Minuter av skräck

avKristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Här testar Sportbladets reporter att köra rally med Patrik Sandell

■ ■ Jag är stilla.

Bilen är stilla. Luften är stilla.

■ ■ Det är Jämtlands niohundra argaste träd som störtar mot mig.

En rallybil saknar instrumentpanel. Ovanför ratten visar en digitalsiffra vilken växel som är i, all annan information är bortskalad. Det krävs ändå ingen display för att jag från passagerarplatsen ska fastslå att det går asfort.

Men medan Sveriges främste rallyförare knycker i ratten pockar en tanke på min uppmärksamhet: så snabbt går det inte.

Bedömningen är korrekt. När jag bilade till jämtländska Kall ett par timmar tidigare körde fotografen som mest i 130 kilometer i timmen. Skulle han ha tryckt på lite till hade han varit uppe i Patrik Sandells hastigheter. Men det är skillnad på att sitta i en slimmad rallybil och i en hyrkluns. Och det är väsenskilt att färdas i de farterna på E14 och på en skogsväg.

■ ■ ■

Jag höll på att bli berövad på den utlovade åkturen. Tillståndet för testkörning på skogsvägen sträcker sig mellan klockan åtta och sjutton, så varje halvtimme är dyrbar. Material och bränsle kostar pengar, ett tiotal män ur det brittiska stallet har flugits in och kräver mat och lön, samma sak med den enda kvinnan som har rötter från Indien och är ansvarig ingenjör.

Lågt räknat är mina minuter bredvid Sandell värda 20 000 kronor, kalkylerade de. De accepterade, men för att slippa vidare kostnader krävde en av engelsmännen att jag skrev på ett avtal. Dokumentet var på byråkratisk gammelbrittiska men gubben summerade med ”so you won’t sue us if you break your legs”. Jag signerade och tänkte: det var väl onödigt att använda plural? Båda benen?

Jag fick en vit overall, en blå huvudduk och en vit hjälm. De spände säkerhetsbälten över axlarna, vid njurarna och skrevet. Och så blåste Patrik på.

När vi strömmar genom kurvor och krön är sinnena öppna. Lukten av plast och järn, sorlet av burkigt prat i hörlurarna, mys-

värmen trots de 24 minusgraderna utanför kupén.

Och så tanken: så snabbt går det inte.

Följd av: varför är jag då så rädd?

■ ■ ■

Troligen beror det på vägen. Känslan är att vi har en halvmeter åt vartdera håll. Sedan börjar kanten av träd, skyltar och lokalbefolkning. Patrik vrickar och vrider på ratten för att parera vägens alla skiftningar. Kölden gör underlaget halare och fläckvis är de uppkörda spåren så djupa att det pisksnärtar i nacken när vi skrapar i.

Jag pressar armarna neråt och spanar efter faror. Min blick är lånad från förstagångsföräldrar som vill montera grindar och madrassera bordsben för att skona barnet från vardagens dödsfällor. Fast för mig gömmer sig riskerna i skogen.

En gammelgran anfaller, men missar åt höger. Två ungträd håller på att ta revansch men misstajmar attacken. En elak skylt flyger mot vindrutan, den har oss på kornet, men vi duckar.

Skogen gör sitt bästa för att krossa oss under sju-åtta minuter. Niohundra träd klämmer ihop sig längs slingan, en del stagedivear, andra glidtacklar, men Patrik Sandell lotsar oss igenom.

I mål stramar ögonvitorna av torrhet. Jag har inte blinkat på länge, så jag gör det.

Andra sporter som Kristoffer Bergström testat:

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Motorsport

Rally