Laget skapar stjärnorna – fråga bara Max Mölder

Foto: Vinnarskallar Björn Runström (bilden), Erkan Zengin, Fredrik Stoor, Nadir Benchenaa och Haris Laitinen har spelat ihop sen pojkåren. Alla lärde sig att alltid kämpa sedan de spelat i samma lag som Max Mölder.
SPORTBLADET

STOCKHOLM-GRASSE-STOCKHOLM. Veckans mest intressanta artikel hittade jag på nätet.

Den handlade om ett svenskt fotbollslags gyllene årgång 1984.

Men för mig handlade den om svensk hockeys ödelagda årgångar från 1984 och framåt.

Artikeln stod på Hammarby fotbolls hemsida.

Den handlade om den kull 84:or som dragit in i allsvenskan eller ut i Europa. Av de som ingick i pojklaget har åtminstone tio spelat elitfotboll av hög klass.

Så ser det väldigt sällan ut. Normalt är det bara någon, oftast inte ens det, som tar sig så långt. Nästan alla slås ut eller tröttnar.

I Hammarbys gyllene generation ingick Björn Runström, Haris Laitinen, Nadir Benchenaa, Fredrik Stoor, Erkan Zengin, Rickard Jansson och Christopher Lundin.

Det intressanta med artikeln var att den gav ett svar på varför just den här kullen blev så bra. Och svaret är intressant för det avslöjar att det inte handlade om en briljant tränare eller om stora talanger.

Tvärtom, det handlade om en enda individ – och den individens påverkan på ett helt lag.

Max Mölder satte ribban

Spelaren i fråga hette Max Mölder.

– Max var den som satte ribban för den här kullen, för han hatade att förlora, så alla träningar blev en kamp, berättar lagets tränare Greger Casselborg.

– Max satte normen med sin vinnarskalle och alla andra drogs med, ingen ville vika sig på träningarna. Vi hade aldrig en inställd träning, för det hade inte den här gruppen accepterat, det spelade ingen roll hur taskigt väder det var.

Max Mölder spelar i dag back i Ängelholm som just blivit klara för Superettan.

– Just det där med drivkraften har störst betydelse för om man lyckas som fotbollsspelare eller inte. Själva fotbollstalangen har man ingen nytta av om man inte lägger ner ett hårt jobb för att hela tiden bli bättre, säger Greger.

Därför skiljer sig hockeyn

Spelare som Max kan man bygga lag kring. Utan tryggheten i lag kan inte talangerna blomma och växa. Det är individens möjlighet att formas i ett lag som skapar stora spelare.

Det är där hockeyn kommer in.

Särskilt hockeyn i Stockholm.

Jag har följt den från ringside många år och jag tycker de gör allt fel. De stora talangerna byter lag hela tiden.

– Öh, jag ska gå till Stockan för dom ska satsa.

– Öh, jag ska gå till Djurgårn för nu ska dom satsa.

Eller Lidingö. Eller Djursholm, AIK eller Hammarby. Alltid är den nån som ska satsa och där vill alla spela. Men lagbygget glöms bort. Det kväver talanger att spela i ett lag utan gruppkänsla och gruppdynamik – utan en Max Mölder – där man har tre femmor med killar som tidigare spelade i förstafemmor.

Det fungerar inte. Följden blir att många tröttnar. Mats Sundin blev stjärna för att han ingick i ett tryggt lag. Peter Forsberg för att han ingick i en grupp med flera Max Mölder. Han var själv en av dem. I stort sett varje Modokull som blivit elitseriemässig har kommit från såna lag som hållit ihop länge.

Stockholmshockeyn innehåller just nu årskull efter årskull med fullständigt söndervärvade 15-åringar utan lagkänsla.

Allt sker under applåder från korkade mammor och pappor som vill se sina barn i ”satsande” lag eller i storklubbar med vittring på utbildningsbidrag.

Jag vet inte hur man ska lösa det här, men Frölundas variant är en lösning; där värvar man inte före 15 år. Kanske ska man vänta ännu längre.

Språkvård 1:

”Han måste ha fått ett extraordinärt erbjudande från pisskanalen.”

Niklas Wikegård om att Peter Jihde bytte till TV4.

Vad är det för ett gnäll på 1–1? Det var ju ett briljant resultat. Alla stora lag gör precis så mycket som de måste.

Såg en dokumentär på BBC om den ryska nyhuliganismen. Herregud, Ryssland är nära en EM-plats och om de tar sig dit kommer tusentals fullständigt besatta huliganer i Stone Island-tröjor att ta chansen att ge sig på övriga Europa.

Språkvård 2

– TV 4 är en jävla pisskanal.

Niklas Wikegård som Djurgårdstränare för nio år sen.

Folk tycker att 153 miljoner namnet på nya Råsunda var dyrt. Det är snarare ett ganska lågt pris.

I alla åsikter om EM-truppen såg jag att Kennedy saknades. Vill bara anföra att jag har en avvikande åsikt i fallet.

Språkvård 3:

–Pissblaskorna.

Niklas Wikegård om kvällspressen i veckan.

Swedbank kanske till och med tjänar på affären; de ska ju hjälpa till med ett lån på en miljard (!) för att bygga arenan. Sånt ger återbäring.

Om AIK leder är det väl bara för dom gnagare som inte gillar Djurgården att rusa in på plan så blir det 3–0 till Blåvitt hastigt och lustigt.

Eller hur Lagrell?