...och i augusti ska den gyllene generationen stapla medaljer

SPORTBLADET

MALAGA

Friidrotten har smugit

igång lite försiktigt och helt i skuggan av VM-fotbollen.

Men vänta bara.

Den 6 augusti startar EM.

Då vrids strålkastarljuset mot Ullevi i Göteborg.

Mot friidrottens gyllene generation som ska stapla medaljer på varandra i det sista stora mästerskap de kommer att få uppleva på hemmaplan.

Jag kan förstå att de som följde tv-sändningarna från Malaga tvivlade en aning i går.

Det gjorde jag också.

De svenska damerna ligger nästd sist efter första dagen i Europacupens Super League.

Men det är faktiskt precis som det ska vara.

Sverige är inte bättre som friidrottslandslag.

Bara att vara med i damernas egen superliga är en framgång.

Och trots att de ligger åtta, ligger de inte så hopplöst efter som statistiken sa inför tävlingarna.

I dag kan faktiskt Kajsa Bergqvist, Susanna Kallur och Emma Green se till att svenskorna hänger kvar.

Chansen finns, även om den är liten. Men det är bara ett tecken på att det inte är bredden som gör svensk friidrott så stor just nu.

Det är topparna.

Tolv svenska chanser

Christian Olsson, Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft (både sjukamp och längd), Susanna Kallur, Alhaji Jeng, Stefan Holm, Linus Thörnblad, Emma Green, Robert Kronberg, Johan Wissman och damernas stafettlag på 4x100 meter.

Det är tolv svenska medaljchanser.

De ska förhoppningsvis fixa den officiella målsättningen på sex svenska medaljer i Göteborg.

Jag tror de lyckas.

När det svenska fri-idrottsundret rivstartade i EM i München 2002 blev det fem svenska medaljer.

Guld till Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft.

Silver till Stefan Holm och brons till Staffan Strand.

I dag är Strand borta som medaljkandidat, men har ersatts av Linus Thörnblad.

Alhaji Jeng har tillkommit i stavhopp, en riktig vinnarskalle till skillnad från några av sina föregångare.

Susanna Kallur är etta i Europa på 100 häck och Johan Wissman trea på 200 meter.

Det kan bli fler än sex medaljer, även om det bara är medaljchanser på papperet än så länge.

Men det som imponerat under de här nästan magiska friidrottsåren, är svenskarnas förmåga att lyfta sig och vara bäst då det gäller.

Självförtroendet bara sprutar.

Till och med stackars Anneli Fransson, sist och hopplöst avhängd på 3000 meter i Malaga igår, satte årsbästa i ett ensamlopp mot övermäktigt motstånd.

Tidigare var det tvärtom.

Utmålade man någon som medaljkandidat under 1980- och 90-talet, var det nästan en garanti för total genomklappning och kvävande prestationsångest.

Wixtröm rödare än Ohly

Dagarna före tävlingarna bröt det alltid ut någon elak förkylning, eller så gjorde det plötsligt ont någonstans.

Sedan gick det som det gick också.

Då gjorde friidrotten bara de inkallade idrottspsykologerna rika.

Vid VM i Göteborg 1995 blev det inte en enda svensk medalj. Dag Wennlund var bäste svensk med en fjärdeplats i spjut.

Men det var då det. Nu kommer den här svenska friidrottsgenerationen inte att hålla för evigt.

Men ändå ett bra tag till.

VM i Osaka nästa år, OS i Peking 2008.

Det är bara att njuta så länge det varar.

???

Just innan tävlingarna startade här i Malaga igår nådde temperaturen 40 grader.

Hyrbilen är så varm att det skulle gå att baka bröd i den.

Fotografen Jimmy Wixtröm låg i solen en timme och är en levande reklampelare för att det snart är kräftpremiär.

Han är rödare än Lars Ohly.

Det är en påminnelse om vädret i Göteborg 1995, då solen sken under hela VM.

Men då sken den ensam.

Det kommer den inte att göra den här gången.

Mats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott