Dopade superstjärnor - en axelryckning i USA

Publicerad:
Uppdaterad:

SANTA MARIA

Föreställ er att det plötsligt framkom att Tomas Brolin, Martin Dahlin, Henrik Larsson och Zlatan alla missbrukat anabola steroider.

Det traumat skulle slita Sverige i stycken.

Här har ett liknande scenario precis avslöjats.

Och USA bara rycker på axlarna...

Det är en hel hög uppburna baseballspelare som visat sig vara dopade under större delen av sina karriärer och för amerikaner motsvarar de våra bollsparkargudar.

Fotboll är - numer - vår nationalsport och baseball är deras.

Först var det förre superstjärnan Jose Canseco som i sin självbiogarfi avslöjade att han inte bara pumpat sig själv full av steroider under flera års tid utan dessutom hjälpt sina medspelare i en rad olika lag att fuska. Det förekom några riktigt ovärdiga avsnitt om hur Canseco och hans biffar till kamrater smugit in på toaletter och injicerat varann i rumporna.

Sen kröp den ena bekännelsen efter den andra fram.

Jo, det hade väl förekommit. Någon gång. Kanske. Men det var väl inte så farligt.

Till slut satt självaste Jason Giambi, stjärna i i New York Yankees, på en presskonferens och sjöng samma visa.

Jo, det hade väl förekommit. Någon gång. Kanske. Men så farligt var det väl inte...

Om det varit Sverige och en svensk stjärna a la Brolin...herregud.

Bara en småelak Letterman

Tänk rubrikerna. Tänk krönikorna. Tänk insändarna. Tänk Lennart Persson i "Debatt".

Vi hade gått sönder av blotta tanken på att våra fina svenska hjältar skulle kunna fuska.

Här är reaktionen - ingen alls.

Någon enstaka krönikör har väl någon synpunkt och Letterman drar ett och annat småelakt skämt, men mer är det inte.

Och repressalier är icke att vänta.

Osannolikt nog förbjöds användandet av steroider i baseball först nyligen, så när Giambi & co stack varandra i rövarna gjorde de rent formellt inget otillåtet - och det är förstås därför de vågar erkänna också.

Men jag tror ingen blivit avstängd även om det funnits ett förbud.

Ingen verkar ju bry sig.

Allra minst fansen.

De vill se mäktiga homeruns och struntar alldeles i om killen som slog den kan lämna ett sedesamt urinprov eller inte.

Jag inser att världen inte är fullt lika svart-vit som präktiga svenska idrottsledare verkar tro, men tycker ändå det känns olustigt.

Jag kommer aldrig förbi intrycket att det är fusk och ljug.

Makalösa kommentatorer

Som när man såg hundrametersfinalen i Seoul 1988 och stod vid tv:n och skrek för man tyckte man upplevde historia (fast jag hade ljudet nerdraget och lyssnade på radion istället; där var Åke Strömmer och Lars-Gunnar Björklund så makalösa att jag ryser när jag tänker på det).

Sen visade det sig att det egentligen inte hade inträffat. Ben Johnsons mirakulösa insats var artificiell. Jag har sällan känt mig så lurad.

Likadant borde det rimligen vara om man ser Jason Giambi skicka ut bollen i Bronx-natten och sen får veta att det egentligen inte var han utan en armé extrahormoner som gästar hans biceps.

Å andra sidan vet jag inte om man kan fördöma heller.

Insatserna i USA är alltid lite högre.

Det är ju inte som i Sverige där den som lyckas får det lite bättre och den som misslyckas ändå kan åka hem till villaförorten i Växjö och få hemlagade köttbullar av mamma.

Här, i ett land med en stor underklass som i idrotten har en av sina få chanser att hitta vägen ut, blir den som lyckas ekonomiskt oberoende för resten av livet - och den som misslyckas får ofta återvända till en tillvaro i fattigdom.

Under de förutsättningarna är det kanske förståeligt att man frestas att ta några ohälsosamma genvägar.

Jag vet inte.

Jag vet bara att man som svensk får mycket att tänka på när man kommer ut i världen.

Veckans 5 hetaste

Per Bjurman

Publicerad: