Wennerholm: Efter juryns kovändning är jag inte längre säker

SPORTBLADET

BERLIN. Ärlighet vinner i längden.

Men stämmer det när vi pratar längdhopp och mästerskap?

Jag tvivlar.

Här i EM blev det en ny längdskandal och en sen nattmangling, då svensken Thobias Montler Nilssons sista hopp i tävlingen såg ut att vara betydligt längre än de 8.02 som kom upp på tavlan.

Och efter en evighetslång granskning som höll mig och en hel jury vaken fram till småtimmarna kom beskedet:

Montler Nilssons sista hopp var inte 8.02.

Det var 8.10.

Lagom bra för att göra svenskarna nöjda (?), men ändå tre centimeter från en medaljplats. Jag är ingen konspirationsteoretiker, men det kändes väldigt bekvämt för arrangörerna.

Och i vilken gren händer något liknande?

Ingen.

Foto: ANDREJ ISAKOVIC / AFP

Jag vet inte vad det är med längdhopp, men under alla mina år har det varit fler mätskandaler och konstigheter än i någon annan gren.

Jag var på inne-VM i Madrid 2005, det där mästerskapet där Stefan Holm hoppade över drömgränsen 2.40.

Men det var inte det folk snackade mest om.

Det var tyskan Bianca Kepplers guldhopp på 6.96 i damfinalen i längd, som hon själv tyckte var en löjlig felmätning. Hon jublade inte ens efteråt utan tittade bara förvånat på resultattavlan och menade själv att det var uppåt väggarna fel.

Helt motsatt problematik mot det som hände här i Berlin.

Jag satt själv på läktaren och såg ”guldhoppet”, som var en betydligt kortare än vad som kom upp på tavlan. Det var uppenbart för alla.

Även Keppler själv som vägrade att jubla över något guld och där tv-bilderna klart visade att hon landade kring 6,65.

Jag satt precis ovanför längdhoppsgropen och det var omöjligt att påstå något annat.

Men elektroniken sa 6,96 och det var som om det var en sanning som inte gick att säga emot.

Nu insåg alla misstaget till slut och Keppler fick nöja sig med ett brons.

Ett annat känt fall är vitryskan Nastassias Mironchyk-Ivanovas 6,90 vid VM i Daegu 2011,

Det var där hon landade och det hade räckt till VM-guld.

Men tv-bilderna visade att hennes långa hästsvans slagit ner i sanden i samma ögonblick hon landade. Ett litet knappt märkbart streck i sanden.

På 6,74.

Det var en korrekt mätning som kostade ett guld.

När jag började med friidrott så mättes alla längdhopp med gamla hederliga måttband.

Vid OS i Mexiko 1968 hade man försökt ta klivet in i framtiden, med en mätapparat som gled på en ställning parallellt längs hela längdhoppsgropen.

Men de hade inte räknat med Bob Beamon.

Den ställningen sträckte sig bara 8,50 då det gällande världsrekordet (Ralph Boston) var 8,35.

Det var därför det tog sådan tid att mäta hoppet, då arrangörerna var tvungna att sticka till förrådet och hämta upp ett gammalt måttband.

Jag har aldrig förstått hur den här moderna mätningen fungerar, med all elektronik och där resultaten kommer upp utan någon synbar mätning av hoppet. Det är som om varje sandkorn analyseras.

Man får väl bara hoppas att det blir rätt och lita på den nya tekniken, som de flesta gör i dessa tider.

Men här blev det uppenbarligen fel som så många gånger tidigare.

Om det kostade Montler Nilsson en medalj kan jag inte svära på.

Men efter juryns kovändning känner jag mig inte alls säker.

Och jag drömmer om gamla hederliga måttband igen.

Friidrottens höjdpunkter 2018 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM