”Tjejerna är livrädda för att prata om det”

Granskning: Så har anklagade topptränaren kunnat fortsätta karriären

SPORTBLADET

Tränaren påstås ha haft sex med fem unga gymnaster och tvingat sju till psykologisk behandling.

Att han är borta från svensk gymnastik betyder inte att han är stoppad.

Nu går jakten över Europa.

I slutet av mars 2018 briserade en norsk gymnastikskandal. Den rutinerade ledaren Linda Gundersen, verksam i Holmen Tropp og Turn ett par mil väster om Oslo, hade under decennier vikthånat barn så unga som åtta år till den grad att de utvecklat ätstörningar.

Norges Idrettsforbund ville stänga av henne från all verksamhet i tio år.

I Sverige läste den tidigare idrottsläkaren Klas Östberg om trakasserierna. Något med namnet och träningsmetoderna klingade bekant så han sökte igenom inkorgen efter spår av Holmen och Linda Gundersen.

Där fanns mejlet han skrev i ett helt annat ärende i april 2016. I det varnade han de ansvariga i Holmen för den svenske man de anlitat som tränare. I Sverige var mannen oönskad efter att ha påståtts pressa sina minderåriga adepter för hårt och ha olämpligt nära relationer med flera av dem. Klas Östbergs brev hade den otvetydiga undertonen att föreningen skulle göra sig av med honom illa kvickt.

”Tack för informationen” svarade Linda Gundersen.

Foto: DANIEL NILSSON
Mejlet till Linda Gundersen.

Två år efter varningen är den svenske tränaren kvar i Holmen medan kvinnan som tog emot meddelandet om hans förflutna är på väg mot tio års avstängning.

– Jag blev chockad när jag förstod vem det var som hade svarat på mitt mejl, säger Östberg, som tidigare ansvarade för den svenska OS-truppen.

Vad drar du för slutsatser?

– Att det finns en stark tystnadskultur inom delar av gymnastiken. Den är så stark att det flyter mellan länderna. Alla känner till missförhållanden men ändå kan sådant här hända.

Svensken är i dag över 50 år gammal och har varit tränare halva sitt liv. Han började som instruktör men skaffade sig de högsta utbildningarna, klättrade i rang och anställdes av Svenska Gymnastikförbundet.

Få svenska gymnastiktränare har rönt lika stora framgångar. Ingen har mött värre anklagelser.

”Utan er tar jag livet av mig”

De första signalerna på att något kunde stå fel till kom 2008, då det påstods att mannen hade en relation med en ung gymnast. Förbundet utredde, men mannen nekade bestämt och misstankarna avskrevs.

Tränaren är en av Sveriges mest framgångsrika.

Tre år senare publicerade DN en rad artiklar om missförhållanden under tränarens regi. Barn tränade uppåt 25 timmar i veckan och ådrog sig överbelastningsskador. De vägdes inför varandra. Tränaren skapade en idolkult där vissa favoriserades och andra ignorerades. I ivern att klättra i hierarkin ska flickor närapå ha tävlat för att få sitta i hans knä.

Den tidigare gymnasten Marisa da Silva berättade om gången hon kastades barfota ur hallen under ett träningsläger. Hon var elva-tolv år då. I dag beskriver hon träningsgruppen som en sekt där tränaren stängt ute omvärlden och gjort sig själv till allsmäktig centralfigur.

– Jag var kanske 13 år gammal när han ringde till hallen. Han kunde inte komma och blev jättekänslosam och sa att vi måste träna på. ”Vore det inte för er skulle jag ta livet av mig” sa han, säger Marisa da Silva.

1 av 2 | Foto: Privat
Marisa Da Silva har valt att öppet gå ut med sin kritik.

Det låter klaustrofobiskt.

– Ja. Det var det. Den andra världen som var skolan var inte den riktiga. Det var vi mot dem. Det uppskattades inte att jag hade ett socialt liv vid sidan av.

Fick du olämpliga sms av honom?

– Nej. Han förstod ganska tidigt att det aldrig skulle bita på mig. Jag var mer en papperskorg för honom. En att ta ut all frustration på. Men jag minns första gången jag såg honom hångla med en annan gymnast bakom ett träd. Han var över 30, hon var 13.

