsgrenen var en simpel fuskare.

En bluffare som använt den anabola steroiden stanozolol för att nå framgång, ära och berömmelse.

Ben Johnson var det sjunde dopningsavslöjandet i de kanske allra mest tragiska olympiska spelen sedan starten 1896.

Den nu 42-årige kanadensaren växte upp på en ö norr om Sydamerika, men flyttade i vuxen ålder till Kanada. Han förde i många år en kamp strax under den absoluta världseliten på 100 meter innan han 1987, 25 år gammal, slog världen med häpnad under friidrotts-VM i Rom. Hans tid - 9,83 - betydde nytt världsrekord. En ny stjärna var född.

OS-loppet ett år senare blev startskottet på en tragisk såpa. Av de åtta som kom till start har i dag tre fällts för dopning, en erkänt att han använt det och en blivit utpekad.

- Alla i Seoul använde dopningsmedel. Jag åkte fast för att mitt land inte skyddade mig, sa Ben Johnson i förra veckan och anklagade därmed indirekt alla andra nationer för att ha hjälpt sina idrottare att fuska.

Ben Johnson tvingades den 27 september överlämna sin guldmedalj till tvåan Carl Lewis. Amerikanen Lewis erkände senare att han testades positiv för dopning (efedrin) innan OS - och hade med den tidens regler stoppats från att delta. Trean Linford Christie, Storbritannien, fälldes 1999. Fyran Calvin Smith, USA, har aldrig åkt fast - och är kanske den som förtjänar den guldmedalj Lewis fick. Femman Dennis Mitchell, USA, hade för höga testosteronvärden 1999. Han förklarade det med att han druckit öl och haft sex kvällen innan. Sexan Robson da Silva, Brasilien, och åttan Ray Stewart, Jamaica, är ostraffade. Däremellan sjuan Desai Williams, Kanada, vars tränare Charlie Francis i förhör sagt att han dopat flera av sina adepter - och att de kände till det.

I samma spel riktades misstankar mot tre svenska aktörer - höjdhopparen Patrik Sjöberg, häcklöparen Sven Nylander och släggkastaren Tore Gustafsson. De tre skulle, enligt Göteborgsposten, förhöras. Det visade sig dock fel i fallen om Nylander och Sjöberg. Gustafsson skulle visserligen förhöras men fälldes aldrig.

På 1970- och 1980-talet riktades skarpa misstankar mot det östtyska idrottsundret. Under den tiden var det dock bara en kvinnlig kulstöterska som åkte fast.

Raset kom i stället i början på 90-talet, efter att Tyskland återförenats. Katrin Krabbe, från det forna Östtyskland, vann 100-metersloppen i Split-EM 1990 och Tokyo-VM 1991 överlägset.

1992 lämnade Krabbe och 100-meterskollegorna Grit Breuer och Silke Möller tre identiska urinprov under ett träningsläger i Sydafrika. Fyra års avstängning blev straffet från det tyska friidrottsförbundet för de manipulerade proven. Men de tre fuskarna använde juridisk hjälp, överklagade och friades helt. Glädjen blev dock kortvarig. Året därpå åkte Krabbe och Breuer på nytt fast. Även denna gång visade deras urinprov samma sak, utan att för den delen vara identiska. Båda hade använt det förbjudna preparatet clenbuterol och stängdes av i ett år. Ett straff som IAAF senare korrigerade till tre.

På senare år har USA fått möta samma hårda misstankar som DDR mötte på 70- och 80-talet. Kritiker har förkastat landets dopningspolicy.

- De måste ha något fel i sitt system, sa IOK-delegaten Gunilla Lindberg till Sportbladet i går.

Det senaste året har dock varit en rejäl vändning. USADA, den amerikanska antidopningsbyrån som bildades i slutet av 2000, har avslöjat toppidrottare på toppidrottare från det egna landet. Inför OS i Aten jobbar byrån hårt för att få de dopade avstängda.

2003 års hundrametersdrottning Kelli White har erkänt att hon använt flera preparat och är dömd till två års avstängning. Hennes sällskap på pallen i fjolårets VM, Torri Edwards och ryskan Anastasia Kapatjinskaja, har också åkt fast. Edwards väntar fortfarande på dom, men blir av allt att döma avstängd i två år. Britten Dwain Chambers, som har samma tränare som White, avslöjades också i fjol och är dömd till två års avstängning.

Lägg därtill starka misstankar mot namn som Tom Montgomery, Chryste Gaines och Marion Jones. Alla förstår då att 100 meter de senaste åren har varit en kamp mellan en stor skara dopade löpare och mindre skara rena.

Patrik Lövgren, 28, är svensk sprinter och en bra bit ifrån världseliten. Han vet varför antalet dopningsfall är så stort just i hans gren.

- Största anledningen till att aktiva dopar sig på 100 meter är att det bland sprintgrenarna där ger mest effekt. Man kan jämföra det med en bil. En dopad sprinter är som en bil som fått fler hästkrafter, säger Lövgren.

Han säger sig vara säker på att det kommer fler dopningsfall.

- Det har på sistone märkts en försämring av resultaten på 100 meter och den tror jag kommer att fortsätta. Färre och färre springer under 10 sekunder och att sex stycken i en final går under tio sekunder, som i Tokyo-VM, kan inte hända i dag.

Känns det maktlöst att tävla i en sport där fler och fler avslöjas dopade?

- Nej, det är inget man kan påverka. Jag tror att det är tvärtom. De som dopar sig gör det för att de känner sig maktlösa. De vet att andra gör det - och om de åker dit förklarar det sig med det. Dopning är en genväg för att ta sig dit man vill. Men jag tänker inte ta den. Jag vill avsluta min karriär och kunna säga: 'de här resultaten gjorde jag och de gjorde jag utan att vara dopad'.

Nu, 18 år efter de dopningssvärtade spelen i Seoul, står Aten som värd för ett nytt olympiskt spel.

Den 22 augusti avgörs 100-metersfinalen. Frågan är hur många som bryr sig.

Världens simplaste idrottsgren har en gång lyckats återupprätta sin heder, men det lär dröja mycket, mycket länge innan den lyckas med det igen. Krönikören som tog till orda i början kallade händelsen 1988 för den värsta av dopningshärvor.

Det som händer just nu är mångdubbelt värre - och kanske bara början?

Världens tio snabbaste män – en är fälld för dopning

Längre ned på sidan: Världens tio snabbaste män – en är fälld för dopning.

Johan D Lundin ([email protected])