Fira inte pallplatser – fira när vi vinner

SPORTBLADET

BEITOSTÖLEN. Nya tider har lett till nya förväntningar.

Charlotte Kalla och Ebba Andersson är numera så bra att vi inte behöver fira pallplatser.

Vi kan spara jublet till segrarna.

En norsk hytte hukar under de fallande flingorna. Snön krasar när åskådarna trampar på stället utanför.

Därinne i det gula lampljuset sitter Therese Johaug och Charlotte Kalla och pratar om dagens ansträngningar. I väntan på presskonferens har de en stund för sig själva.

– Gick du mycket på treans växel? undrar Charlotte.

– Mja. Och det här var den bästa känslan jag haft i år, säger Therese.

1 av 2 | Foto: Pedersen, Terje / TT NYHETSBYR≈N

I dag var de inte konkurrenter, de var utövare av två olika sporter. Kalla var kalas på sin, Johaug var jobehaugligt bra på sin. Norskan har fortfarande inte förlorat ett distanslopp i vinter och jo, det är fint att bevittna en kropp i total kontroll, längdsportens sanna virtuos, men det är baske mig inte spännande.

Det är knappt tävling, det är föreläsning.

Lillehammer i konkurs

Längdsporten är i bedrövligt skick den här vintern. Det är inte bara Petter Northug som saknas, efter 16 år har den tyska storsponsorn Viessmann hoppat av. Fis beräknar att 90 procent av tävlingsorterna har svårt med lönsamheten. Förra veckans arrangörer i Lillehammer är, trots sportens särställning i Norge och Johaugs draghjälp, satta i teknisk konkurs.

De kärva tiderna sprider osämja. När förbundet omfördelade prispengar för att gynna sämre nationer klagade toppåkarna, som om de höll på att bli pungslagna, och i missnöje över sponsorregler har de i vinter tejpat över en logga på västarna.

Som om fördelningen – och inte inflödet – av pengar vore problemet.

Johaugs dominans kan både höja och sänka intresset, men mer illavarslande är hur fältet därbakom har skiktats.

I princip finns bara fyra åkare som tampas om resterande pallplatser. Charlotte Kalla, Ebba Andersson, Ingvild Flugstad Östberg och Krista Pärmäkoski har i världscupens fyra distanslopp hittills trängt in sig på plats två till sex varje gång. Det är bara någon ryska som lyckas knipa en femteplats ibland.

Just nu är alla förlorare

Damernas distanslöpare består grovyxat av tre nivåer, oavsett om loppen är i klassiskt eller skejt, individuell start eller masstart.

Samma åkare vinner.

Samma fyra kommer därefter.

Sedan fyller resten på.

Fortsätter vintern i de uppkörda spåren är alla förlorare. Sporten behöver pengar, uppmärksamhet, profiler från folkrika länder och mördande konkurrens. Nu finns ingetdera.

Och här ska jag hålla fingrarna i styr, för vad jag ska skriva är beröm som låter som motsatsen.

Jubel enbart vid segrar

Vi behöver inte fira Charlotte Kallas och Ebba Anderssons pallplatser längre. Jag kan inte minnas någon säsong, åtminstone inte det senaste decenniet, då vi haft två så stabila toppåkare. Att minst en av dem är topp tre har blivit standard, en jäkla lyxstandard, men likafullt ett fullt normalt resultat.

Det är knäppt och fånigt att kategorisera känslor, ännu mindre att pådyvla er dem, men vintern 2018 har åtminstone jag i samråd med min hjärna och mitt hjärta nått ett beslut.

Kommer Kalla eller Andersson på pallen ler jag, knappt märkbart, åt ett väl utfört dagsverke.

Jubel sker enbart vid segrar.

LÄS MER: Vinterstudion 2018/2019 - stor guide med alla tider

LÄS MER: Världscupen i längdskidor – stor guide. lopp för lopp

LÄS MER: Skid-VM i Seefeld 2019 – allt om mästerskapet

LÄS MER: Allt om skidor – allt du behöver veta om säsongen 2018/2019

ARTIKELN HANDLAR OM