”Det skottet, mot det laget, det var stort som satan”

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? John Guidetti.

VAR? Celta Vigo, Spanien.

NÄR? 2015/16.


/ John Guidetti berättar själv/

”Första gången jag skulle se mitt nya lag så kunde inte ens matchen spelas klart. Det var sommaren 2015, direkt efter att vi vunnit U21-EM. Eftersom det blev en så lång turnering hann jag bara med en kortsemester innan jag mötte upp med de andra i Celta Vigo. När jag väl kom ner till laget såg jag de första träningsmatcherna från sidan. Det var mot några tyska klubbar – Nürnberg, Greuther Fürth – och så mötte vi Galatasaray också.

Flera av de matcherna slutade med slagsmål, så de fick avbrytas en bit in på andra halvlek. Det var ju rätt så… Eh, speciellt. ”Vafan är det här för jävla lag jag har hamnat i?”, liksom. Det var många sydamerikaner i Celta, och så enormt mycket känslor i laget. Först fattade jag nada – alltså verkligen ingenting – men snabbt kom jag att älska det. Jag är en väldigt passionerad spelare och det här var fotboll helt på mitt sätt, fotboll där alla i laget verkligen levde och dog för det vi skulle göra tillsammans där ute på plan.

Foto: Thanassis Stavrakis / TT
Guidetti i Celta-tröjan.
Foto: PONTUS ORRE

Många anser säkert att säsongen jag hade 2011/12 i Feyenoord är det bästa året jag haft i min karriär, och visst... Det var fantastiskt att göra genombrott vid 19 års ålder i en stor klubb som bokstavligen kämpade för sin överlevnad. Men rent fotbollsmässigt skulle jag säga att det absolut inte är det bästa jag har gjort. Utmaningen i La Liga är så mycket större.

Därför menar jag att åren i Celta Vigo var de bästa hittills, och att 2015/16 är mitt allra bästa fotbollsår så här långt. Det är sant att jag hade kunnat skriva på för ännu större klubbar efter att vi vunnit U21-guldet, men jag gjorde mina studier noga och kom till insikt om att Celta Vigo skulle bli den perfekta klubben för mig.

Första försäsongsmatchen som jag själv var med i var mot Rio Ave från portugisiska ligan på bortaplan. Direkt med min allra första bollkontakt gjorde jag mål, på andra bollkontakten gjorde jag en assist och vi vann matchen. Sedan mötte vi Genoa i vår sista försäsongsmatch, och jag gjorde mål då också. Och vi spelade ut dem totalt.

Jag hade en kompis nere för att kolla på matchen – Dalil – och han frågade efteråt om Genoa hade ställt upp med sitt U23-lag. ”Det kan inte ha varit a-laget, det är helt omöjligt”. Men det var det ju. Vi vann med 4-0, och det hade lätt kunnat bli det dubbla.

Jag insåg att Celta inte bara var duktiga, utan att vi var riktigt, riktigt duktiga.

Första ligamatchen var mot Levante borta. Jag började på bänken och vi spelade först klockan tio på kvällen – men ändå blev matchen lite av en chock för min kropp. Det var så sjukt varmt, så hög luftfuktighet... När jag kom in gick det knappt att andas. Trots att jag bara spelade i 25 minuter var jag helt slut när slutsignalen gick.

Sedan får jag erkänna att starten på ligaspelet blev tuffare än vad jag hade trott för mig rent personligen. Jag fick inte starta direkt eftersom anfallet var så bra. Redan när vi förhandlade så visste jag ju att Celta precis hade hämtat hem Iago Aspas från Liverpool, och eftersom han kom från Vigo och var stadens son så frågade jag verkligen tränaren Eduardo Berizzo rakt ut: ”Aspas – hur gör vi med det om jag skriver på?”. Men han försäkrade mig om att det inte skulle vara några problem alls, för att Aspas kunde spela på en kant eller som nummer 10 också.

