Kappelin: Tragedi – när Inter vinner är vreden större än glädjen

SPORTBLADET

Inter är på väg mot den final de väntat på i 45 år. Måtte de vinna Champions League så det blir slut på klubbens eviga klagan. Sällan har en vinnare haft en så gnällig och paranoid ledning!

Det har gått fyra dagar sedan Inter vann Serie A. Italienska cupen säkrade de innan dess. Nu saknas bara den tredje och största trofén för att göra grand slam. Inter har goda chanser att vinna Champions League mot Bayern München.

Hela Italien är med Inter på det här äventyret. Om de vinner, kommer italienarna att se det som en seger för

”il calcio”. Det är väl lite att ta i, om inte annat eftersom det knappt finns en italiensk spelare i Inter. Men det är definitivt rätt beskrivning av atmosfären.

En känsla av utanförskap

Därför blir man fundersam, när man ser, hör och läser de olika uttalanden av Inters ledning efter den hittills fantastiska säsongen. Hur kommer det sig att ingen kan uttrycka lite vanlig enkel glädje, i stället för att gnälla över sanna eller upplevda orättvisor och problem?

Mourinho och Moratti är experter på att flytta över uppmärksamheten från spelarna till sig själva. Det är till exempel typiskt att Diego

Milito som verkligen hade förtjänat sin plats i strålkastarljuset, knappt märks på grund av sin tränares utgjutelser.

Paranoia, otursförföljelse och en känsla av utanförskap, är typiska drag i den interistiska klubbkulturen, åtminstone under familjen Morattis ledning. Mourinho är precis likadan.

Men medan Inter tenderar att ge efter för dessa negativa känslor,

använder Mourinho dem som sporre i sitt ständiga sökande efter

revansch. Här är definitivt en av nycklarna till Inters framgång med

The Special One.

”Lite intellektuell pristitution”

”Vi hade 11 poängs försprång, men ingen gillade det i tidningarna eller på tv. Då bestämde ni (journalister, min anm) er för att göra någonting tillsammans, lite intellektuell prostitution. Rom åkte ur UEFA Europe League och började jaga oss, medan vi mötte lag som Chelsea och

Barcelona i Champions League och alla var emot oss”, sade Mourinho

i söndags.

Det framstår som en Shakespeare-tragedi. Inter är borgen på klippan. I dimman i dalen rör sig fienden och rycker närmare. Inter måste för­svara sig med näbbar och klor och lyckas slutgiltigt besegra det onda. När slaget äntligen är vunnet, är utmattningen och vreden större än glädjen. En tår lär ha trillat ner längs Mourinhos kind efter segern mot Siena i söndags. Det är den enda känsloyttring som den portugisiske tränaren har kostat på sig under tre år i Italien. En tår, märk väl, inte ett leende.

Men i stället för en Shakespeare-tragedi är det ju en vanlig fotbolls­liga, där olika lag försöker vinna och där varje lag har sina tifosi, i publiken och i sportmedierna. Vad är det som är så konstigt med det?

?

Den melankoliske Mou har en perfekt sparringpartner i klubbpresidenten Massimo Moratti:

”Det är lustigt att i Italien och framförallt i Inter måste man alltid

kämpa, man kan aldrig få den absoluta tillfredsställelsen för det finns

alltid någon som försöker ta den från dig. Det här lär en mycket i livet och det är också en skön känsla.”

En avsky för Italien

Säger alltså Massimo Moratti, en av Italiens rikaste män och den

som utan konkurrens har spenderat mest och köpt de dyraste och bästa spelarna och tränarna under de senaste åren i Serie A.

Det som nu ska tas ifrån honom är Mourinho, som på grund av sin

avsky för Italien verkar ha bestämt sig för att anta anbudet från Real

Madrid. Men laget då? Har inte Inters spelare visat vilket fantastiskt lag de är och vilken fighting spirit de har? Diego Milito, Javier Zanetti,

Wesley Sneijder, Maicon, Julio Cesar? Kommer allt att falla ihop som ett korthus nu, om den förtrollande, olycklige Mou ger sig av?

Och var det i så fall klokt att tala ut om detta innan finalen i Champions League? Vi får se på lördag.