Till DN bemötte mannen da Silvas historia om utkastning med kommentaren ”det är spännande vad tjejerna har för minnesbilder”. Att en vuxen instruktör höll sina adepter i hand förnekade han inte – det var ju barnen som tog initiativen.

– Det var inte så att jag gick omkring på det sättet hela tiden, men om en liten tjej vill ty sig till mig och kommer och vill hålla mig under armen eller så, då knuffar jag ju inte bort henne.

”Olämpligt nära relationer”

Sportbladet pratar med en kvinna som var ung gymnast när DN publicerade artiklar om tränaren 2012. Trots att da Silva var aktiv på slutet av 1990-talet var det för henne som att bläddra i sin egen dagbok.

– Exakt samma sak hände just då, femton år senare. Vi var uppdelade i två grupper som ställdes mot varandra. Jag var en av de ignorerade. Han manipulerade oss alla, säger gymnasten.

Varför lämnade du inte honom och hans grupp?

– Jag har absolut ingen aning. Det fanns tyvärr inga bra anledningar till att vi var kvar. Vi var drivna och trodde att han var den enda bra tränaren som fanns. Jag skäms nästan. Mina föräldrar har sagt att de skäms över att de inte såg mer.

Foto: BILDBYRÅN
”Mina föräldrar har sagt att de skäms över att de inte såg mer”

Efter publiceringarna tvingades tränaren bort från klubben med en kortfattad men potentiellt karriärsförödande motivering. Det handlade om olämpligt nära relationer till gymnaster, sa klubbens ordförande. I dag bekräftar han indirekt den unga gymnastens version: beslutet grundades både på händelser runt millennieskiftet och på missförhållanden som pågick fram till avskedet i september 2013.

– Det var saker vi upplevde inte fungerade. Vi polisanmälde honom inte för vi såg inget brottsligt, men det var olämpligt nära relationer. Jag vill inte utveckla mer än så, säger ordföranden.

Efter avskedet delades svensk elitgymnastik i två grupper. Kanske hade sprickan i isen anats tidigare, men nu gled flaken isär. Ena falangen hyllade tränaren och misstrodde anklagelserna, andra falangen fruktade honom och ställde sig på de påstådda offrens sida. Kampanjer drog igång på sociala medier, hårda ord ven, två lika givna sanningar tycktes existera parallellt.

Förbundet synade vittnesmål och faktaunderlag. För dem var det otänkbart att allt skulle vara lögner, så av rädsla för att deras aktiva skulle lida mer beslöt de snart att utesluta mannen från kommande uppdrag i deras regi.

Där kunde sista kapitlet vara skrivet i hans gymnastikliv. Utan klubb och landslag och med anseendet kört i botten är det svårt att fortsätta sin verksamhet. Men en oväntad chans uppenbarade sig när en nystartad förening tog emot mannen med öppna armar. Förbundet uttryckte sin oro, men det var lönlöst.

– Vi inhämtade utdrag från belastningsregistret som var blankt. Och vi fick in många fina referenser från bland annat gymnaster, föräldrar, ledare och klubbar i landet, säger den dåvarande ordföranden för klubben.


LÄS OCKSÅ: Tre av hans tidigare adepter berättar: ”Minns första gången jag såg honom hångla med en annan gymnast”


I oktober 2014 tillträdde Johan Fyrberg posten som ny generalsekreterare för Svenska gymnastikförbundet. Han var högste ansvarig för en sport i behov av upprensning, där barnen måste hållas borta från hetsande ledare. Det infördes uppförandekoder, gymnastikombudsman och en juridisk nämnd. En utvecklingsmodell utifrån barnets och inte den vuxnes drivkraft. Det knorrades på sina håll åt att svensk gymnastik skulle tappa i konkurrenskraft, men Fyrberg upplevde att han hade majoriteten med sig.

”Föräldrarnas lista var jobbig”

Fast inte den nybildade klubben. De behövde inte med ord förklara sin ståndpunkt så länge de avlönade den tränare som av förbundet ansågs olämplig att få handskas med unga gymnaster.

