Kungen av Madrid

SPORTBLADET

Niva: Hade jag fortfarande letet idoler hade jag hittat Diego Milito

MADRID. När målvakten lägger sig så håller han inne skottet ett extra ögonblick. Då han kommer en-mot-en mot försvararen låter han motståndaren göra första draget.

Diego Milito avgör Champions League-finalen, och ger hela fotbollsvärlden en lektion om värdet av att vänta.

Foto: Klicka på bilden för en större version!

Hade jag konstruerat den sympatiske fotbollsspelaren så hade han fungerat precis såhär.

Hade jag fortfarande letat idoler hade jag hittat Diego Milito.

Han är perfekt.

Han är motvikten mot fotbollens nyrika girighet, alla de där tonårsmiljonärerna med för tunga plånböcker och för lätta huvuden.

Det är inte det att han är en sådan där präktpelle med duktighetskomplex, bara att det faller sig naturligt för honom att vara den där förebilden som sporten så väl behöver.

Själv vet han nog inte ens om det.

Han anstränger sig för att undvika rampljuset, ger knappt ens några intervjuer.

Förra sommaren gjorde han ett undantag för italienska La Stampa. För de som bara läste slarvigt var det nog en ganska tråkig artikel, utan kraftfulla åsikter och lödiga citat. För oss som tittade lite noggrannare sken en underbar sammanfattning av Diego Militos karaktär igenom.

Det här var fotbollsstjärnan som inte mindes senaste gången han var på disko, som aldrig kommit för sent till en träning och som avskydde bråk och konflikter.

”Idrott ger mig ro”

Det var killen som inte ville sträcka sig till att kalla José Mourinho för en vän, eftersom ordet var så viktigt att det var reserverat för barndomskamraterna hemma i Argentina.

Journalisten som gjorde intervjun försökte pressa honom till ett erkännande av sin egen storhet, en rastlöshet inför att han fortfarande inte fått de erkännanden han förtjänat.

Han hade ju tillhört den europeiska fotbollens allra mest effektiva målskyttar i ett helt årtionde, utan att vinna några medaljer.

Milito begrep sig inte på infallsvinkeln.

– Min fotboll har aldrig fört med sig någon frustration. Det är en idrott som ger mig ro.

Men han hade ju givit de bästa åren av sin karriär till mindre klubbar som Genoa och Real Zaragoza, trots att han alltid varit bra nog för att spela i vilket lag som helst. Hade han aldrig varit frestad att ta en kortare väg till toppen?

– Aldrig. Jag har trivts hela vägen. Och väntan är också värd något. Den får dig att uppskatta varje nyans, får varje framgång att väga ännu tyngre.

Diego Milito har väldigt mycket att lära väldigt många, men kanske handlar hans viktigaste lektion om tålamod.

I en omgivning med detonatorn inställd på 90 minuter har han envetet stretat på, stått kvar och gjort sina extratimmar med avslutningsövningar när lagkamraterna redan snoppat av journalisterna utanför träningsanläggningen.

Hela världens huvudperson

Inte ens när två av hans klubbar åkt ur sina serier har han bett om att bli såld, inte ens när förbundskaptenerna sidsteppat honom har han krävt en landslagsplats.

– Att vänta är en av mina starka sidor.

En sydamerikanskt het majkväll i Madrid kommer så utdelningen på all denna tålmodighet, allt detta väntande.

Det är Militos karriär i 90-minutersdestillat. Långa, tröstlösa sjok av självuppoffrande slit i skymundan, för att bända fram de där enstaka möjligheterna som kan försvinna på en kvarts sekund. Och sedan ytterligare ett ögonblicks extra väntan.

Hans-Jörg Butt gör sitt drag för tidigt, Martin Demichelis tjuvrusar in i duellen.

Inte Diego Milito. Inte den där gamle gneten som byggt upp en hel karriär på att låta saker och sitiuationer ta sin tid.

Efter slutsignalen – när han har lyft den där enorma bucklan, sett repriserna på sina två mål och tagit emot priset som matchens lirare – går Milito långsamt fram till den blåsvarta kurvan som vrålade hans namn.

Där och då är han hela världens huvudperson, där och då står han i det starkaste strålkastarljus en enskild fotbollsspelare någonsin kan uppleva.

Han vinkar såklart, sjunger med i några Inter-sånger, tar till och med några försiktiga danssteg – men efter ett litet tag börjar hans lilla son tappa tålamodet med allt ståhej.

Diego Milito tackar fansen för stödet, tar Leandro på armen och knallar iväg från hysterin, tillbaka mot den värld han kommer ifrån.