”Att reta folk är naturligt för mig”

SPORTBLADET

Patrik Sjöberg om livet som pappa, väpnade rån, nya jobbet som sportchef, och att bli 40 och mogen

GÖTEBORG

När Patrik Sjöberg firade nyårsnatten hade han sand mellan tårna, en kall öl i näven och sällskap av goda vänner och långsam solnedgång.

Så har han det gärna, på stranden hemma i Brasilien.

– Jag brukar hamna på beachen. Skulle tro att det blir likadant när jag fyller 40 snart.

Foto: snart 40 Patrik Sjöberg säger fortfarande vad han tycker och tänker, men han har blivit lugnare och mognare med åren. På torsdag fyller han 40 år.

Han var hemma i sex veckor för att träffa dottern Isabell, 4 år, men i onsdags lämnade Patrik Sjöberg kylan och blåsten i Göteborg för att återvända hem till Natal i norra Brasilien, där han har sitt hem sedan tre år.

Så det var där på stranden, tio minuter från lägenheten, som han i går morse förmodligen firade det nya året.

Och det blir där på stranden som han på torsdag firar sin 40-årsdag.

– Säkert, alla bra kvällar börjar på beachen. Men jag hoppas polarna som åkt i förväg har festat av sig innan jag kommer hem, sa han före avresan.

Och skakade på huvudet, med ett leende.

– Jag är för gammal för sånt där nu. Jag fyller ju för fan 40. Det är dags att bli vuxen.

Sportbladet träffade Patrik Sjöberg på ett fik på Avenyn, timmarna före hemresan, och det blev ett långt samtal om livet som pappa, väpnade rån, pengar, nya jobbet, den kroniska värken, och, ja, att bli just 40 år gammal.

– Det känns som allt går fortare när man blir äldre, sa han i början av intervjun och la armarna i kors.

På kaféväggarna lyste enorma stjärnor, vackra i juletid, men också som lite av en omedveten hyllning till en gammal mästare.

Du menar att livet går fortare?

– Ja, förr var ju ett sommarlov en hel livstid, eller en vinter hur lång som helst. Nu går allt så snabbt...

Du firar 40 på stranden?

– Det blir väl samma upplägg som på nyår, vi utgår väl från några öl på stranden och sen får vi se.

Sen blir det krogen?

– Nej, jag vet inte. Jag är inte så mycket för det där med att fira varken nyår eller födelsedagar. Om jag inte haft en dotter hade jag väl inte ens brytt mig om julafton.

Sa han och såg fundersamt i taket.

Men Patrik Sjöberg hängde inte med axlarna. Han var pigg, vägde väl ungefär som förr och det välkända håret var uppsatt i en hästsvans under intervjun.

Och han sa vad han tyckte, förstås, precis som vanligt.

– Fast nu börjar ju turistsäsongen där hemma. Det är ju skönare när det inte är en massa svenska turister där...

Hur är livet som pappa?

– En jävla omställning, förstås. Men det är helt klart det finaste jag åstadkommit här i livet. Jag är hemma hos Isabell så ofta jag kan och vi försöker prata på telefon varje dag. Sen är hon ju så stor nu att hon snart kan åka med mig hem till Brasilien.

Berätta om nya jobbet!

– Jag är delägare i ett nytt sportcenter (Natal Golf & Sports Club), som börjar byggas nu i januari. En mäktig 18 håls golfbana blir det centrala men vi ska även ha arenor för friidrott, tennis, fotboll, ett spa och två hotell. Runt banan bygger vi bostadshus och bungalows.

Du är med och bygger en semesterby, alltså?

– Nja, turister kan bo där, men i första hand riktar vi oss till folk som vill ha vinterboende.

Blir du sportchef?

– Inte för golfen, men det andra. Tanken är att vi ska kunna ta emot idrottsmän på läger och är specialiserade för just den delen.

Har du råd, Patrik?

(Skratt)

– Ja, då. Du vet, det finns ju många sätt att finansiera en sån här satsning.

Har du kunnat lägga undan pengar, nu när fogden inte jagar dig?

– Det är ju fyra år sen jag blev skuldfri. Det där var då, det, men...nu är jag med.

Hur hamnade du i Natal, Brasilien, för tre år sedan?

– Jag kände folk där. Själv bodde jag ju många år i Marbella men tröttnade när euron blev dyr. I Natal är allt enklare och billigare. Och vädret är perfekt året om.

Brasilien är våldsamt. Har du märkt av det?

– Natal är en storstad med 800 000 människor, men det mesta utanför är ju byggt för turister och utlänningar och då är säkerheten också högre. Det är egentligen inte värre än att gå ut på Avenyn en fredagskväll.

– Men, visst, det gäller ju att använda sunt förnuft. Man kan ju inte bära en guld-Rolex för då blir man ju till och med rånad av taxichauffören. Man är ju i ständig fara om man är utlänning och inte tänker sig för.

Är du rädd, någon gång?

– I början hade jag Security, men det lockar ju till sig skumt folk som tror man har nåt att gömma.

– Vi har ju haft en del rån och inbrottsförsök och även där dom använt pistol. Men man får lämna ifrån sig det dom vill ha, det är inte värt pengarna att få en kniv i magen.

Armarna i kors, bestämt, och allvarligt.

Slipper du det svenska rampljuset i Brasilien?

