Viktig protest – men nu är det väl dags att börja prata?

Fansen har visat hur illa tystnad kan låta.

Då är det väl dags att börja prata?

Ingen som varit på allsvensk fotboll senaste tiden kan ha missat den pågående manifestationen. Varje match inleds med tio tysta minuter, sedan skanderas i regel ”SvFF – Fotbollsmördare” några vändor varefter klackarna återgår till sitt vanliga väsen.

Initiativtagare är ett 30-tal olika supporterorganisationer som samlats under namnet Positiv Läktarkultur och har nästan 7000 ”gilla”-markeringar på Facebook. Nätverket startades i våras av AIK-supportrar som en motreaktion på den allmänna debatten om fotbollsfans och läktarproblem som anses snedvriden. Änglarna (IFK Göteborg) och MFF Support (Malmö FF) står utanför, precis som Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU (fansens riksorganisation). Det är värt att nämna.

Den pågående protesten riktar sig mot knallskottskastare, läktarvåld, Svenska Fotbollförbundet, media och politiker.

Är det bra?

Både ja och nej.

Jag förutsätter att Lagrell ljuger

Det är utmärkt att supportrarna är engagerade, förenar sig och för fram budskap via läktaren. De tysta minuterna visar effektivt hur vi inte vill ha det när vi går på fotboll. SvFF-ordföranden Lars-Åke Lagrells uttalande i texten här intill ”Det känns ingenting” är för dumt för att vara sant, alltså förutsätter jag att Lagrell ljuger.

De flesta av punkterna som Positiv Läktarkultur, PL, trycker på är viktiga, givetvis fördömandet av våldsmännen men också:

Att klubbarna straffas med stora bötesbelopp trots att de gjort allt i sin makt för att förhindra ordningsstörningar är en märklig logik och sägs bottna i Lagrells vilja att visa handlingskraft gentemot övriga samhället, att förbundet tar problemen på allvar. Den sortens bestraffningar kan alltså försvinna när ny ordförande väljs i mars 2012.

PL vänder sig också mot den nya lag om anmälningsplikt som är under utredning. Den skulle innebära att personer med tillträdesförbud till arenorna (eller som är dömda för våldsbrott/ordningsstörningar i samband med idrottsevenemang) tvingas anmäla sig hos polisen när matchen spelas. Det för tankarna till moralpanik snarare än en nödvändig åtgärd. Resurserna som krävs för att hålla igång ett sådant system gör mer nytta om de hamnar hos supporterpolisen.

Vad är då problemet med protesterna?

Dels att det mesta kring allsvenskan bestäms av klubbarna själva genom intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef. De slipper ofta undan kritik medan Lagrell och SvFF avkrävs svar och ansvar även för sådant förbundet inte styr över. Då blir även den vettigaste synpunkt ett slag i luften.

Större medbestämmande för supportrar

Dels ryggar jag tillbaka för sektmentaliteten som hänger över Positiv Läktarkultur, jag får känslan att många mest protesterar för protesterandets skull. Normsystemet i fotbollsklackarna tycks skilja sig från övriga samhällets, vilket är djupt rotat sedan 40 år och inget som ändras i en handvändning, desto viktigare att belysa. Men det engagerar uppenbarligen inte lika mycket som att utnämna folk till fotbollsmördare till höger och vänster?

Supporterunionen SFSU har valt en annan väg, de för en dialog med såväl SvFF och Sef som polis och politiker. Möjligen inbjudna med armbågen, framför allt av Sef. Är det något som på sikt kan få stridsyxan nedgrävd är om supportrarna får ett större medbestämmande och blir en tydligare samtalspartner vid olika beslut.

Hoppas det blir samtal

Det skulle i sin tur kunna förändra en del attityder i klackarna till det bättre, det går uppenbarligen att sätta stopp även för enskilda individers illdåd, se på AIK: sedan de allra våldsammaste fansen hotade med handgripligheter för knallskott och bengaler har det inte släppts en fis på norra stå.

Ju mer ömsesidig respekt mellan fans och förbund, desto mindre problem på och kring arenorna, utan att mörka krafter dikterar villkoren.

Efter tystnaden kommer samtalet.

Får vi hoppas.

avRobert Laul