Vi borde erkänna våra fel och misstag oftare

SPORTBLADET

Jag har ägnat julen åt att läsa

Stefan Alfelts utmärkta bok om Malmö FF:s SM-guld.

När jag läste insåg jag att även jag har en berättelse att bidra med som förklarar varför Malmö FF faktiskt kunde ta det där guldet.

Ett ilsket telefonsamtal från ordförande Bengt Madsen gav mig förklaringen...

Nån gång i våras skrev jag en hånfull krönika om Malmö FF:s misslyckade värvning av Halmstads anfallare Igor Sypniewski.

Det var ju inte bara det att han hade problem med sin tränare Tom Prahl, han hade också varit inblandad i nån sorts bråk och han led uppenbarligen av ett slags manodepressivitet som gjorde att han hade svårt att underkasta sig normalt beteende i ett lag. Kort sagt, han var en misslyckad värvning medan Markus Rosenberg - som Tom Prahl mobbat bort från Malmö till Halmstad - gjorde storsuccé.

Jag kallade Igor för ett öknamn som jag läst på svenskafans Malmö FF-sajt. Det anspelade på hans namn och på hans psykiska status.

Det var kanske inte särskilt kul. Det var kanske lättköpt och det var nästan garanterat nåt jag aldrig skulle skrivit om det inte var för att jag tänkte att en polack väl knappast läser svenska tidningar.

Madsen ringde Sportbladet

När artikeln kom ut i handeln i Malmö så tog det inte lång stund innan min chef Lars Östling blev uppringd av folk från Malmö. De var, visade det sig, ursinniga.

Bengt Madsen ringde efter en tid till Östling och spädde på. Det talades om bojkott av Sportbladet. Ingen spelare i Malmö FF kommer att prata med Sportbladets medarbetare om inte Anrell gör offentlig avbön och ber om ursäkt och frågan är om det skulle räcka ens med det.

Det var stora ord. Det kändes som om hela Malmö FF förvandlats till ett slags Super-Zlatan.

Be Madsen ringa mej, sa jag till Östling.

Okej, sa han.

Någon tid senare ringde Bengt Madsen på min mobil.

Han berättade en story som jag först fann ganska märklig, men först nu i

efterhand förstår innebörden av. Det var en story som sa oerhört mycket om hur Malmö FF fungerade.

Spelarna i MFF hade omedelbart samlats när sågningen av Sypniewski publicerats. Den hade upprört dem och spelarna var ganska överens om att här behövdes det markeras en gräns. Och den enda makt spelare sannolikt har - förutom att prestera på planen - är att vägra prata med journalister. Alltså skulle inte bara jag utan hela min tidning bojkottas som ett sätt att markera solidaritet med den polske anfallaren.

Jag köpte resonemanget.

Jag hade ju redan tidigare insett att jag aldrig skulle skrivit så om en svensk spelare. Så det var bara att bita i det sura äpplet och be Madsen framföra min ursäkt till spelarna och till Igor.

Storyn rann efter det ut i sanden.

Madsen var nöjd. Spelarna godtog, vad jag förstått, ursäkten och redan dagen efter pratade alla inblandade parter med varandra igen som om ingenting hänt.

Men det jag i efterhand lärt mig är att det nog inte var en tillfällighet att det var just i Malmö FF det här hände eller att spelare som Louay Chanko, Hans Mattisson och Andreas Yngvesson kunde bli de kanske viktigaste kuggarna i att ett lag vann guld - medan stjärnor som Tobias Grahn inte ens orkade konkurrera.

Det var lagbygget som vann guldet åt Malmö - inte stjärnor som Afonso eller Patrik Andersson.

Medelmåttorna byggde detta guldlag - inte Afonso, Sypniewski eller Bjärred.

Likheter med Bajens guld

Ungefär som när Hammarby vann SM-guld med ett mittfält bestående av Jonas Andersson, Michael Andersson, Andreas Bild och Christer Furst. (Plus Kennedy som ett slags undantag.)

Svenska SM-guld kan inte vinnas av stjärnor eftersom riktiga stjärnor har mer betalt än de skitlöner som svenska klubbar betalar. Alltså bättre att satsa på spelare som Chanko och Yngvesson.

Lagbygget Malmö FF fungerade effektivt när jag hotade balansen och lagbygget sa ifrån för att markera att deras kollektiv var viktigt. Så återskapades tryggheten i gruppen.

Jag tycker, så här i efterhand, att det var lite rörande och mycket imponerande som uppvisning.

Även Malmö var imponerade.

Mycket starkt av Anrell att kunna erkänna ett misstag och be om ursäkt, sa Madsen till min chef. Det kanske är så det är; vi journalister erkänner nästan aldrig misstag eller dumheter. Det borde vi nog göra oftare.

För vi gör ju massor varje dag.

Jag lovade också Madsen att öknamnet på Sypniewski aldrig mer skulle förekomma i Sportbladets spalter.

Det löftet har, så vitt jag kunnat se, hållits.

Att polacken sen kallades både det ena och det andra av ledare och spelare i Malmö FF när han väl sparkades från klubben är dock en helt annan historia.

En helt annan...

För övrigt anser jag att Örebro bör spela i allsvenskan.

Lasses Lista - de 10 hetaste svenska sportprofilerna

Lasse Anrell