Fann glädjen igen: ”Äntligen lycklig”

Emma Kimiläinen, 28, tillbaka bakom ratten – efter tunga perioden

Foto: Foto: Björn Stenbacka
Emma Kimiläinen
SPORTBLADET

Hon kom till premiären med ­stora förväntningar. Men efter ett par krascher, en svår skada och tuff press föll Emma Kimi­läinen tungt.

Så djupt att hon petades inför avgörandet och kände att ­karriären kunde vara över.

– Ingenting var roligt längre. Jag fick bara bryta allt.

För Sportbladet berättar ­racingtjejen hur hon hittat ­glädjen igen.

Inför sin tredje säsong i STCC var finländskan Emma Kimiläinen en av profilerna, hon var seriens enda kvinnliga förare och hon ­körde med ett team som hade ­ambitioner att vinna.

Men ingenting blev som hon, teamet eller fansen hade för­väntat sig. De stora förhoppningarna ­byttes mot en tuff mental stress.

– Jag krockade två gånger i början av säsongen och skadade nacken. Vi trodde inte att det var så ­illa, men jag fick en whiplashskada, en skada på nerven och en hjärnskakning. Även om jag var tillbaka i ­bilen efter två helger var jag inte helt återställd. Det tog mig ett år att komma tillbaka, jag kunde ­inte träna ordentligt, hade problem med både huvudvärk och synen, berättar hon.

”Aldrig varit så illa skadad”

– Jag hade aldrig varit så illa ­skadad och det var fruktansvärt jobbigt mentalt, jag ville prestera, men huvudet sa ifrån. Det gick ­inte. Jag ville ta teamet till nästa nivå, men hur mycket jag än ­försökte så klarade jag inte av det.

Från fansen, från media och från teamet fanns förhoppningarna kvar, men för Emma Kimiläinen blev det till ett ständigt närvarande orosmoment.

– Pressen kändes enorm. Trots att jag visste vad jag skulle göra bakom ratten utförde kroppen ­inte mina tankar. Den gjorde något ­annat. Det var en chock för mig.

Hösten 2016, inför de två sista deltävlingarna, blev hon petad ur teamet. Hon fick lämna över ratten just när säsongen skulle avgöras.

Foto: Foto: Taneli Niinimäki
Emma Kimiläinen har efter krascher, skador och tuff mental press tagit sig till­baka till racingen igen.

– I dag förstår jag stallets beslut, jag presterade inte och de har också krav på sig. De gav mig möjligheten att göra andra saker, men jag behövde bryta och lämna allt. Jag var tvungen att hitta någon glädje, säger hon.

– Det blev för stor press på mig, från media, från teamet och från sponsorer. Det är lätt att säga att ”bara för att hon är tjej klarar hon inte mer än så”, men när själv­förtroendet sviker blir man fånge i sina egna tankar.

Hur hanterade du det?

– Jag jobbade med två mentala tränare och försökte bara köra och prestera, men varken kroppen ­eller huvudet fungerade. Hela året var en katastrof, ingenting var ­roligt. Jag tvingades att ta ett oerhört tufft beslut, jag var tvungen att välja hälsan före racingen trots att jag älskar den. Jag hade inget annat val, jag var tvungen att ­bryta, säger hon.

– Det kommer tuffa år, det gör det för alla, sådant är livet. Sam­tidigt är det enkla ord att säga, men hur svårt det är vet man inte förrän man har tagit sig igenom det och vägen dit kan vara fruktansvärt tung.

”Ett hårt uppvaknande”

Hon påpekar att synen på kvinnor inom motorsporten skiljer sig mycket från person till person, att den stereotypa synen om att ­tjejer inte har på banan att göra finns kvar, men det finns många som ­lyfter tjejerna. Kanske lyfts de till och med lite för högt.

– När man är kvinna får man allt i 200 procent. Går det jättebra lyfts du otroligt högt, men går det lite sämre så faller du också otroligt djupt. Så är det för alla profiler, för mig var det ett hårt uppvaknande, säger hon.

Kör V8 Thundercars

– Jag lärde mig massor, det är en process att växa som människa och jag tvingades göra det. Man ska aldrig ifrågasätta sin egen förmåga på det sättet. Har du en gång lyckats finns kunskapen där, men för att prestera krävs det att man mår bra, både fysiskt och psykiskt.

Nu är hon tillbaka bakom ratten, hon kör V8 Thundercars både
i Finland och internationellt. Hon har fått kliva upp på prispallen igen och glädjen har återvänt.

– I framtiden kan jag tänka mig att testa någon större serie igen.

– Nu är jag starkare än någonsin, jag har hittat mig själv och har jag roligt igen. Det tog mer än ett år, men nu är jag äntligen lycklig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Motorsport

Formel 1

STCC