Wegerup: Låt folk älska vem de vill

SPORTBLADET

– med såväl hjärta som kropp

Vi stod i muren, det andra laget hade frispark.

Det var då jag kände det.

Hur hon lade handen på min häck.

Foto: Glenn Hysén talade på Pridefestivalen i Stockholm.

Vissa matcher är surare än andra att missa. Att jag tvingades tacka nej till matchen på Stockholm Pride i tisdags kommer att gräma mig ett tag. Främst för att ändamålet var så gott. Men också för att jag så gärna skulle spelat med Glenn Hysén, Bettan Andersson och, inte minst, favorit-vikingen Johan Mjällby.

Verkar missat något

Utöver matchen missade jag även Glenn Hyséns tal och utifrån det jag läst tycks jag faktiskt verkligen ha missat något. Kalla mig gärna naiv, men Hysén förefaller ha gjort mer än en läpparnas politiskt korrekta bekännelse. Han har tänkt om. Eller, rättare, tänkt över det som så många aldrig tänker på i idrottens heterosexuella värld. En värld där det står i grundlagen att grabbar är grabbar, killarna stjärnor, tjejerna hejaklacksledare och fotbollsspelande kvinnor flator. För att inte tala om män som beträder isen i paljettrikå istället för hockeyutrustning. Fjollor hela bunten!

Redan som liten flicka fick jag veta av killarna på skolgården att riktiga tjejer inte spelar boll. De hoppar rep och – viktigt – tittar på när killarna spelar. Det gäller att tidigt lära sig hur man blir en god fotbollsfru.

Jag minns inte exakt när jag fick höra ordet ”fotbollsflata” första gången, men genom åren har det blivit många gånger, alldeles för många. För mig var uttrycket länge obegripligt. Viskandet, fnissningarna, antydningarna, snacket om att damlandslaget var en enda stor ormgrop.

Skrämda och provocerade

Mina lagkamrater och jag satt där i omklädningsrummet och flätade varandras hår, pratade pojkvänner och förstod inte riktigt vad som menades.

Med åren skulle jag få insikt i spelet bakom anklagelserna, bli varse hur svårt vi har för att ta oss ur de bojor de traditionella könsrollerna utgör, förstå hur skrämda och provocerade många blir av de som försöker bryta sig loss. Framför allt skrämda.

När annars bra och smarta killar säger att de skulle kasta ut första bästa bög ur omklädningsrummet säger det mycket om allas vår underliggande rädsla för det av­vikande, det som rubbar vår världsbild.

Låt dem älska vem de vill

En rädsla som är starkast hos de svaga. En stark man vill ha en stark kvinna och den sanningen gäller på de flesta områden. Själv blev jag varken rädd eller provocerad när jag som 20-åring flyttade norrut för att studera på Journalist­högskolan och fann att i min nya klubb fanns flera lesbiska tjejer, som så ofta på högre nivå.

Vad det beror kan man diskutera, men det är egentligen ointressant. Om så alla i damallsvenskan vore lesbiska eller ingen, vad är problemet? Låt människor älska den de vill älska, med såväl hjärta som kropp.

Jag fick i min nya klubb mycket handfast, bokstavligen, uppleva hur en av spelarna blev förtjust i mig. Jag glömmer aldrig den där frisparken och hennes välplacerade hand. När jag tittade på henne blinkade hon. Det gjorde hon även någon gång i duschen. Inte heller det skrämde mig, tvärtom.

Smickrande

Det är väl alltid smickrande om någon tänder på en, oavsett kön. Dessutom var hon en fantastisk spelare; vi kunde hittat varandra med ögonbindel ute på planen.

Och hon var söt, på ett androgynt sätt. Jag minns att vi kysstes på en fest; man måste ju våga smaka, det kunde ha varit bättre än med män. Det var det inte, inte för mig. Men jag är glad att jag vågade pröva.

Framför allt är jag glad att jag inte är så rädd i mig själv att jag nitade henne den där gången i muren, utan tog hennes flirt för det den var. I dag är det ögonblicket, på sitt sätt, ett av mina mest klassiska fotbollsminnen.

Jennifer Wegerup

ARTIKELN HANDLAR OM