"Jag har sett Stefan hoppa över 2,42..."

SPORTBLADET

Johnny Holm - pappa och tränare till världens bästa höjdhoppare om OS-guldet, Forshaga, Viljo & priset

Han har coachat sin son till OS-guld och världsherravälde.

Fått specialpris på Idrottsgalan och hyllats av svenska folket.

Stefan Holm må vara höjdhoppsgud - men bredvid honom står pappa Johnny stadigt på marken.

- Förlorar Stefan nästa helg i Glasgow är han ju nere på jorden igen, och då är jag förmodligen världens sämsta tränare igen, säger Johnny Holm, 57.

Foto: GULDTRÄNAREN Johnny Holm tränar världens bästa höjdhoppare, men på jobbet är han som vem som helst.

Stefan Holms år har innehållit allt. OS-guld, bragdmedalj och till på köpet har Forshagas store son gått och blivit folkkär. Hemma i Forshaga har pappa Johnny fortsatt slita på som svetsare på Forshaga svets och smide.

OS-guldet må ha gjort sonen historisk.

Men för pappa Johnny har livet fortsatt som vanligt.

Nästan, i alla fall.

I måndags fick han ta ledigt från jobbet. För att ta emot Sportspegeln specialpris på Idrottsgalan i Globen - och bli hyllad av svenska folket.

-Ja, vilken grej, det måste man säga var helt otroligt. Jag var nog rätt uppe i varv när jag stod där uppe, om man säger så. Hela kvällen var ju fantastisk, det var ungefär som en fotbollsmatch där man gör fem mål och alla går stolpe in. Det var helt otroligt.

Stefan var rörd när han fick priserna.

- Ja, det blev ju värre och värre. Man är inte van att se Stefan så rörd som han var. Men det är klart, att gå från ingenting till det här" För två år sedan var han inte ens inbjuden och nu vann han rubbet.

"Skulle ha haft svetshjälmen"

- När sändningen var över blev det ju kaos. Alla var ju nere runt Stefan, och jag har nog aldrig pratat med så mycket folk någon gång tidigare. Det var ju fotoblixtar överallt, jag skulle nästan ha haft svetshjälmen med mig.

Vad sa arbetskamraterna när du kom tillbaka till jobbet?

- De sa inte så mycket. I Forshaga använder man inga stora ord. Det var någon ryggdunk och folk sa grattis och sen var det inte mycket mer med det.

Efter Idrottsgalan har du blivit hyllad i tidningar och tv. Hur känns det?

- Det är ju kul. Men man får ju inte lita på det som skrivs i tidningarna. Då blir man både ledsen och besviken många gånger om. Det har jag lärt mig sen jag spelade fotboll, man måste förtränga vad som står i tidningarna.

- Man är ju aldrig bättre än den senaste insatsen. Förlorar Stefan nästa helg i Glasgow är han ju nere på jorden igen, och då är jag förmodligen världens sämsta tränare igen.

Stefan har vunnit nästan allt som går att vinna nu. Vad finns det kvar för honom?

- Inomhus-EM är det ju målet härnäst" och sen är det ju VM i Helsingfors. VM har han aldrig vunnit. 2,40 är ju också en gräns han vill klara och sen har han ju svenska rekordet att sikta mot.

Kan hoppa 2,42

Patriks Sjöbergs 2,42 - tror du Stefan har kapacitet att slå det?

- Ja, det tror jag absolut. Jag har sett honom hoppa så högt. Hade det inte blivit regn i Eberstadt så vet i katten alltså. Och på finnkampen på Ullevi i somras, hade han varit lite mer fokuserad där så hade han nog tagit det då. Men då blev han så överraskad att han ens tog 2,35.

I OS gick ju allt rätt till slut - trots att det såg ut att gå åt skogen. Var du förtvivlad den där kvällen i Aten, när Stefan rev på 2,34?

- Jag var egentligen mer förtvivlad när han rev på 2,32, för det hade varit en höjd som hade jäklats hela tiden. När han tog 2,36 visste jag att det var klart. För det fanns ingen annan än Stefan som kunde ha klarat den höjden.

Tänkte du någon gång "det här kan gå åt helvete"?

- Ja, det gjorde jag. När han rev på 2,32. Då kändes det tungt.

Var det jobbigt för dig att stå där och se Stefan hoppa?