– Det tog inte längre än två-tre månader så kom problembilden till mig. Vi kallade föreningen till möte och uttryckte vår oro för de aktiva. Då hade vi vissa uppgifter som kommit in tidigare. Maktutövning. Träna fast man är skadad. Exkludering. Olika typer av bestraffning, säger Fyrberg.

– Jag erbjöd dem en oberoende utredning. Det sa styrelsen nej till. Jag erbjöd också tränaren att göra det. Han sa nej. Jag upplevde ett stort motstånd.

Foto: BILDBYRÅN
Johan Fyrberg, generalsekreterare Svenska gymnastikförbundet.

Klubben ska inte bara ha avböjt insyn. De samlade in en protestlista bland sina medlemmars föräldrar och lämnade över till Fyrberg för att understryka att inget fuffens pågick i deras hall.

– Listan med underskrifterna från föräldrarna berörde mig. Den var jobbig. Men i grunden hade vi skilda uppfattningar kring förtroendet för tränaren och vägen framåt.

Uppfattade du att de skyddade tränaren?

– Definitivt.

Dödläge rådde våren 2015. Förbundet hade använt de flesta till buds stående medel för att markera. De hade förklarat tränaren oönskad i förbundet. De hade erbjudit en oberoende utredning. De hade till klubben och i media artikulerat sin kritik. Men trots att ledare i andra föreningar protesterade mot att behöva dela hall med tränaren fanns en punkt ingen av dem kunde påverka:

Vi har organisationsfrihet i Sverige. Vill en förening ha en viss medlem och hen vill vara med kan ingen yttre kraft ingripa för att riva medlemskortet. Förbundet hade visserligen ett sista alternativ, att utesluta hela föreningen med hundratals aktiva, men det var inte aktuellt så länge inte mannen var anklagad för något brottsligt.

Saken lyftes till en ny nivå när psykoterapeuten Elizabeth Ekman kontaktade Johan Fyrberg. Hon var anlitad av Riksidrottsförbundet och hade med kollegors hjälp sammanställt ett par textsidor med berättelser från tränarens tidigare adepter.

– Det stod sådant som kan vara brott. Sexuellt. Där var det övergrepp på olika sätt. Så jag åkte till polisstationen och överlämnade underlaget, säger Fyrberg.

Anmälan las omedelbart ner då ingen ville kliva fram och vittna. Visste du om att det skulle hända när du anmälde?

– Svar ja. Jag hade kontakt med några aktiva och de ville inte polisanmäla själva, så i någon mening körde jag över dem.

Varför?

– För att det var brott Ekman skrev om. Och jag visste inte om det fanns fler målsäganden.

”De ligger totalt utslagna”

Anmälan var ändå inte förgäves. Beskedet att den lagts ner ledde till att ett femtontal personer på eget bevåg vände sig till förbundet för att berätta om likartade erfarenheter av sina timmar med tränaren.

Så varför kunde tjejerna prata med sitt förbund men inte polisen? Enligt psykoterapeut Elizabeth Ekman beror det på ärren som den ”sektliknande miljön” gett dem.

– Det finns ett mönster i hur han har betett sig. Tjejerna är livrädda för att prata om det, säger hon.

Foto: Privat
Elizabeth Ekman, psykoterapeut.

I en dokumentär av Sveriges Radios Kaliber från 2016 uppges att sju av tränarens tidigare gymnaster genomgår eller har genomgått psykologisk behandling bekostad av Riksidrottsförbundet. Ekman bekräftar uppgiften.

– Siffran stämmer, men så finns det flera som är fysiskt skadade också. Personer ligger totalt utslagna efter att ha tränats av honom. Det är närapå misshandel. Han har en enorm skadefrekvens och de får inte ens nämna att de har ont, säger hon.

Hur många sexuella relationer känner du med säkerhet till att han haft med gymnaster som är under 18 år?

– Åtminstone fem. Han börjar med sms när du är tolv–tretton år och sedan fortsätter det. Det finns två lägen. Gör du som han säger och inte gnäller fast du har ont blir du en favorit. Men då är risken att du blir skadad eller sexuellt utnyttjad. Gör du inte som han säger blir du bestraffad och ignorerad.

Han är inte dömd för någonting och har aldrig genomgått en opartisk utredning. Hur kan du vara så säker på att tjejernas historier är sanna?