Foto: Lalo R. Villar / TT

Ändå började han säsongen med honom som ensam central anfallare, och jag hade svårt att säga så jättemycket om det. Iago var bra. Han skulle komma att vinna La Ligas inhemska skytteliga tre säsonger i rad, alltså den där du tar bort de utländska spelarna och bara spanjorerna själva får plats. Bredvid honom hade vi Nolito på vänsterkanten, som spelade i spanska landslaget och sedan blev såld till Manchester City för enormt stora pengar. Och så Fabián Orellana från det chilenska landslaget till höger.

Det var extremt hård konkurrens, men Berizzo gav mig ändå hela tiden 20 minuter, 20 minuter, 20 minuter. Han visade verkligen att han trodde på mig, att han ville ge mig chansen att anpassa mig till ligan och spela in mig. Men laget gick samtidigt väldigt, väldigt bra. Efter fem omgångar hade vi fyra segrar och ett kryss, låg i delad serieledning.

Då skulle vi möta Barcelona.

Några månader tidigare hade de vunnit Champions League, och om du kollar på laget så var det rent löjligt: Messi, Neymar, Suárez, Iniesta, Busquets, Piqué, Dani Alves och så vidare. Inför matchen sa någon att Barcelona inte hade förlorat en enda gång på mer än tio månader.

Och så gick vi ut och vann – med 4-1. Så bra var vi faktiskt.

I den matchen visade vi i Celta Vigo vilka vi verkligen var. Vi visade den kvaliteten vi hade, den fotbollen vi spelade och allt som vi stod för. Det var en helt fantastisk känsla. On top of the world, typ. Efter matchen sa Sergio Busquets: ”Det kan hända oss att vi förlorar någon match, men det som oroar mig är hur vi blir totalt utspelade”.

Dessutom gjorde jag mitt första ligamål för Celta Vigo. Det var det sista målet i matchen, men det sjuka är att det ändå kändes som ett viktigt, nästan avgörande mål. Det är svårt att förklara för de som inte var med och spelade, men när du leder med 3-1 mot Barcelona och det är en kvart kvar... Du står fortfarande som på nålar. Det är världens bästa lag. Du vet vilken enorm kvalitet de har, du vet vad de är kapabla till. Göra två baljor och kryssa matchen? Definitivt. Göra tre mål och till och med vinna? Ja, det kan de absolut också göra. Så om du tittar på reaktionerna från bänken och från publiken när jag gjorde mitt 4-1-mål så är det inte alls de normala reaktionerna du brukar få ifall du scorar i en match som egentligen redan är avgjord. Det här var total relief, det var adrenalin, det var eufori, det var allt.

Foto: Alex Caparros / Getty Images Europe

En av mina drömmar var uppfylld. Jag hade gjort mål mot Barcelona, jag var 23 år gammal och den stora resan hade precis bara börjat. Målet var jätteviktigt för att vinna matchen, men såklart också helt otroligt viktigt för mig rent personligen.

Bara några år tidigare hade nästan alla sagt till mig att min karriär var slut, över, finito. Nu fick Barcelona plocka ut bollen från nätmaskorna, Leo Messi och Neymar behövde lyssna när högtalarna på arenan spelade min ”Johnny G”-låt på högsta volym samtidigt som de själva fick lägga upp bollen på mittpunkten och se att det stod ”Guidetti” under 4-1 på resultattavlan.

Det här var på den allra yttersta världsnivån. Det är svårt att sätta ord på hur stort det här verkligen var för mig.

Efter Barcelona skulle jag belönas med min första start mot Eibar, men typiskt nog blev jag förkyld och fick kasta in handduken i sista stund. Jag var till och med i startelvan när den presenterades inne på arenan, och försökte verkligen hela vägen in på uppvärmningen. Men det gick bara inte. Det var jätte, jätte, jättejobbigt, men jag fick ge upp och gå upp och sätta mig på läktaren bredvid klubbpresidenten och se matchen därifrån. Det var en sån där match som kunde ha ändrat precis allt.

Jag var ordentligt besviken

Och det är klart att det var en enorm motgång att inte ha möjligheten att ta chansen när den kom, att bara se hur den passerade mig förbi – men det var som det var.

Istället blev det att knyta näven och sätta mig på bänken igen, och jag lovar att det var fruktansvärt tufft. När du kommer in i en match tänker oftast folk: ”Nu ska han vara så pigg, nu ska han ha så mycket energi”. Men jag tycker att det är en av de svårare saker som finns i fotboll att vara inhoppare. Att komma in i tempot när man har så lite tid på sig att göra något, när det ena laget försöker döda matchen hela tiden – det är... inte idealiskt.

När man väl hoppar in så har matcherna oftast redan kantrat åt något håll. Antingen ligger vi under, och då ligger motståndarnas buss så defensivt parkerad att det inte finns några ytor alls att jobba på. Eller så leder vi, och då ska du bara ligga rätt, stänga passningsvägar och jobba hem defensivt. Det är inte ofta inhopparen kan leverera då. Att som till exempel Ole Gunnar Solskjaer kunna leverera så mycket som han gjorde som inhoppare i Manchester United tycker jag är något helt unikt.

I november fick jag till sist min första start i La Liga. Och visst... Vi vann över Sporting Gijón, men ska jag vara helt uppriktig så var jag ordentligt besviken. Att starta innebar att alla insatser höjdes en nivå, och jag kände mig inte helt inne i mitt bästa flow. Så även om det gick helt okej så var det inte alls så bra som jag ville och som jag visste att det kunde vara.

Mitt genombrott kom istället i Copa del Rey som började i december. Det var då det släppte ordentligt, och cupen blev därför en jättestor grej för mig den här säsongen. Vi började mot Almería, och då gjorde jag mål. Sedan var det åttondelsfinal mot Cadíz, och där gjorde jag två mål borta i första matchen och sedan ett till mål i returen hemma.

Under den här perioden åkte Nolito på en skada också, så Aspas fick flytta ut till kanten när jag gick in på topp. Nu hade jag kommit in i allt och klickat med mina medspelare, så när jag nu fick börja starta regelbundet i La Liga också så gjorde jag fyra mål på de tre första starterna där. Ett av dem var ett nytt mål mot Barcelona – på Camp Nou.

Jag fick snabbt större och större ansvar, och den här perioden flöt allt på så otroligt bra. Det var fantastiskt. Fotboll kändes inte svårt för fem öre, och eftersom jag spelade i ett så bra lag så visste jag att vi skulle hålla i bollen och att jag alltid skulle få mina chanser i varje match.

I cupkvarten skulle vi möta Atlético Madrid, och det här var ju då de var som allra starkast under Diego Simeone. Senare samma vår skulle de spela Champions League-final – igen – och det kändes som att de knappt ens släppte in ett mål på hela den säsongen.

Vi började hemma, och för ovanlighetens skull pratade faktiskt vår tränare redan på förhand om hur 0-0 skulle vara ett bra resultat för oss. Atlético var extremt starka defensivt och oerhört svåra att göra mål på, men eftersom vi var det lag vi var så trodde vi ändå väldigt mycket på vår förmåga att åka ner till Calderón och göra några bortamål där.

Så blev det. 0-0 i första matchen, men vi gjorde vårt bortamål ganska tidigt och efter att de hade kvitterat så stod allt och vägde i början av andra halvlek. Matchen blev allt tuffare, intensiteten bara växte med varje duell. Det brann till i huvudet på mig – jag fick Blicken. I det läget blev det något missförstånd mellan Saúl och Gabi, och jag kunde snappa åt mig bollen 30-35 meter från målet. Adrenalinen skummade i skallen på mig. Jag avancerade snabbt några meter, och samtidigt som Griezmann kom upp i ryggen på mig så tryckte jag av.

Närmsta krysset.

Att trycka in det skottet från den distansen i den matchen mot det laget med de spelarna... Det var oerhört, oerhört mäktigt! Det är nog det finaste mål jag gjort i hela min karriär hittills, det var stort som bara satan.

Foto: Denis Doyle / Getty Images Europe

Efteråt var jag helt överlyrisk, så med min omklädningsrumsspanska gick jag in i min första direktsända tv-intervju i mitt nya land. Språk har jag alltid haft lätt för; i Kenya, Holland och Tyskland har jag alltid tagit till mig språket genom att direkt börja testa på lagkamraterna. Jag hade inte hunnit lära mig precis allt innan intervjun, men de uppskattade verkligen att jag i alla fall försökte.

De frågade mig hur mitt efternamn egentligen skulle uttalas. ”Säger man på det sättet eller på det sättet...?” ”Nej, svarade jag – ni säger Super-Guidetti”. Det där spred sig i Spanien. När vi mötte Athletic Bilbao senare på säsongen så kallade alla deras spelare mig bara för ”Super”: ”Que pasa, Super?”.

Sedan spelade vi mot Sevilla i semifinalen, och det var också en enormt mäktig upplevelse. Redan när vi kom till arenan där nere var det helt fullproppat med människor utanför. Det var bomber, det var granater, det var bengaler, det var fullt totalkaos.

Jag har alltid sagt att Sevilla är den klubb i Spanien med absolut bäst hymn vid inmarschen, och jag hade verkligen hajpat upp den där låten för de andra spelarna i laget innan. När den började spelas sa de till mig: ”Lyssna nu, lyssna nu” – och jag visade bara upp armen. Gåshuden stod rakt upp. För mig var det helt overkligt när hela arenan sjöng den där hymnen, jag hade kunnat gråta som ett barn över hur löjligt rörande det var.

Foto: Gonzalo Arroyo Moreno / Getty Images Europe

Tyvärr gick sedan allt fel i själva matchen. Sevilla var ju också ett extremt bra lag – det här var mitt i perioden då de vann Europa League tre år i rad – och framförallt var de smarta som fan. Vi saknade deras erfarenhet, deras rutin och förmåga att alltid tänka klokt och taktiskt kallt.

De gjorde 1-0 på en hörna precis före paus. Egentligen var det ingen fara, men vi stressade upp oss och tänkte att vi behövde jaga bortamål. Vi gjorde som vi ofta gjorde – låg på alldeles för högt – och glömde liksom helt bort att vi hade hela hemmamatchen på oss att vända. ”Ta det lugnt, andas, det löser sig sen” – så borde vi ha tänkt.

Istället tryckte vi på, tryckte på, tryckte på – och i anfallet hade Sevilla en underskattad spelare som heter Kevin Gameiro. Snabb som tusan, och det här året var han rent sylvass. Han sprang in med två bollar på två minuter, och till slut hade vi på något sätt lyckats förlora en helt jämn match med 4-0.

Det sjukaste var att vi ändå var på väg att vända det i returen. Vi gjorde 1-0, vi gjorde 2-0 – och i det läget var precis alla på hela Balaídos övertygade om att vi skulle komma ikapp. ”Det här är inget skämt, vi är med igen”. Men återigen så saknade vi den där nödvändiga rutinen, kylan och tillät på något sjukt vis Sevilla att få in en reducering precis när alla verkligen börjat tro.

Då dog ju allt. I det läget behövde vi plötsligt vinna med 6-1, och då försvann luften ur en. Allt var egentligen redan avgjort, men vi fick i alla fall en straff. Aspas låg på för ett hattrick, men han lät mig ändå ta den eftersom jag skulle vinna hela cupens skytteliga ifall jag slog in den. Jag skickade målvakten åt fel håll, drog till bollen hårt – men i stolpen. Det är den enda straff jag missat i hela mitt liv.

Nu vann jag ändå skytteligan i Copa del Rey, men fick dela med mig titeln med Neymar och Messi. Inget dåligt sällskap för en striker. Det var väl en sak, men det var ändå mer än bara lite synd att jag sköt bort mig själv från diskussionen om att slå straffarna framöver. Som anfallare kan du gräma dig lite över att inte få de möjligheterna. En säsong tror jag att Aspas gjorde nio av sina mål på straff. Hade jag fått lägga på de nio målen på mina egna siffror hade de ju givit ett helt annat eko i Europa, men att han var första straffskytt var nu bara att acceptera. 

I alla fall så kändes det förjävla tufft att vi hade kastat bort cupen i den första matchen mot Sevilla. Trots att de var så bra så kom vi en bra bit före dem i ligan, och vi visste att vi hade tagit dem om vi bara hade spelat våra kort rätt. Det har jag inga tvivel om, såpass starka var vi.

Väldigt ofta så att man rök ihop

Mina kompisar brukade driva med mig om hur vi var ett lag som behövde göra minst tre mål för att vinna, eftersom vi alltid släppte in minst ett bakåt i varje match. Vi var extremt offensiva. Vi låg extremt högt med pressen, och tog många risker.

I början av den här säsongen hade vi spelat mot Las Palmas hemma. Vi ledde med 3-1 med en halvtimme kvar, och de hade en man utvisad. Berizzo ville ge mig ett inhopp, men han ville inte byta ut Aspas, Orellana eller Nolito. Så i praktiken spelade vi med fyra forwards, och alla ville vi spela fin fotboll och göra våra mål. Det slutade med att vi kryssade, att vi tillät dem att göra två mål med tio man eftersom vi låg kvar så högt att vi blottade oss. Ibland kunde vi åka på en sån plump, men hade vi vår dag så kunde vi slå exakt vilka som helst – i hela världen.

Utöver Aspas, Orellána och Nolito hade vi Augusto Fernández, som varit med i Argentinas VM-trupp och blev såld till Atlético Madrid. Vi hade Pablo ”Tuco” Hernández, som var med i Chiles landslag. Jonny Otto, som gjorde landskamper för Spanien och gick till Wolverhampton för väldiga pengar. Daniel Wass, från det danska landslaget som sedermera gick till Valencia. Nemanja Radoja, som spelade för Serbiens landslag.

Nästan hela laget bestod av a-landslagsmän – och ska man vara brutalt ärligt så var väl Sverige ett av de lägst rankade landslagen bland dem.

Jag har aldrig spelat i ett lag där man har krävt så mycket av varandra. Det var väldigt ofta så att man rök ihop med någon i omklädningsrummet efter matchen. Hur många slagsmål var det inte...?! Flera gånger på träning; jag mot den ena mittbacken, Nolito mot den andra mittbacken. Man gick in så fysiskt hårt mot varandra att det rann över, och vi var ju flera som blev utkastade från träningarna flera gånger om.

Men man kunde ha en konversation där det var högt i tak på riktigt. Hade någon gjort ett misstag som lett till förlust i matchen gick man in i omklädningsrummet efter och sa: ”Vafan är det som händer? Nej! Alltså, på riktigt! Det här är för lågt! Det går inte så här!” – men samtidigt var det enormt mycket kärlek mellan alla oss spelare. Vi brydde oss verkligen om sporten, om fotbollen vi spelade – och om varandra. Vi umgicks, hade trevligt, åt middagar och grillade efter träningarna. Det kändes verkligen som en stor familj.

Foto: Pontus Orre

Berizzo var också fantastisk på alla sätt och vis. Det är en av de bästa tränare jag haft hittills i min karriär. Jag kunde bli brutalt avskickad från träningen, men dagen efter var det ändå en stor, varm, ömsesidig kram. Vi förstod verkligen varandra. Han utmanade mig precis hela tiden. Vi kunde köra ”Träffa ribban” om en TV, eller fotbollstennis om en Ipad.

Väldigt starkt minne

Träningarna hade i stort sett alltid någon sorts tävlingsmoment inbyggt. På varje pass kunde du samla poäng; vann ditt lag fick du x antal poäng, och när lagen sedan delades om så höll tränarna räkningen på alla. I slutet av varje månad räknades allt ihop. Den som kom etta fick den senaste versionens MacBook Pro, tvåan fick en stor 50 tums plasma-TV, trean fick en ny Ipad och fyran fick en Ipad Mini.

