”Jag minns knappt hoppet nu – det blev bara svart”

SPORTBLADET

BERLIN. Tidernas stavhoppstävling.

Tidernas talang.

Armand ”Mondo” Duplantis hade bara en önskan när EM-guldet och 6,05-hoppet var inskrivet i historieböckerna.

– Jag hoppas bara jag vaknar i morgon och att allt är på riktigt, säger han.

I ett helt liv har Armand ”Mondo” Duplantis varit stavhoppare. Han har slagit åldersvärldsrekord från sex års ålder och uppåt. Hans pappa och tränare Greg har på kvällarna fått be sin son sluta kolla på stavhoppsvideos med Sergej Bubka och Renaud Lavillenie för att han måste gå och lägga sig.

Så när ”Mondo” för första gången skulle ladda för en stor internationell final där han gick in med en realistisk medaljchans föll det sig naturligt att slå på datorn.

– Som så många gånger förr fastnade jag på Youtube, jag matade igenom video efter video. Jag hamnade på en video med alla Renaud Lavillenies segerhopp på mästerskap. Jag kollade bara gång efter gång och försökte visualisera hur det är att ha sin stora stund på ett mästerskap. Och jag antar att om du tror på det så kan du göra det, säger han.

Ja, för hur ska man annars förklara det som hände inne på Berlins Olympiastadion.

Alla hoppare i finalen som Sportbladet pratat med är överens:

– Det är tidernas final, säger tvåan Timur Morgunov.

– Det är helt galet, säger Pawel Wojchiechowski.

”Mondo” Duplantis log när han konstaterade:

– Den här kvällen var inte riktigt stavhopp, det var fantasyland.

Eller vad sägs om:

Tio hoppare över 5,65.

Sju hoppare över 5,75.

Och när ribban kom upp på 5,90, en höjd som brukar räcka för guld, fanns fortfarande fem hoppare där och slogs om segern.

”Då kände jag bara: ’Oh my gosh’”

Armand Duplantis hade en rivning med sig upp dit. Men det var på 5,90 som han förstod att den här kvällen var långt i från över.

– Hoppet på 5,90, då kände jag bara ”Oh my gosh”. Det var så lätt, direkt när jag flög över så tänkte jag att det här var ett bra hopp. Det är ett av kvällens favorithopp.

Men 5,90 i första försöket räckte inte ens för ledning. Den fick han först när han klarade svenska rekordhöjden 5,95 i första försöket.

– Jag visste bara att jag behöver klara allt i första försöket för att vinna, att jag verkligen behövde tävla idag. Och i dag var jag redo att anta utmaningen.

Sex meter.

Den gränsen har Armand Duplantis drömt om i ett helt liv. Han har lagt upp ribban på den höjden tidigare, men aldrig när tävlingen fortfarande levde. Aldrig när höjden kunde avgöra ett mästerskap.

Men återigen var det luft mellan Duplantis och ribban. Svensken sprang av mattan, gjorde segergest och blev genast omfamnad av alla konkurrenter – som fortfarande slogs om guldet med honom.

– Jag sa bara att jag älskar honom, säger Pawel Wojchiechowski.

”Mondo” själv har svårt att beskriva hoppet.

– Det finns inte ord för att beskriva vad sex meter betyder för mig. Men jag minns knappt hoppet nu, det blev bara svart. Jag önskar verkligen att jag mindes, det blir mycket Youtube i natt.

Men det här var en kväll, troligen den första i stavhoppshistorien, där sex meter i första försöket inte räckte till seger. Där bakom flög Timur Morgunov lika högt över och 18-åringen och 21-åringen delade plötsligt ledningen.

– Det första jag tänkte var, jag måste klara 6,05. Men jag tänkte inte på att det här är 6,05, jag tänkte bara det här är en höjd som jag måste klara annars kommer Timur klara det direkt efter mig.

Foto: TT

”Jag tror inte ens jag nuddade den?”

Duplantis gick till stavfodralet och plockade fram en ny stav, en stav han använt en gång på Texas Relays när medvinden gjorde honom extra stark.

– Jag tänkte att klarar han av att böja den kommer han att klara 6,05 också, säger pappa och tränare Greg Duplantis.

Och när Renaud Lavillenie kämpade med att nå upp med fötterna till ribban, när Timur Morgunov avbröt två av tre försök behövde Armand Duplantis bara ett.

– Jag tror inte ens jag nuddade den?, frågar han i mixade zonen.

Då dyker videon på hoppet plötsligt upp i bakgrunden. Ett stort leende sprider sig över hela 18-åringens ansikte:

– Wow. Och det där ansiktsuttrycket, haha. Jag hoppas bara att jag vaknar och att allt fortfarande är på riktigt.

EM-femman Pawel Wojchiechowski tvekar inte ens när han ska uppskatta hur högt det är.

– Det hoppet var högt nog för världsrekord.

Klart var att det var högt nog för EM-guld.

Något försök på världsrekordhöjden 6,17 blev det inte. Tre personliga rekord, drömgräns och EM-guld fick räcka.

– Jag var så, så trött. Det hade varit ett misstag att ens försöka.

Timur Morgunov ville inte springa ärevarv för att han inte får ha en rysk flagga med sig. I stället blev det bara Renuad Lavillenie och Armand Duplantis ensamma på banan. Stavhoppskungen och hans arvtagare, idolen och adepten som träffats och hört av varandra ända sedan Armand Duplantis var en kille som inte ens hoppade fyra meter.

– Han är som en lillebror för mig, jag har aldrig varit så glad för en hoppare som slagit mig i en tävling, säger fransmannen efteråt.

På ärevarvet hade han ett tydligt budskap till ”Mondo”.

– När vi sprang på bortre lång så sa Renaud: ”njut av det här för det kommer inte komma så många ögonblick som det här i din karriär”.

Orden tog slut

Ärevarvets sista anhalt var läktaren där familjen och vännerna följt tävlingen som just gjort Armand Duplantis till hela friidrottsvärldens mest omtalade stjärna just nu.

Där satt mamma Helena, mångkamparen som är uppväxt i Avesta, och som är anledningen att Duplantis tävlar för Sverige och som ligger bakom supertalangens fysträning.

Då var orden slut.

– Vi sa ingenting. Det var bara våra ansikten så nära varandra att vi kunde känna varandras tårar längs med varandras kinder.

Friidrottens höjdpunkter 2018 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM