2007 – syndabocken Zlatan och en hårig röv

SPORTBLADET

En hårig naken röv.

Det är mitt starkaste idrottsminne från 2007.

Inte vackert.

Men oförglömligt.

Jag hade tagit Eurostar-tåget från Milano, sett Turins berg torna upp sig allt högre genom det smutsiga tågfönstret medan jag smuttade på en espresso som var lika stark som bitter. Samma smak skulle matchen några timmar senare bära.

Så många starka känslor, så många bittra känslor. Gazzetta dello Sports Juventus-chef Luca Curino hade sagt det till mig redan då jag tittade in på den lilla inrökta Turin-redaktionen:

”Ibra får det inte lätt i kväll. Han kommer att hånas från första stund.”

Vi hade nog alla anat att det skulle bli så och aningen är ofta värre än vissheten. Denna gång var det inte så; hatet mot Zlatan var djupare än jag fruktat.

Zlatan – Juventus Judas

Han hade blivit en Judas, svikaren och syndabocken som fick symbolisera allt det som plågat Juventus supportrar under ett svart år: nedflyttningen, förnedringen, Inters triumf, hånet, den förlorade fotbollstronen.

I samma stund som han klev ut på Turins Olympiastadion ekade de rasistiska sångerna mot Zlatan, banderollerna skrek ut sitt hat. Han föreföll oberörd, men endast den blinde och döve kunde ha förblivit opåverkad.

”Ibrahimovic kände nog av att det var första gången han var tillbaka mot sin gamla klubb”, sa tränare Mancini efteråt och så var det.

Zlatan var inte dålig, men han blev inte den matchvinnare han förutspåtts att bli.

I stället blev det Cruz som gav Inter ledningsmålet och läktarna tystnade för ett ögonblick i chock.

Inter behöll ledningen tills bara tolv minuter återstod då

Camoranesi gjorde det mål som fick stadion att explodera, implodera, krevera.

Kaoset var totalt – jag var trollbunden

Det var då den plötsligt fyllde mitt synfält: röven. En man drog ner byxorna och visade en Inter-reporter på pressläktaren sin nakna bak, några centimeter från mitt ansikte. Kaoset var totalt och jag satt trollbunden, fängslad, och såg vild triumf, snarare än glädje, i det vitsvarta fansens ansikten.

Ett mänskligt skådespel på första parkett. När jag reste hemåt satt känslan fortfarande kvar och gör det än. Den av lika delar äckel som fascination.

ARTIKELN HANDLAR OM