Wennerholm: Pinsamma resultatet gör detta till tidernas EM-fiasko

Mats Wennerholm

BARCELONA. Hon var ett av Sveriges totalt fem medaljhopp i EM.

Det slutade med en femteplats, stumma ben och en kollaps mitt under presskonferensen.

Kämpen Isabellah Andersson drabbades också av den svenska EM- förbannelsen i Barcelona.

Nu kan bara Emma Green och Michel Tornéus rädda Sverige från att göra sitt sämsta EM på 44 år.

Det känns som allt som kan gå snett har gjort det hittills i EM.

Ulrika Johansson kollapsade mitt under loppet på 3000 hinder, Linus Thörnblad fick en bristning i låret mitt under höjdfinalen och Nadja Casadeis EM tog slut redan på första häcken i sjukampen.

Och Nicklas Wiberg fick bryta med tätkänning och medaljchans i tiokampen.

I går var det inte bara Isabellah Andersson som föll i maratonloppet.

Redan efter hundratalet meter stod Lena Gavelin på öronen och höll på att bli överkörd av en av de motorcyklar som kom bakom. Hon reste sig med ett skrapat knä och kämpade vidare – vilket var starkt – men blev 34 av de 36 som tog sig i mål.

Ni hör själva. Förbannelsen startade för övrigt redan innan EM då både Susanna Kallur och Christian Olsson gjorde sensationella comebacker, bara för att försvinna lika fort med nya skador.

Men det går inte att snacka bort att de flesta svenskar som ändå tog sig till Barcelona misslyckats totalt.

Det går inte att skylla på enbart otur.

Förbundskapten Stefan Olsson måste göra en ordentlig utvärdering efter det här mästerskapet, oavsett om Michel Tornéus eller Emma Green tar medalj i dag.

Jag tycker truppen varit alldeles för stor och här måste man tänka.

Även om det ”bara” handlar om EM.

En sällskapsresa

Den här gången har alla som klarat kvalgränsen fått åka och även några som inte gjort det.

Jag tror de uttagningskriterierna skapar fel fokus hos de aktiva som är längst från europatoppen. För dem blir själva kvalgränsen målet för säsongen – inte EM.

Då blir det också vad vi journalister med viss rätt brukar kalla sällskapsresa. Dessutom tar de stora resurser från det medicinska teamet, som annars skulle kunna koncentrera sig helt på att hålla de största stjärnorna på benen.

Därför måste kraven bli hårdare.

Ärligt talat hade det räckt med en trupp på hälften av de 43 som fick åka hit till Barcelona den här gången, 21–22 aktiva. Då hade vi sluppit de mest pinsamma uppvisningarna.

Att 5?000-meterslöparen Johan Wallerstein springer baklänges över mållinjen och jublar mot publiken som siste man på 5?000 meter kan jag köpa (även om förbundskapten Stefan Olsson inte gillade det).

Men inte att han springer på en tid som är över halvminuten från världsrekordet – för damer. Den andre 5?000-metersrepresentanten Oscar Käck hade i alla fall godheten att kliva av och bryta när han märkte vart det hela var på väg.

Att Tom Kling-Baptiste sprang sämre än Flojos världsrekord på 100 meter må vara förlåtet, men Anton Asplund hade fått stryk med flera meter av Jarmila Kratochvilova på 800 meter.

Det håller inte.

Två sista chanserna i dag

Samtidigt är det de svenska damerna som visat mest jävlarnamma.

Charlotte Schönbeck sänkte sitt personbästa på 1?500 meter med 2,2 sekunder, Sofie Persson persade på 400 häck. Även om de var chanslösa att ta sig vidare, visade de i alla fall att de var bäst är det gällde.

Och Isabellah Andersson visade vilken kämpe hon är då hon vägrade bryta maratonloppet.

EM:s starkaste svenska insats i EM, även om Linus Thörnblad tillhör samma kategori. Han bet ihop och hoppade vidare med en bristning i låret. En helt annan Linus Thörnblad än tidigare. Mera sånt.

Blir det en EM-medalj för Sverige sista dagen? Det borde bli det med två rejäla chanser kvar, men med tanke på hur det gått hittills är det troligare att Emma Green får bryta med en värkande hälsena och Michel Tornéus trampar över tre gånger och inte få hoppa vidare.

Men jag tror ändå på Tornéus.

Han kan till och med vinna. I så fall räddar han hela EM för Sveriges del.