– För att jag har min utbildning. Jag är legitimerad och kompetent. Om du går till läkaren och han säger att du är på väg mot hjärtinfarkt, hur kan du vara säker på att han har rätt? För att det är hans jobb, utbildning och kompetens att kunna ställa den diagnosen. Det här är min kompetens.

Sportbladet har försökt verifiera påståendet om de sju unga kvinnor som påstås behöva psykologisk vård efter sin tid med tränaren. Riksidrottsförbundet anger inte hur många de hjälper eller på vilka grunder, men en centralt placerad källa säger att Ekman varit anlitad sedan 2010 och har hög trovärdighet.

Mannen hade goda referenser

En opartisk utredning vore en väg framåt under de månader 2015 då ärendet stod still. Förbundet fortsatte kalla till sig representanter för klubben, de högläste ur dokumentet med skräckhistorier, men enligt Johan Fyrberg var försvarsmuren intakt.

Via sms ger klubbens första ordförande sin version. Hon påpekar att det vid ögonblicket för anställning varken fanns anmälan eller en önskan från förbundet om en oberoende utredning, vilket inte motsäger Fyrbergs version. Han säger ju att båda delarna kom efter anställning. Enligt ett dokument Sportbladet tagit del av uppmanade generalsekreteraren till en oberoende utredning 20 januari 2015. Längst ner på pappret har Johan Fyrberg skrivit under. Föreningens ordförande har lämnat sitt utrymme tomt.

Protokollet som föreningens ordförande inte velat skriva under.

Varför?

När vi återkommer med följdfrågor påstår ordföranden att föreningen efter en ”juridisk analys” kommit fram till att utredningen inte var rättssäker.

– Det är alltså inte korrekt att föreningen ”skyddat” tränaren, skriver hon.

Förbundets manöverutrymme blev allt mindre när knuten oförhappandes löstes. I februari 2016 uppdagades att mannen hade en relation med en 30 år yngre, men ändå myndig gymnast. Strax efteråt lämnade han sin post.

Johan Fyrberg kunde ha glatt sig åt att en tvåårig kamp var ur vägen, men han kände tvärtom. Med alla broar brända på hemmaplan kunde tränaren söka sig ut ur landet, bort från sin tveksamma historia, utan tyngande domar eller utredningar.

Skulle han bara få komma undan?

Problem med att varna

Under 2016 ryckte svenskarna i varenda tråd i sitt kontaktnät. På omvägar, de avslöjar inte hur, tog de reda på att tränaren sökt sig till Frankrike, Tyskland och Norge. Men när de ville varsko sina kollegor hamnade de i en juridisk snårskog.

Att ringa föreningarna var direkt olämpligt. Kontakt bör endast ske förbund emellan. Att oannonserat mejla över en lista på anklagelser lät sig heller inte göras, det gränsade till förtal.

Varningarna fick ske i etapper. Vid tecken på anställning mejlade Johan Fyrberg en rak fråga till gällande förbunds högsta höns: önskas ett omdöme? Vid jakande svar kom en standardformulering, barskrapad på detaljer men tveklöst sann:

Det Svenska gymnastikförbundet har beslutat att inte ge XX någon uppgift/uppdrag inom förbundet sedan hans ledarskap har bedömts ej acceptabelt.

Läs gymnastikförbundets brev

1 av 3

Efter korrespondensen blev det varken anställning i Tyskland eller i Frankrike. Men i Norge verkade orden inte riktigt ta skruv.

”Bad dem ta varningen på allvar”

Vi är tillbaka i april 2016. Tränaren hade extraknäckt i Holmen under två år, föräldrar och utövare ska ha varit stormförtjusta, så hans tjänst och ansvar utökades.

Klas Östberg slog larm. Elizabeth Ekman tog upp telefonen. Det norska förbundet, som i det här läget delgivits innehållet i svenskarnas dokument, undersökte sina möjligheter till ingripande. De hade inte laglig möjlighet att rakt av förbjuda anställningen, men nog fanns åtgärder att sätta in.

En var att vägra skriva under de papper som krävs för att han skulle få följa med laget på tävlingar utomlands.

– De har försökt ett par gånger, men vi säger ”nej, vi signerar inte”. Jag har blivit kontaktad av hans advokat som menar att jag ödelägger hans arbetsmöjligheter i Norge. Det gör jag inte, men jag litar inte på honom i den rollen, säger norska gymnastikförbundets generalsekreterare Øistein Leren.

Var det Linda Gundersen som tog in honom i värmen?

– Ja. Och när vi konfronterade styrelsen med det blev svaret att de hade gjort en grundlig och god process och hade full tillit till att allt var i ordning. Då kom vi dessvärre inte längre.

Har ni grund till att tro att tränaren uppträder klandervärdigt nu?

Øistein Leren tänker efter.

– Jag kan inte svara det ena eller andra på det. Men det handlar om att det har varit upprepade tillfällen. Då är vi otrygga över om han plötsligt har blivit så mycket bättre.

”Ingen hållbar metod i längden”

Nu har ärendet strandat igen.

Ett liknande dödläge som 2015, fast i ett annat land. Med massiv kritik som inte biter på organisationsfriheten. Svensken har kvar sitt rena brottsregister och den enda indikationen på missförhållanden i Holmen skulle vara kollegans kommande avstängning, men rent sakligt spiller inte den över på honom.

Föreningens styrelse har anlitat en advokat som sköter kontakten med Sportbladet. I ett långt mejl redogör Erik Flågan för hur noggrant Holmen har undersökt svenskens bakgrund och att allt varit till belåtenhet. Därför utökades ansvaret 2017 till att innefatta både träning och utvecklingsansvar för tjejerna.

– Under alla år tränaren varit engagerad i klubben har vi fått väldigt positiv återkoppling från utövare och föräldrar och samarbetet med de andra tränarna har fungerat bra, säger Flågan.

Är jakten därmed över? Har svensk gymnastiks mest kontroversielle ledare slagit sig till ro på en trygg plats?

En detalj som tyder på motsatsen går att finna i Fyrbergs varningsbrev. Det till Norge är daterat 22 mars 2016. Till Tyskland mejlades 10 juni och till Frankrike 16 augusti. Trots anställningen i Holmen har alltså svensken sökt andra tjänster. Kanske funderar han i detta nu på en klubbadress någonstans där Sveriges kontaktnät inte har förgreningar.

Johan Fyrberg vill inte spekulera, men ser en långsiktig lösning på sitt yrkeslivs mest gäckande problem. Han deltar i en internationell arbetsgrupp mot kränkningar där han har tagit som uppgift att utforma ett rättssäkert system för kommunikation mellan länder. Tvivelaktiga ledare ska inte fortsatt kunna hoppa över gränserna. Inga fler stela mejl ska behöva skickas.

För lika säker som Fyrberg är på sin kärlek till sportens goda delar, lika säker är han på att den osunda kulturen lever kvar. Isflaken har aldrig enats till en kontinent igen. Bekymren finns i alla länder, men i många. Inte i alla föreningar, men i vissa. Inte i hela de föreningarna, men hos vissa ledare. Denna kultur måste bekämpas globalt och gemensamt, anser han.

Och tills att arbetet är klart?

Till dess har han en man att jaga.

– Det är ingen hållbar metod i längden, men just nu ska vi fortsätta med den, säger Fyrberg.

Hur reagerar du över att han fortfarande jobbar i den norska klubben?

– Med bestörtning.

Inga klagomål är kända under tiden i Norge. Kan han ha bättrat sig?

– Mycket möjligt. Det hoppas jag verkligen.

Ska han inte få vara verksam då?

– Jo, men det är ett lite väl positivt synsätt. ”Jag är bättre nu”. Vi vill göra oberoende utredningar för att få syn på problemen. Bara att det går tid är inte tillräckligt för oss.

Nu har han hand om unga tjejer i Norge och kollegan ska stängas av för grova förseelser. Är du orolig för hur de aktiva behandlas i Norge?

– Ja.

Hur känns det att ha oron när anklagelserna funnits så länge?

– Det känns bedrövligt.

Fotnot: Tränaren vill inte svara på Sportbladets frågor, men hans advokat förnekar de flesta anklagelserna som framförs i granskningen, inte minst de sexuella relationerna. Läs advokatens svar här.

ARTIKELN HANDLAR OM