Träningarna var otroligt kul, otroligt inspirerande. Vissa träningar kom han bara in och pekade på några av oss: ”Okej, smålagsspel... Ni fyra är kaptener. Välj era lag, alla ledare och tränare ska också vara med”. Det kunde bli så att Orellana var målvakt i ett lag, medan jag och Aspas spelade mittbackspar i våra respektive lag. Ibland blev det total High Chaparall, tränarna gled in och bara saxade någon bakifrån... Så roligt, sådan glädje. Berizzo fick alla att känna sig delaktiga, och skapade en otrolig samhörighet i hela laget.

Och trots att vi inte gick hela vägen till cupfinal fanns ändå mycket kvar att spela för under resten av säsongen. Jag fick avgöra matchen mot Valencia på Mestalla, och det är också ett mål jag håller väldigt högt. Inte mest för min egen delaktighet, egentligen, utan för hur det var upplagt. Nolito slog en stängd passning som var helt sjuk – han visade inte alls hur han skulle slå den, typ som Ronaldinhos bästa – och medan Orellana sprang mot bollen i straffområdet såg han på något sätt att jag kom bakom. Han klackade ner den perfekt till mig direkt på ett tillslag.

Jag skickade målvakten åt fel håll från straffpunkten, och det är ett minne som är väldigt starkt eftersom det var en sån där sekvens där vi visade hur fantastiskt fint det verkligen flöt när vi spelade tillsammans. Tre minuter tidigare hade jag bett om att få byta, men då sa Berizzo till mig bara: ”Nej, nej! Vänta, vänta! Stanna kvar”. Direkt efter att jag gjort målet vinkade jag sedan mot bänken: ”Nu får ni fan byta ut mig, nu har jag gjort det jag behövde göra”.

Totalt gjorde jag tolv baljor mot de bästa lagen i världen under min första säsong i Spanien, och det finns väl en del av mig som kan tycka att jag inte fick den cred hemma i Sverige som jag faktiskt förtjänade för det. Vi svenskar är så inriktade på Premier League att La Liga oftast kan bli lite väl bortglömt. Den genomsnittliga svensken har nog betydligt lättare att nämna några spelare i West Ham än lika många spelare i Sevilla – trots att Sevilla skulle besegra West Ham sex dagar av sju.

Själv tycker jag ju att det är en mycket större prestation att leverera i Spanien än i England. Säg att jag gjort samma sak som jag gjorde i Celta Vigo i... Everton. Hade jag gjort tolv mål där, tagit Everton till en europaplats och en semifinal i FA-cupen – då tror jag att det hade varit en lite annan rung i den svenska kören. Min position i landslaget runt 2015/16 hade nog inte varit så ifrågasatt i det läget, om man säger så.

Sen går det ju såklart inte att komma ifrån att jag var med och tog oss till tre stora semfinaler på två år med Celta Vigo – men att vi ändå torskade alla. Säsongen 2016-17 så gick vi till semifinal i både Copa del Rey och Europa League, och jag var en jätteviktig faktor i alla de turneringarna.

Det bästa lag vi mötte på hela Europaresan var Sjachtar Donetsk, men när vi var en minut ifrån att åka ut så fixade jag den avgörande straffen som gav oss nytt liv. I den matchen fick jag pris som matchens lirare, och i den avgörande åttondelsfinalen när vi slog ut Granqvist och Claesson i Krasnodar så gjorde jag de två assisten som tog oss vidare.

Hela tiden mellan åttondelen och kvartsfinalen mot Genk kunde jag sedan inte träna ett enda pass – jag hade fått nån konstig smäll på benet – och dagen före den första kvarten kunde jag fortfarande bara vara med som vägg på träningen. Men jag var så himla taggad på att spela.

Dels för att det var en stor match i Europa, men dessutom också för att jag skulle få möta en kille som heter Ayub Timbe Masika. Jag hade träffat honom redan när jag spelade med Impala Bromma Boys i Kenya som liten. Han hade varit min strikerkollega där, och förblivit en vän sedan dess. Det hade varit en så häftig grej för oss båda att gå hela vägen från gruset i Afrika till en av Europas stora scener – men när matchen väl kom visade det sig att han precis blivit såld till Beijing Renhe. Idag spelar han för Reading.

