Inför höst–vår – nu

SPORTBLADET

Jag köper inte argumentet att planerna är för dåliga på vintern

KALMAR/STOCKHOLM/MALMÖ. Med Lundell-logik är en inställd match också en match.

Inte fasen är den det.

Flög ett hoppigt litet propellerplan från Kalmar till Stockholm, åt en wallenbergare på Proviant, träffade på väg till Stockholms stadion Patrick Ekwall och Bosse Lundquist på väg från Stockholms stadion, gick in och tittade på en vattensjuk plan som från läktarhåll såg helt perfekt ut men som ingen boll studsade på, la mig tidigt på hotellet och flög hem till Malmö 8.05 morgonen efter.

Inte fasen var det en match.

Det var en helt i onödan bortkastad dag. Stockholms stadion har av någon anledning fått dispens från att inte behöva ha den obligatoriska plantäckningen och då kan det en regning dag gå som det gjorde i tisdags.

Man kan bli konstgräsförespråkare för mindre.

Fast platsgräs vet man inte heller inte var man har numera. Jag såg i -juli Elfsborg ta emot Gefle på det -allra senaste som finns att tillgå som -artificiellt underlag och -tänkte där jag satt på Borås arena att nu änt-ligen har man hittat en -plastmatta där bollen studsar och beter sig som på riktigt.

Inte fasen gjorde den det.

Svårt när underlaget rör sig

Efteråt klippte Anders Svensson mattan i knävecken. Bollen flöt fram på ett underligt sätt, sa han. När han hade placerat stödjebenet rätt var det redan felplacerat för att de långa plaststråna burit iväg bolluslingen någon decimeter längre än vad Anders hade beräknat.

Inte fasen är det lätt att spela fotboll om underlaget rör sig.

Jag har ingenting emot konstgräs som sådant. Vad jag inte gillar är konstgräs som omöjliggör att boll och spelare kan agera som de gör på en bra gräsplan. Det är när spelet blir avvaktande och passningarna hela tiden slås mer rakt på medspelare i stället för till ytan där medspelaren kan springa in i för att agera effektivt som jag inte tycker att det blir fotboll som jag vill ha fotboll.

Säkert kommer teknikerna, -eller vad de som utvecklar mattorna har för titlar, till slut att lyckas och då -slipper vi åtminstone -inställda matcher på grund av regn eller snö.

Och då, om inte förnuftet segrar och att vi gör det redan innan dess, kan vi äntligen gå över till en höst-vår-säsong.

Speldagarna blir de samma

Vi hade faktiskt det i Sverige fram till maratonallsvenskan 1957/58 då serien avgjordes i 33 omgångar i stället för normala 22. Man spelade höst-vår-höst för att från och med 1959 hamna i otakt med större -delen av Europa.

Vi kan inte för vädret, är ett argument mot att byta tillbaka.

Vi kunde fram till 1957/58 och speldagarna blir de samma som nu men uppehållen annorlunda, kortare mellan två serier, men vartannat år förhoppningsvis ganska långa ändå eftersom vi naturligtvis vill vara med i EM och VM.

Planerna klarar inte spel på vintern är ett annat klassiskt motargument.

För det första, se ovan. -Speldagarna som man kan spela på blir exakt de samma. För det andra försvinner problemet helt med nya konst-

material och annars kan man -anställa folk som begriper sig på hur man sköter en gräsplan, vilket inte är fallet på -alla arenor i dag. Jag har aldrig varit på -kallare matcher än i Tyskland, Holland och Belgien där ligamatcherna spelats på helt okej gräsmattor mitt i vintern.

I dag är troligen en ganska klar majoritet av de svenska elitklubbarna för en övergång till en Europaanpassad säsong medan klubbarna under eliten inte alls är intresserade.

”Skit i dem då och gör som ishockeyn, bryt er loss och gör elitfotbollen till en arena-teaterverksamhet utanför idrotts-rörelsen”, sa jag till Svensk elitfotbolls -generalsekreterare Tommy Theorin som häftigt drog efter andan.

Jag vet inte hur jag ska tolka -inandningen från den gamle klubbdirektören i -Percy Nilssons rödhöksbygge på den glada -tiden då Mif hade världsstjärnor i sitt lag och -löneutbetalningar som fladdrade iväg över hela jorden.

Antingen höll han med om möjligheterna han säkert funderat själv på tidigare eller så hörde han omedelbart Lars-Åke Lagrells -mästrande småländska eka inne i skallen:

– Vi inom fotbollsrörelsen har -gemensamt bestämt…

Upp- och nedflyttningsmöjlig-heten är en vacker dröm om idrottens perfektion. -Alla ska ha samma möjligheter. Alla är likvärdiga även om de naturligtvis inte alls är det i verkligheten.

Med höst-vår hade svenska klubbar sluppit den knasiga faran med att lag mellan två serier har två månader på sig att köpa spelare medan lag under ett uppehåll mellan seriens två delar bara får köpa i en månad.

Eftersom svensk fotboll byter -serie över sommaren fick klubbarna välja om man skulle ha transferfönstret öppet i juli -eller augusti. Juli valdes och vi vet ännu inte hur elaka konsekvenserna blir av att vi valde bort möjligheten att kompensera oss för -sena försäljningar till utlandet.

Samma men ändå olika

Inte fasen vore det roligt om vi nu brandskattas på Ola Toivonen, Petter Andersson, Anders Svensson och kanske några till av de större profilerna utan att ens kunna använda pengarna till att köpa ersättare.

Elitfotbollen omsätter väldigt mycket pengar men jag vill inte påstå att den är mer värd än småklubbsfotbollen eftersom vi då ska väga in för samhället positiva hälso-effekter. Elitidrott är snarare nedbrytande i stället för uppbyggande.

Det är samma sport, men skillnaderna mellan de stora och de mindre blir allt -större överallt i världen. Jag tycker att det är dags att separera från varandra om den stora bestämmande massan av mindre klubbar hellre ser till sin egen lilla sfär än till helheten där svensk fotbolls ekonomiska och sportsliga drivkraft är en framgångsrik elit.

Lyckliga skilsmässor är kanske sällsynta, men de existerar.