Att vi är med bland de största är oerhört viktigt

SPORTBLADET

Wegerup: Med slit, hjärta, smärta och allt vad ni vill på blod, svett och tårar-temat är vi i OS

ROTTERDAM. Sverige är i OS, vi är i Rio.

Den sista biten av resan dit blev en mardröm, men vi red ut den.

I morgon börjar arbetet med OS i blick.

I kväll var allt sång och firande.

Det borde vara risktillägg i tjänsten på sådana här matcher.

Att sitta på pressläktaren och försöka hålla nerverna i styr de sista tjugo minuterna. Jag darrar fortfarande på hand, i skrivande stund och Pia Sundhage, en bit bort, ser ut att ha körts genom en känslornas centrifug.

”Nu är jag väldigt, väldigt trött. Det är en lättnad”, var hennes ord direkt efter vinsten.

Talande ord; Sveriges förbundskapten visste precis hur mycket som stod på spel.

Det blev så tyst på Sparta Stadium när slutsignalen till sist äntligen gick. Luften gick ur den orange publiken. Men på en plätt av planen blommade de blågula i prunkande segeryra.

Sverige, som aldrig missat ett mästerskap, tog sig till OS i Rio de Janerio. Två uddamålssegrar och 1-1 mot hemmanationen Nederländerna. Kvalet blev precis så jämnt och hårt som vi väntat oss och svenskorna gjorde jobbet. Långt ifrån perfekt, men man gjorde det.

Med slit, hjärta, smärta och allt vad ni vill på blod, svett och tårar-temat.

Samt en nypa tur, vi ska återkomma till den. Men Sverige förtjänar att vara vidare, var värda glädjen och lättnaden.

”Har inte spelat bra fotboll”

Betydelsen av att vara med i OS kan knappast överdrivas. För turneringen i sig, för mästerskapet, fotbollsupplevelsen. Och, som jag skrivit förr, damfotbollen behöver alla turneringar, alla chanser till uppmärksamhet och utveckling. I Rio de Janeiro kommer generationsskiftet att fortsätta, det nya landslaget att växa vidare. Sverige kommer att vara med bland de största och bästa och det är så oerhört viktigt.

Pia Sundhage och Lilie Persson har påbörjat en omstart, ett nytänk, nu kan man fortsätta jobbet. Och det är ett jobb som måste göras grundligt, om Sverige ska åka till OS som annat än turister. För mitt i segeryran måste jag nu också komma till kritiken.

”Vi har inte spelat bra fotboll”, sa Pia Sundhage efteråt.

Det är bra att hon säger det själv. Sverige har visat en del positiva tendenser, mot Norge och Schweiz. Men mot Holland föll allt det, i första halvlek. Svenskorna spelade precis som jag fruktat, när det verkligen gällde var man, precis som i VM; rädda, stirriga och virriga, närmast paralyserade.

Pia Sundhages beslut att sätta en av de bästa spelarna i OS-kvalet, Magdalena Ericsson, på läktaren, var obegripligt. Elin Rubensson var livsfarlig defensivt mot Norge och mot Nederländerna i första halvlek om möjligt ännu sämre. Snabbhet kan inte vara det enda kriteriet för att få spela i landslaget.

Dessvärre hade hon sällskap av hela laget som förlorade i stort sett varje närkamp och dessutom missade vartenda uppspel. Holland var först på alla bollar och svenskorna såg ut som i VM mot Nigeria. När motståndarna kommer med fart i djupled kan Sverige inte hantera det.

Nilla Fischer räddade oss en gång, med en riktig Glenn Hysén-brytning. Hedvig Lindahl andra gånger. Nederländerna kunde lätt ha lett med minst 3-0 i halvtid.

Istället får vi säga ett stort ”bedankt”, tack, till den arma Kelly Zeeman. Hennes misslyckade bakåtpassning till målvakten Van Veenendal plockades påpassligt upp av Olivia Schough och Sverige fick 1-1.

En present var vad som krävdes för att vi skulle göra mål. ”Bonnaröta”, som Schough och jag skulle sagt, på halländska. Bondtur.

Nederländerna fick en psykologisk kalldusch och i andra halvlek visade Sverige mer av sin rutin och spelade mer kompakt, hjälptes åt bättre. När Stina Blackstenius kom in fick vi dessutom ny fart framåt. Hon kom snabbt fri på högerkanten två gånger i tät följd men hade ingen att spela in till. Skillnaden i fart och framåtvänt spel, mot Schelin, var märkbar.

Låt oss njuta av det här

Pia Sundhage måste inför OS våga ifrågasätta även sina trotjänare och personliga favoriter.

Sverige hade startat starkare med Blackstenius på topp från start, orutinerad eller ej, och Magdalena Ericsson istället för Elin Rubensson.

Mycket måste bli bättre, både offensivt och defensivt, inte minst kvaliteten på uppspelen.

Många av Nederländernas bästa chanser kom när vi tappade boll, på väg upp.

I slutet av matchen räddade åter en gång bara turen oss. Turen – och kampviljan.

Som förbundskaptenen sa efteråt: ”Vi spelar inte bra, men vi kämpar”.

Det gjorde svenskorna och när de evighetslånga minuterna var över föll kämparna i varandras armar.

Sverige har nästan fem månader på sig att förbättra och fortsätta förändra och förnya. Om det pratar vi vidare i morgon. Med vilja och kamp har vi tagit oss till OS.

Låt oss njuta av det, här och nu.

ARTIKELN HANDLAR OM