– Dom yngre lägger inte märke till mig lika mycket som äldre.

(Skratt)

– När jag kom till Natal visste ingen vem jag var. När svenska turister sen började dyka upp och ta autografer reagerade brassarna som jag lärt känna. Många trodde att jag var en välkänd brottsling som flytt och inte kunde bli utlämnad, det är ju en del sånt där nere.

Hur kändes det att vara känd kriminell?

– Det var rätt coolt, faktiskt...nej, jag skojar bara.

När skrev du en autograf senast?

– Det gör jag dagligen.

Har du koll på friidrotten och följde OS-finalen från Aten?

– Den gick inte på tv, även om jag säkert hittat en kanal om jag letat. Det var ju jävligt kul att det gick bra, men har man varit med själv flera gånger är inte ett OS så spännande. Jag valde mellan att sitta på playan och titta på vackra damer eller se Stefan Holm på tv...och då blev det beachen, ganska självklart. Men jag är glad att Holm vann.

Saknar du din aktiva tid?

– I vissa fall, kanske ibland. Men mitt idrottsliv var inte bara succé och kul. Under tio år hade jag svullna hälsenor, hård och enformig träning varje dag, behandling fem dagar i veckan, det var som ett jobb. Man var tvungen att åka på tävlingar ingen ville vara med i, det var svårt att ta sig dit, man bodde på ett sunkigt hotell i Slovenien, nej, det var inte bara Weltklasse i Zürich, precis.

Lätt skratt och en mun av kaffet.

– Man glömmer lätt bort det jobbiga. Det var ju ständig oro och ångest; ”ska jag knäcka ryggen i dag” eller ”drar jag av hälsenan i kväll”...

Har du ont i dag?

– Ja, i ryggen. Vissa dagar är det fruktansvärt, då kan jag inte ens lyfta min dotter.

– Vissa nätter sover jag inte alls. Det finns inga lägen där jag inte har ont när jag ligger i sängen. Jag borde ju operera, men känner att jag gjort tillräckligt med operationer.

Ångrar du något om du ser tillbaka?

Snabbt svar:

– Nej, det finns inga ”om”, varken privat eller i karriären. Jag ser inte tillbaka så. Men som höjdhoppare vet jag vad som var bra och dåligt. Det jag och Viljo bråkade mest om var att jag tränade för hårt och slet för mycket på kroppen. Jag höjde min smärttröskel så mycket att det till slut blev en vana att jag alltid hade ont.

Du nämner Viljo (Nousiainen). Han fick nyligen en gångväg uppkallad efter sig, vid Friidrottens Hus i Göteborg. Har han fått den uppskattning han förtjänar?

– Jag ville se en väg redan när han levde, men det ville ingen annan. Dom som sparkade undan benen på honom då, står och hyllar honom i dag, både i Örgryte och på förbundet. Han fick nästan ingen hjälp, trots att han tränade 25 av oss och satsade allt.

– Så, nej, Viljo fick inte det han förtjänade.

Får vi se en ”Patrik Sjöbergs Väg” i framtiden?

(Skratt)

– Man måste tydligen vara död i fem år, har dom berättat. Så det är inget jag hoppas du får se snart...

Kaffekoppen nästan tom, nu. En bit chokladboll, stor som en tärning, övergiven på en tallrik framför Patrik.

Okej, jag vänder på frågan; tycker du själv att du som idrottsman fått den uppskattning du själv förtjänar?

– Jag har aldrig efterlyst att bli folkkär, ända sedan jag var nio, tio år gammal har det varit mer naturligt för mig att reta folk än hålla mig mainstream. Jag har alltid haft problem med auktoriteter. Det blev ju som det blev när jag blev känd som 16-åring och körde samma stil utåt som jag haft i skolan.

Men idrottsligt erkännande, menar jag, har du fått det?

– Varje år när jag var aktiv röstades det fram en lista på årets svenska friidrottare. Det fanns flera som inte ens hade mig topp-10 och då är man ju en idiot. Ingen kan ta ifrån mig att jag satt världsrekord, något ingen annan svensk friidrottare är i närheten av i dag. Jag vet vad jag la ner i arbete för det...

– Det gick ju att läsa i tidningar förr att min sysselsättning var att sitta och röka på krogen och sen göra några höjdhopp och åka därifrån snabbt i en Porsche. Det var folks bild av mig. Men alla ville ju vara min polare och när jag gallrade på krogen och sa att ”dig vill jag inte diskutera med” så var man sedd som en diva. Så levde jag i 15 år.

Nu låter du väldigt bitter...

– Jamen, visst har jag sagt en jävla massa dumma saker som jag ångrat och så, men jag hade ju aldrig någon hjälp av mediarådgivare. Jag tacklade folk som jag behandlat lärarna i plugget. Det handlar väl om mognad.

Kort tystnad.

Saknar du Viljo?

– Väldigt ofta. Jag åker ofta ut till graven och funderar. Det är en lugn och fridfull plats som är bra om man är lite ledsen.

Avslutade Patrik Sjöberg, tände en cigarett och det blänkte faktiskt till i ögonen.

Sen skakade han av sig sorgen och garvade gott, så att det värmde.

– Jamen, beachen där hemma, du vet att det är liksom där allt börjar och slutar när man går ut. Det är inte fel.

Det här är Patrik...

Sjöberg om...

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott