Anrell: Galan såg ut som den döende Saaben

Idrottsgalan brukar vara galornas Rolls Royce men i går såg den mest ut som den döende Saaben.

Och vem bryr sig egentligen när vinnarna inte är på plats?

Vad är det för mening med att hylla någon som sitter och gömmer sig bakom en soffa nånstans eller väljer en annan lite finare gala i Italien?

För det första:

Ingen kom. Precis som för den sorgliga Fotbollsgalan i höstas led Idrottsgalan av att ingen av de nominerade ville komma.

Ingen Zlatan, inga fotbollsspelare överhuvudtaget, ingen Helena Jonsson, ingen tennisspelare, det var mest stillbilder överallt när vinnarna skulle presenteras.

Jag förstår att de flesta inte kom för att de har ett OS om 23 dagar att tänka på.

Några andra är mitt uppe i en fotbollssäsong.

Men frågan är om det är nån mening med galor som ingen av de nominerade vill gå på.

Det var en mycket märklig gala:

Alla som skulle dela ut priser höll enormt långa tal. E-n-o-r-m-t långa. Lars Lagerbäck, fyra minuter, Jan Guillou fem minuter, Carin Götblad sex minuter, Martin Stenmarck åtta minuter (tal till sig själv), Peter Harryson nio minuter och Niklas Wikegård pratar antagligen fortfarande om hur viktig han anser att SM-finalen 1998 var.

Vem vill ha prisutdelare som tror att galan är till för dem?

Den enda prisutdelare som var bra var Åsa Sandell.

Fem plus till henne. Minus till resten.

Eftersom ingen av pristagarna kom undrar jag varför man inte istället satsade på en orgie i nostalgi med alla stjärnor som la av 2009.

Stående ovationer för Henrik Larsson, stående ovationer för Mats Sundin och stående ovationer för Kenny och Jörgen Jönsson som ju trots allt vunnit en del OS och VM och varit bäst i världen.

Det blev bara pannkaka

Nu blev det bara pannkaka som slutade med att Jörgen Jönsson leddes in som en kanin.

Grattis, grabbar, kreativt och distanserat – men hur tänkte ni egentligen där?

Och så några synpunkter på årets vinnare.

Helena Jonsson vann två priser plus bragdguldet. Inget att säga om. Hon var självklar.

Zlatan blev årets manliga, självklart det med. Men hans tacktal levererat av Morgan Alling blev ju bara ett meningslöst skämt. Ingen stil. Ingen respekt. Ingen Persbrandt.

Jag gissar att Zlatan förlorade många Jerring-röster på det.

Årets lag blev något som hette Robert Karlsson & Henrik Stenson som hade varit med i något som hette ”Par-VM i Golf”.

Ursäkta mig men var det någon som visste att det fanns ett ”Par-VM i Golf”? Det känns till och med löjligare än när simningen ska tävla i kort bredbana.

”Par-VM i Golf”-laget slog ut U21-landslaget i fotboll. Och juniorlandslaget i hockey var inte ens nominerade. Akademin som bestämmer priserna måste ha drabbats av portvinstå eftersom de nominerade något som heter ”Par-VM i Golf”. De kunde lika gärna tagit med Tiger Woods insatser i rallylandslaget.

Bäst var Anna Anka-parodin (Anna Blomberg) men hon var bara med några sekunder – före programmet.

Magnus Ugglas Norgesång var ingen större hit. Lite för übertydligt. Lite för mycket Nu-Jävlar-Ska-Vi-Vara -Roliga.

Snyggast var Carolina Klüft.

Värdigast var hyllningen till Ingemar Johansson och Sportspegelns pris till hockeydomaren Wolmer Edqvist som räddade livet på en hockeyspelare. Enda bra insatsen av en svensk domare 2009.

Kändes som Fotbollsgalan tagit över

Roligast var att se Sarah Sjöströms min när hon upptäckte att prisutdelaren Martin Stenmarck hade samma kläder som hon när han delade ut pris. Cerisröd topp, svart skinnkavaj. Typ. Synd att hon inte vann. Det hade sett sååååå roligt ut.

Enda överraskningen var att årets sprit- och tjockskämt inte handlade om Tomas Brolin utan om Ulf Adelsohn. Så kan det gå.

I övrigt kändes det mest som om producenterna till Fotbollsgalan tagit över Idrottsgalan för en kväll.

Det kändes inte bra.

avLasse Anrell