Förlusten gav hopp

SPORTBLADET

Sällan sett världsmästare tappade fattningen som ryskorna gjorde i går

PEKING. Det är förbanne mig svårt att spela handboll mot dubbla världsmästarna när man till och med har sina egna coacher emot sig och de står där och viftar och snor det allra viktigaste målet i svensk handbollshistoria.

24–24 där så ...

– Mmm, kvällstidningsknorr där va? sa Per Johansson, andrecoach och log skevt efter matchen.

Ja, kanske. Man kan ju onekligen tycka att klanteriet var lite synd när laget gjorde en sån fantastisk insats och faktiskt skakade ryskorna så mycket att de blev skitskraja – för att nu tala kvällstidningsspråk.

Jag vet inte om jag sett ett gäng världsmästare så totalt tappa fattningen som ryskorna gjorde i går.

Annika Wiel Fredén som var en katastrof mot Ungern växte till en gigant ute på högerkanten och såg ut som en världsspelare.

Linnea Torstenson – så länge hon orkade – var banans dominant och tog stryk på ett sätt som gjorde att hela den vackra östgötska släkten Torstenson måste ha känt sig stolta som en miljard kineser under OS-invigningen.

Och framförallt min nya favoritpelare – den brutala, vackra, elaka, hänsynslösa och köttiga Johanna Wiberg som gav begreppet kampsport ett nytt och mycket aptitligt ansikte i går i den match som jag tycker faktiskt återupprättade svensk damhandbolls rykte.

En fantastisk match

För det var ju så det är; det har varit det där tjafset om det leende landslaget och sen blev det det gråtande landslaget, och sen blev det det utskrattade landslaget och sen blev det det brutala landslaget – i alla fall i sin egen lätt uppblåste insäljning av sig själva inför OS.

Det var till och med tal om att på bästa NHL-manér satsa på att slå lite extra på skakade motspelares ömma kroppsdelar.

Nåja, tänkte jag. Vi får väl se.

Nåja, tänkte jag och såg matchen mot Ungern som blev ungefär lika brutal som en kväll med Barbiedockorna på flickrummet.

Nåja, tänkte jag och gick till arenan i går för att se den sista spiken slås in i landslagets stelnade leenden. Men det blev inte så. Det blev istället en alldeles fantastisk match. Visst, svenskorna förlorade med 24–28 men de gjorde det på ett sätt som fick mig att tro på att det finns en framtid för det här laget.

I det ingenmansland som världshandbollen under Norge och Ryssland är kan de sannolikt slå vilket lag som helst. Det är en bra insikt när lanslagsledningen ska bygga vidare mot nya mästerskap och nya matcher här i OS.

Coachade som en bisvärm

Sydkorea härnäst och eftersom ingen riktigt förstår hur Sydkorea spelar så bjöds de som bekant in till Sverige för att de svenska coacherna skulle kunna lära sig nånting om dem. Det gick så där.

Det resulterade i en analys av att de spelar något slags ”bisvärmshandboll”.

Vad nu det är.

Ryskorna såg mera ut som en svärm humlor och de gjordes om möjligt ännu tyngre av svenskornas fantastiska försvarsspel.

Och det var där Johanna Wiberg kom in. Jag hoppas ni kunde avnjuta hennes grisande på linjen i går i försvaret. Jag satt precis ovanför henne i första halvlek och jag tror aldrig jag sett en så elak svensk kvinna i hela mitt liv – och så jag har sett både Åsa Sandell och Anna Ingman i boxningsringen.

Och tillbringat en hel timme med Annika Lantz i en radiostudio.

Svenska coachen Ulf Schefvert skakade på axlarna när han fick frågan om varför han coachat som en bisvärm på slutet.

– Ah, sa han och ryckte på axlarna.

Sa nåt om att han trodde det var avblåst. Det var inte mer med det. Tydligen.

Men det kanske är det som är handboll. Man tar en smäll, reser sig och går vidare tills nästa storväxta jävel smäller till en rakt över ansiktet. Ungefär som Linnea Torstenson. Gång på gång.

Ungefär som Johanna Wiberg – med skillnaden att det var hon som slog.