”Paul Simon blev utskälld när han tog mitt stambord”

SPORTBLADET

Björn Hellberg om publiv, Wimbledon och vad som gör honom förbannad

Foto: Björn Hellberg på Wimbledon.

WIMBLEDON. Wimbledon är en turnering med starka traditioner.

Inte minst för Björn Hellberg.

Han har inte missat en tävlingsdag sedan 1967 – men det betyder inte att hela hans liv handlar om tennis.

– Det finns så många vanföreställningar i livet. Folk har till och med

frågat min fru hur det är att vara gift med en person som bara pratar tennis, säger 64-åringen i en stor intervju om brittiskt publiv, sin nya bok, Paul

Simon, ordet ”knulla” och kärleken

till Alexandra.

Foto: Stefan Holm med Björn Hellberg.

Alexandra är, om någon trodde något annat, en pub vid Wimbledon Hill Road. Det är här Björn Hellberg brukar varva ner med en öl eller två eller tre efter sina dagliga besök på tennisanläggningen.

Den folkkäre tv- och tennisprofilen tillhör stamkunderna och hälsar på personal och andra gäster som om de vore familjemedlemmar.

På det slitna trägolvet har kunder spillt pilsner sedan 1876.

– När jag flyttade till mitt nuvarande pensionat för 25 år sedan låg Alexandra närmast. Jag trivdes direkt med atmosfären. Det är lagom slitet och ingen högljudd musik. Här kan man verkligen prata med folk, säger Björn Hellberg.

Han höjer glaset och tar en klunk av sitt favoritöl, ”Light and bitter”.

– Man blandar två bittersorter från Young’s bryggeri. Först tar man en halv pint, som har en styrka på 3,7, från tappen. Sedan tar man en annan lite bonerande bitter från en kall flaska, som är på 3,2. En så här stor pint är alltså bara på 3,45. Då kan man alltså ta desto fler, säger han och skrattar.

Du har besökt alla turneringar

sedan 1967. Varför är Wimbledon så speciellt för dig?

– Det är den äldsta och mest prestigefyllda turneringen. Wimbledon har en alldeles specifik arom och färgrikedom. Det var ett högtidligt ögonblick när jag första gången steg genom grindarna. Jag kände ett slags andakt, hade nästan en klump i halsen. Jag var 22 år då. Sedan dess har jag inte missat en enda dag, men man är ju ledig på ”middle Sunday”. Bara tre

gånger har det varit spel på den dagen. 40 fridagar på 43 år är

inte fy skam.

Bjöds på drink – av Simon

I Wimbledon går du till Alexandra. I New York var du också stamgäst på ett ställe.

– Ja, jag hade ett bord på Bill’s under US Open. Det ligger på 54:e gatan. En gång, när jag kom dit försenad, satt en man vid mitt bord. När kyparen, Aldo, fick syn på mig ryckte han bryskt upp mannen och skällde ut honom: ”Såg du inte att det var reserverat?”. Det var lite obehagligt. Då gick den avhyste mannen fram till mig, bad om ursäkt och bjöd på en drink. När jag ville bjuda tillbaka sa han att han inte hade tid, att han var tvungen att koncentrera sig på ett litet jobb. När han gått kom folk fram till mig: ”Såg du inte vem det var som blev avhyst? Det var Paul Simon!” Då skulle han spela för 600 000 människor i Central Park. I tidningarna stod det att Hellberg skickade ut Paul Simon, men det var ju Aldo. Han kände inte heller igen honom.

Få känner nog till att du har spelat tennis själv.

– Jag var bland de 150 bästa i landet och spelade för Laholms tennisklubb. 312 A-lagsmatcher. Jag vann exakt 70 procent av mina singelmatcher, 46 procent av dubblarna. Jag vann turneringar i Ängelholm, Helsingborg, Båstad, Halmstad och så vidare. Jag var svår och tråkig att

möta, slog tillbaka mycket och var konditionsstark. Det hände att motståndare segnade ner av syrebrist. Jag spelade med stor entusiasm, men satsade aldrig på att göra karriär. I första hand ville jag bli skribent.

Varifrån kommer skrivarlusten?

– Jag är en fruktansvärt dålig praktiker och förstod tidigt att jag måste ägna mig åt något som hade med ordet att göra. Jag har alltid varit intresserad av språket i olika former och började skriva berättelser redan som tioåring. Mitt deckarintresse är lika

gammalt som tennisintresset.

När insåg du att du inte är praktiskt lagd?

– I träslöjden. Medan mina kamrater gjorde vitrinskåp, bokhyllor och flotta saker höll jag på med en liten löjlig fruktskål, som krympte till en nötskål och till slut blev en fingerborg. Det är ingen myt. Jag är överlycklig när jag

lyckas tanka bilen. Däremot stämmer inte myten om att jag är disträ. Jag har aldrig glömt passet, aldrig glömt ackrediteringen, aldrig missat en deadline. Visst kan jag vara tankspridd någon gång, men inte när det verkligen gäller.

Det sägs att du en gång misslyckades med att tända en dams cigarett eftersom du höll tändaren upp och ned.

– Just det har jag inget minne av, men det är möjligt. Jag har även tryckt på fel knapp och raderat intervjuer. Det är lite lättja, kan man säga.

Förlovade sig på en pub

Vad gjorde dina föräldrar?

– Pappa hette Henry, mamma Gudrun. De hade ett litet tvätteri i Laholm, men jag

insåg direkt att jag inte hade någon fallenhet för det. Min far var en artist när det gällde att ta bort svåra fläckar på dyrbara tyger. Jag hade frätt sönder så mycket som fanns.

Har du några syskon?

– Nej, men många barn, så det har jag

tagit igen. Det är sju barn i familjen. Inger och jag har två gemensamma. Sedan hade vi barn från tidigare äktenskap.

Ni träffades på Laholms tidning, du och Inger.

– Ja, faktum är att hon är född 75 meter från funkishuset där vi bor, mitt föräldrahem. Det kan tyckas vara ett begränsat geografiskt kliv i tillvaron, men hon har varit med i Wimbledon några gånger.

Bevisligen. Det var här ni förlovade er.

– Ja, på en pub som heter Dog & Fox. Det är exakt 30 år sedan. Det passade bra att förena tre intressen i den här miljön. Inger kom etta. På andra plats fick tennisen kämpa hårt för att hålla undan för pubarna.

Är du en bra pappa?

– En snäll pappa. Jag skulle kunna ägna mig ännu mer åt barnen. Jag har varit upptagen och rest mycket, men är en bra pappa eftersom jag alltid ställer upp. Det har aldrig varit några gräl.

Du är aktuell med din första deckare i tennismiljö, ”Den vita döden”.

– Jag har skrivit 25 tennis-böcker och ungefär lika många deckare. Efter moget övervägande kom jag fram till att det var läge. Det är i första hand en renodlad deckare, men jag har tagit med lite rolig kuriosa som den måttligt tennisintresserade inte känner till.

Nattliga telefonsamtal

Varför väntade du så länge?

– Jag har skrivit så mycket tennis i övrigt. Det är skönt att göra annat också. Därför var det så kul att vara med som tävlande i ”På spåret”. Det var inte en enda tennisfråga, men tennis-laget vann fyra omgångar i följd. Då kom folk fram och sa att jag var intresserad av annat än tennis. De var nästan irriterade över detta faktum. Varför kan man inte begripa att ett stort intresse inte behöver utesluta intresse för annat?

Stämmer det att tennisspelare har kontaktat dig för att kontrollera sina egna resultat?

– Ja, det är ingen myt. Jag får fruktansvärda mängder med frågor varje dag, i brev, per telefon och numera på mejl. Jag har varit tålmodig i 50 år, men nu börjar det kännas som att... Ja, det är en påfrestning. Nu kopplar jag ur telefonen nattetid, framförallt fredag- och lördagkvällar. Jag vet hur det blir när folk är fulla och diskuterar tennis – ”Vi ringer Hellberg”. Det har hänt ofta.

Jag vet att du ogillar när folk bara vill prata tennis med dig.

– Ja, de tror att jag bara har det i huvudet. Jag och Inger har varit gifta i 30 år och vi pratar aldrig om tennis. Inte ett ord.

Vad pratar ni om i stället?

– Rätt mycket om litteratur och musik. Vi är över huvudtaget humaniora människor.

Ursäkta, men för oss som hört dig sjunga i tv kommer nog musikintresset som en överraskning.

– Det är nog så. Folk brukar fly skräckslagna när jag drar igång, men jag är mycket intresserad av musik, som exempelvis svenska visor. Vi har en väldigt rik tradition från Bellman och framåt via Birger Sjöberg, Olrog, Owe Thörnqvist och så vidare. Jag tycker om operettmusik, musikalmusik, ja, musik över huvud taget. Ta ett namn som Anders Börje. Det var en enastående sångare. Sedan hade vi tre jättefina revykungar i Ernst Rolf, Karl Gerhard och Povel Ramel. Vi pratar mycket om sådant. Inger är mycket intresserad av klassisk musik.

Hur beskriver du dig själv?

– Jag är en flitig, disciplinerad arbetsmyra. Jag jobbar mycket och tycker ofta att det är lustbetonat. Sedan är jag en ganska snäll person. Jag har ett lugnt humör och tappar sällan humöret.

När blir du förbannad, då?

– Vart 25:e år, ungefär. Jag blir upprörd när folk ägnar sig åt oprovocerat våld mot människor och djurplågeri, inte över privata grejer. Inger och jag har inte haft ett enda gräl. Folk säger att det är omöjligt, att man måste ha ett gräl om dagen för att trivas. Varför behöver man det? Det handlar om ömsesidig respekt.

”Får mer och mer att göra”

Du har ett väldigt rikt språk.

– För en journalist är det viktigt att använda synonymer. Man ska kunna skriva lättläst, så att ingen behöver läsa om flera gånger utan att fatta, men ändå med personlig touch.

Det hindrar inte att du använder ordet ”knulla” i den nya boken.

– Det gör jag enbart i dialogen. Det måste man göra för att ha trovärdighet. Det blir väldigt konstigt om man säger....

...”penetrering”?

– Ja, i det sammanhanget. Då blir det ännu mer sökt och konstigt.

Du fyller 65 år i augusti. Existerar ordet pensionär i ditt vokabulär?

– Ja, det är ingen som skrämmer mig. Jag är inte åldersfixerad. Ibland får jag räkna på fingrarna för att komma ihåg hur gammal jag är. Jag har

försökt att trappa ner, men får mer och mer att göra. Avsikten är att resa mindre och att ägna mig mer åt författarskapet, säger Björn Hellberg.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tennis