- Nej, det hade varit ännu värre att vara hemma. Jag var ju hemma när han vann i Lissabon 2001 och då lovade jag mig själv att aldrig mer sitta hemma och våndas. Tv sände ingenting live från tävlingarna, och jag följde det på radion. Och just när Stefan skulle hoppa gick de över till lokala sportradion - och gick till hockeymatch mellan Grums och Sunne.

Då var du nära på att kasta ut radion eller?

- Ja, en värmlänning hoppar EM-final i höjd, men i stället sänder de en hockeymatch som bara berör de få som ändå är där.

Stefan verkar vara oerhört viljestark som person. Vem har han fått det ifrån?

- Det har han definitivt fått från mig. Både han och jag är den typiskt stönige värmlänningen, ut i fingerspetsarna.

- Och visst har det väl varit konflikter mellan oss. Men vi är ju så lika, så vi vet ju båda två precis när det är dags att lägga ner. Och båda tycker vi att vi har fått rätt.

Ryktet säger att Stefans höjdhopparkarriär började som 4-åring hemma i vardagsrummet på Forsgatan 22. Och att det slutade i ett drama.

- Ja, det var ju han och kompisen Magnus Lundqvist som tävlade i höjd och skulle hoppa över armstödet hemma i soffan. Det slutade med att Magnus bröt armen.

Det låter ju som ett trauma som kunde ha hållit Stefan ifrån hoppningen?

- Det blev nog precis tvärtom. Då var ju Stefan bäst på någonting. Magnus var alltid bäst på fotboll, men där fick Stefan något som han var bäst på.

- Det var alltid kamp och alltid tävling mellan Magnus och Stefan. De skulle alltid vara värre än varandra och tävlade i allt. Det var OS och VM i lekparken jämt. När de spelade fotboll var Stefan alltid Zico och Magnus var någon annan brasse. Och var det en tredje med så fick han vara Pelé, om han var tillräckligt bra.

Var det givet att Stefan skulle bli höjdhoppare?

- Ja, när han började med friidrott så var det det. Han kunde inget annat. Han var urdålig på allt annat inom friidrotten. Han provade att springa, men var långt, långt efter när de skulle springa 1 000 meter. Och han var ju inte snabb heller. Men höjd hade han en känsla för redan som 12-åring.

I dag är Stefan inte bara känd som höjdhoppare. Han är På Spåret- Stefan också.

- Ja, det är ju nästan ännu mer kul det. Folk har ju en väldig konstig syn på idrottsmän, och många idrottsmän kanske också är såna att de inte kan mer än sin idrott. Stefan är väldigt allmänbildad och hade ju aldrig några problem i skolan. Han läste ju aldrig några läxor, men han lärde ju sig allt direkt ändå.

"Gråsossse in i ryggmärgen"

- Samhällsintresset har han nog med sig hemifrån också. Jag har ju alltid varit intresserad i samhällsfrågor och varit engagerad i facket, så han har väl fått mycket inmatat naturligt. Jag är ju gråsosse in i ryggmärgen, så jag har ju alltid trott på det här med jämlikhet, rättvisa och broderskap.

Själv är du både personlig tränare åt Stefan och tränare åt talanger på friidrottsgymnasiet. Vilket är roligast?

- Det är ju så himla olika. När det gäller Stefan är det ju nästan bara teknikträning idag. Med ungdomarna kan man ju testa lite mer idéer och så. Sen är det ju speciellt att träna yngre, man håller ju sig ung själv då. Man måste ju hänga med lite"

Så du har full koll på mode och musik och sånt då?

- Nej, inte alltid. Men man får ju försöka, så man vet vad de pratar om.

Hur mycket betyder det för Stefan att du finns med på tävlingarna?

- Jag tror det betyder väldigt mycket bara att jag finns där. På inomhus-VM i Budapest hade det kvittat, då kunde farmor lika gärna suttit på läktaren. Men i Aten hade han nog aldrig fixat det annars. För han tyckte själv att han hoppade rätt hela tiden, vilket jag såg att han inte gjorde.

Nu har du och Stefan vunnit nästan allt som går att vinna. Hur ser era drömmar ut för framtiden?

- Jag hoppas att han drömmer om att kunna vara med och konkurrera några år till, och kanske framför allt att göra ett bra EM 2006 i Göteborg. Är han i form då kan han lyfta till skyarna av publiken. Då kan han gå på moln. Att hoppa 2,43 i Göteborg vore perfekt.

Det här är Johnny...

Johnny Holm om...

Henning Johannesson

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott