Vinn, bara vinn, för allt i världen – vinn!

SPORTBLADET

Niva: I dag är det okej att sälja sin själ för tre poäng

1 av 3

PARIS. Det finns gott om andra dagar då vi kan tvivla och klaga och kanske känna att vi nog skiter i hela jävla skiten ändå.

Men fyra år senare ska nu Sverige spela mästerskapsmatch igen.

Unna er en sak i dag. Unna er att vara reservationslösa.

Dagen då det verkligen är dags är alltid full av alla olika typer av känslor.

Cupfinaler, nedflyttningsmatcher, mästerskapspremiärer – de kommer med en svårkontrollerad cocktail av nervositet, oro, förväntningar och förhoppningar.

Men när timmarna tickat undan och läktarna fyllts på och domaren ställt sig där med pipan i munnen, då har kaoset skingrats och huvudet rensats. Då återstår bara en enda tanke.

Vinn. Bara vinn. För allt i världen vinn.

Det här är visserligen inte tider då det är läge att låtsas som att världen bara består av fotboll – eller att själva fotbollen enbart är rosenröd – men jag tycker faktiskt ändå att vi kan acceptera att vi svenskar inte knäcker vare sig terrorismen eller huliganismen just den här måndagen.

I dag är det på sin plats att vara reservationslös. I dag är det okej att sälja sin själ för tre poäng.

Det golvade mig verkligen

En av de allra sorgligaste sakerna med de senaste årens landslagsfotboll är annars att så många fotbollssvenskar har börjat lägga in brasklappar när det kommer till Blågult.

Jag stöter själv på det hela tiden, i umgänget med både läsare och vänner.

Några har slutat bry sig eftersom klubblaget blivit allt viktigare. Vissa andra har tappat intresset på grund av den spöklika klapp-och-klang-stämningen hemma på Friends. Ytterligare några har nästan väntat på att Sverige ska förlora eftersom de inte gillar Erik Hamrén.

Och ja... Det finns inslag i allt det där som jag förstår, jag har själv behövt kämpa med min relation till det här laget de senaste åren.

Ingen annan landskamp har någonsin fått mig att känna mig lika chockskadad som praktfiaskot hemma mot Österrike i höstas. Förlusten var ju en sak, men det var den fullständiga bristen på struktur, systematik och tanke som verkligen golvade mig.

Var det så djupt vi sjunkit, var det den sortens lag vi hade blivit?

Ni kanske låtsas att ni inte bryr er

Hade du frågat mig för en vecka sedan hade jag sagt att jag fortfarande inte riktigt fått ut den där taggen ur förtroendefoten, men frågar du mig i dag är den som bortblåst.

Om jag litar på Andreas Isakssons fötter? Om jag är trygg med Andreas Granqvists vändradie och Martin Olssons markeringsspel? Om jag uppskattar Mikael Lustigs luftsynth eller Sebastian Larssons armviftningar?

Om jag känner mig säker på att Erik Hamrén hittar rätt?

Det kan faktiskt vara detsamma, för de senaste dagarna har jag promenerat runt i Paris och märkt hur de gula tröjorna bli fler och fler. Jag har hört om fansen som kämpat mot flygstrejker och jag har sett hur de ändå vällt fram genom gator och gränder.

This is it.

Det här kanske inte är det landslag vi sett framför oss i våra drömmar, men det är det landslag vi har. Och där hemma går en hel nation av tioåringar och väntar på att förtrollas.

Ni kan låtsas att ni slutat bry er om Blågult, men jag vet allt vilka ni var och vilka ni fortfarande blir. Visa mig den mest avtrubbade landslagscynikern du kan hitta, och jag ska plocka fram ett somrigt, soligt mästerskapsminne från barndomen.

För mig var det Brolins piruett och Ravellis stelbenssteppande, Pontiac Silverdome och Rålambshovsparken. För er kanske Hamrins kortlinjepromenad eller Ralfs volley, Zlatans hoppklack eller Ljungbergs slutminutsnick.

Allt det är underordnat

Och här är vi nu igen. Slutet av Erik Hamrén-eran, vägens ände för Kim Källström och Andreas Isaksson, säkerligen även avskedet till Zlatan Ibrahimovic.

Allt det där är underordnat. Det är sidospår en dag då det inte finns plats för sådana.

Inga invändningar, inga reservationer. En enda tanke i huvudet.

Vinn. Bara vinn. För allt i världen vinn.

ARTIKELN HANDLAR OM