Varning för supporterjournalistik

SPORTBLADET

Peppe Engs fotbollspratprogram häromveckan visade de ett klipp, jag tror Canal plus serie A-program hade det i sin vinjett förra säsongen, så mycket hade de ansträngt sig för att hitta det.

Men i alla fall: det är från ett Milanoderby, man ser en radiokommentator som håller på Milan och en annan som är interista, och de blir båda omväxlande galet ylande och bedrövat tysta beroende på vilket lag som gör mål.

”Kommer vi nånsin få något liknande i Sverige?”, frågade Eng, och panelmedlemmen Hermann Dill sa nåt om att i takt med att supporterkulturen utvecklas så kanske sådana krav kommer komma.

Förutom att de största klubbarna i Europa har egna tv-kanaler, något som de svenska nu också börjar skaffa sig, så blir onekligen gränsen mellan supporterkultur och journalistik suddigare på sina ställen, med Svenskafans.com, Fan-TV, otaliga bloggar och hemsidor, tidningar (till exempel den här) som gör matchbilagor.

Jag tycker det är bra och roligt att supportrarna, i bästa fall, utmanar den traditionella journalistiken. Men då blir det ännu viktigare att det finns andra perspektiv än supporterns. Bland tv-kanalerna syns inte heller några tendenser att bli mer supportrar. Snarare har det ett tag nu funnits en korrekt, analyserande, pedagogisk hållning, en utveckling som, kanske, kulminerade i VM i somras.

Jag tror det där är ett steg framåt, men jag hoppas nästa blir mot en mindre taktikfixerad fotbolls-tv.

Nu när Rit-Ola slutat till exempel, och ingen verkar vilja, eller kunna, ta över. Det gör inget tycker jag. Canal plus lyckas ju faktiskt hitta nya – olika – gäster till sina program, som Tord Grip i går. ”Liga Europa” brukade ha ännu bättre gäster när det programmet var som bäst. Nya ansikten, från utanför Hedman-Mjällby-Nordahl-världen. Olika gäster, med olika infallsvinklar, erfarenheter. De pratar om fotboll. Ingen försöker lära ut nånting.

Malena Johansson