Efter den sista träningen inför matchen mot Genk frågade tränaren mig: ”Vad tror du, John?”. ”Jaa, alltså... Det gör ju fortfarande ont, men kanske jag kan börja på bänken”. Men han sa bara: ”Nej! Du tar en spruta, du måste spela, du har inget val”.

Så jag klev in, gjorde ett mål och en assist i matchen och bäddade för vår semifinal. Sedan vet jag också att jag var en sista jävla bollträff på Old Trafford ifrån att ge både mig själv och laget det där sagoslutet som fått alla att komma ihåg oss. Hade jag bara kunnat styra in den där jävla bollen i den 96:e minuten så hade vi slagit ut Manchester United – och i så fall är jag till 100 procent säker på att vi hade vunnit finalen mot Ajax också.

Ajax var duktiga – ett jättebra fotbollslag – men när vi mötte dem i gruppspelet så lämnade vi så många spelare hemma att vi nästan spelade med ett rent B-lag. I en final med ”JG” hypermotiverad hemma på Friends så hade vi garanterat vunnit både matchen och hela turneringen.

Men nu blev det som det blev.

På ett sätt blev vi ett lag som snubblade precis på mållinjen. När semifinalerna till Copa del Rey lottades 2017 så kunde vi få Barcelona, Atlético Madrid eller Alavés. Vi fick Alavés, och jubelkören bland oss var ju enorm. Men i den avgörande matchen sköt sedan Aspas i ribban och stolparna tre gånger – det var helt sjukt – men bollen ville bara inte gå in i mål. Det bara spöregnade, och trots att vi låg på och låg på så kontrade de istället in ett avgörande mål med typ fem minuter kvar. Ingen fattade någonting, det var helt overkligt. Folk bara grät, spelare som tillbringat hela sina karriärer i Vigo utan att få spela den där finalen som de så förtjänade.

Bästa året i mitt liv

Vigo är fortfarande en stad och en klubb som jag älskar väldigt mycket – och jag vet att alla från presidenten till fansen där uppskattar mig väldigt mycket tillbaks också. När jag bodde där byggde minpappa om huset han hade till en helt komplett anläggning för alla de extra träningspass jag körde. Han har fortfarande kvar det huset, och han berättar ofta om hur namnet Guidetti fortfarande betyder något i den där underbara galiciska kuststaden. Ser någon namnet på hans kreditkort då han går in på en affär eller ett kafé så kommer det alltid en ström av mycket positiva kommentarer.

En grej som väldigt många minns är när jag var på stranden och såg en liten kille som spelade fotboll alldeles för sig själv. Jag blev så klart själv sugen på att spela, så jag började bolla med honom och snart spelade vi tvåtouch. Av någon anledning blev det där till en jättestor grej i hela Spanien, fick en enorm spridning. Egentligen var det inte så att jag gjorde den där killen någon tjänst – jag tror att jag nästan var mer sugen på att spela än vad han var. Men vi hade en mycket fin stund. Vågorna rullade in från Atlanten, det var en magisk solnedgång och det kändes verkligen som att jag var hemma, på helt rätt plats i livet.

Den känslan får jag tillbaka i kroppen så fort jag tänker tillbaka på tiden i Vigo och den här första säsongen där.

Allt slutade ändå bra. Vi säkrade Europa League, och vi nådde Celtas bästa placering på ett årtionde eller så. Jag kommer ihåg hur vi kom tillbaka till Vigo efter att vi avslutat säsongen med en bortamatch. Det var en stor bussparad genom hela staden, som avslutades på torget där det var hur många människor som helst. Det var helt, helt magiskt.

Jag fick börja säsongen med paraden genom Stockholm som tog oss till Kungsträdgården efter U21-guldet, och jag fick avsluta den med en ny parad till efter en väldigt lyckad resa med Celta Vigo. Jag håller det som min bästa säsong i fotbollen hittills, och ett av de bästa åren i mitt liv – so far”.

Publicerad:

LÄS VIDARE