”Han hade tagit med sig såna här jävla lakritsshots”

Anders Limpar om livet i Premier League och England

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Anders Limpar.

VAR? Everton, England.

NÄR? 1994/95.

/ANDERS LIMPAR BERÄTTAR SJÄLV/

”När jag skrev på för Everton hade jag redan levt och dött för dem i mer än 15 år. I slutet av 1970-talet hade de en ungrare som hette Imre Varadi i laget, och eftersom min pappa också var ungrare så sa han åt mig att titta extra noga på honom.

Jag fastnade för både honom och klubben. Everton blev mitt lag, och det har det alltid varit. När jag först kom till England och skrev på för Arsenal frågade journalisterna på presskonferensen om Arsenal var mitt favoritlag också. ’Nej, jag är ledsen – men jag är Toffee in i hjärtat’.

Sedan var det ändå inte så att det var de känslorna som tog mig till Everton. I en perfekt värld så var jag ute efter att stanna längre i Arsenal. Våren 1994 var jag i slutet av mitt fyraårskontrakt, och gick upp till George Graham med min agent. Det jag ville var att skriva på ett nytt längre avtal, men Graham sa bara: ’Jag har inte plats för dig i laget längre’.

Nähä, men jag tyckte ändå att det fick lov att vara okej, jag fick väl se till att kämpa mig tillbaka in i elvan. Jag sa till honom att jag ville stanna ändå. ’Det går inte. Vi har fått ett jättebra bud på dig från Manchester City, så det finns inget mer för dig att hämta här.’

Sedan snurrade han bara på kontorsstolen och vände sig bort. Det var ju inte så att han tackade för de fyra åren och de fem titlarna och önskade lycka till – ingenting. Vi sa inte ens hej då.

Foto: PETER KJELLERÅS
Efter fyra säsonger lämnade Limpar Arsenal 1994.

Jag fick ju lov att åka till Manchester, men på vägen dit upp så ringde Evertons manager Mike Walker till min agent. ’Innan ni skriver på för Manchester City så måste jag få prata med Anders’. Så vi åkte både till Manchester och till Liverpool. Men även om jag var och är ’Toffee’ in i själen så var det faktiskt inte det som avgjorde, utan det var att jag från början tyckte att Mike Walker hade en jävla skön filosofi.

Sedan skulle det visa sig att vi ändå inte praktiserade den filosofin – vi var inne i en bottenstrid och kämpade för våra liv – och därför kom jag från början in riktigt, riktigt jävla fel i min Everton-tid. Jag var den säsongens allra största Deadline Day-värvning, men jag producerade inte överhuvudtaget.

Vi torskade med 5–1 mot Sheffield Wednesday, vi förlorade med 3–0 hemma mot Blackburn och plötsligt buade publiken på Goodison Park åt mig så fort jag fick bollen. Det var inte så jag tänkt mig att det skulle bli när jag äntligen skulle få representera klubben i mitt hjärta. Det var ett helvete.

Foto: MATS FOGEMAN
Starten på Goodison Park blev tuff.

Everton hade inte åkt ur högstaligan sedan 1950-talet, men inför den sista omgången var vi så gott som uträknade. Till att börja med behövde vi själva besegra Wimbledon hemma, och sedan behövde vi hoppas på andra resultat.

Det var riktig ångest i omklädningsrummet. Vi var inte i bra form för fem öre, men vi var tvungna att vinna matchen. ’Vi måste, måste, måste’ – det är inget roligt att ha det över sig och samtidigt veta att laget inte var speciellt bra. För spelar du bra så har Everton världens bästa publik. Men är du dålig är det så jävla vidrigt att spela på Goodison Park så det finns inte.

Matchen började – och efter bara några minuter så tog jag ett inlägg med handen i eget straffområde. Jag skulle upp och nicka, tajmade allt jättefel och fick bollen på handen i stället. En hjärnblödning, svårt att förklara. Men Wimbledon gjorde ju mål på straffen, och jag trodde på allvar att 40 000 människor skulle komma in på planen och lyncha mig. Det var hemskt, hemskt.

Sedan gick det en kvart till innan Gary Ablett – bless him, där uppe i himlen – satte ett självmål i egen bur och... I det läget är ju goda råd mer än dyra. Allt hopp är egentligen ute.

Men strax före paus filmade jag till mig en straff. Jag ska inte ens låtsas att den straffen var rätt dömd, utan det var en sådan filmning att det var löjligt. Egentligen borde jag ha fått gult kort, men i stället reducerade vi till 2–1.

Det vände matchen. I stället för att gå in till andra halvlek som en begravning gick vi faktiskt in och var taggade. Barry Horne kvitterade med ett långskott, och med knappt tio minuter kvar avgjorde Graham Stuart med ett ganska märkligt mål. Och det räckte.

Vi hängde kvar – och då var man ju plötsligt Caesar där på Goodison Park. Samma publik som skulle döda mig en timme tidigare hade nu stormat planen och bar runt mig i triumf. Från helvetet till himlen på en dryg halvlek.

Ett litet smolk i bägaren var att Hans Segers stod i mål för Wimbledon. Han hamnade sedan under utredning för matchfixning, och... Jag vet inte om det var så, men jag vet ju att det där avgörande målet han släppte in absolut inte var otagbart. Det är en liten svart skugga som hänger över den där dagen.

Foto: FREDRIK HJERLING
Limpar och Henrik Larsson inför VM 1994.

Men vi hade klarat oss med andan i halsgropen, och jag tänkte ju att jag skulle få möjligheten till en nystart efter sommaren. Det blev inte riktigt så. Först kom VM 1994, och alla vet ju redan hur den turneringen var för mig personligen.

Jag tyckte att behandlingen av mig där var absurd, och sedan kom jag tillbaka till Everton och allt blev bara ännu värre.

I stället för att förbättra oss blev vi bara ännu uslare. Jag tror inte att vi hade en enda seger på de första elva ligamatcherna, och mitt i allt skickade Mike Walker ner mig till reserverna eftersom han hade fått för sig att jag hade varit sarkastisk när jag klappade åt publiken efter att ha blivit utbytt i en match.

Det var jävligt märkligt. Klappa åt publiken gör man ju alltid – vinst eller förlust, vid byte eller slutsignal – och jag förstår inte hur han fick den där applåden till att bli sarkastisk. Men Mike Walker var under allt hårdare press, och så blev väl jag någon jävla scapegoat, syndabock.

Till slut var klubben tvungen att kicka Mike Walker, för spelarna ville inte spela för honom längre. Vi tyckte inte alls om honom. Då kom Joe Royle in i stället, men vid det laget hade jag egentligen redan bestämt mig för att lämna klubben.

Jag var fruktansvärt förbannad på fansen, jag tyckte att de hade betett sig jävligt illa och behandlat mig dåligt. I stället hade jag fått ett jättebra anbud från Gamba Osaka i Japan, och det första jag sa till Joe Royle var väl egentligen bara att jag tänkte ta det.

Men allt blev annorlunda med Joe Royle. För första gången på väldigt länge så fick jag en tränare som la armen om mig, det hade jag varken haft i landslaget eller Arsenal. ’Anders, jag vill prata med dig efter träningen’. ’Åh nej, vafan har jag gjort nu då?’. Men istället för att skälla så ställde Joe Royle frågor, pratade med mig som en vuxen människa. ’Hur mår du?’. ’Hur tycker du att det funkar med din roll i laget?’. ’Vad är viktigt för dig framöver?’. Plötsligt hade jag en tränare som det gick att föra personliga samtal med, och jag tyckte att det var fantastiskt. Han var skicklig psykologiskt, och jag mådde jättebra av att för första gången ha en riktigt bra dialog med min tränare. Joe Royle blev som en extrapappa för mig.

Foto: Bildbyrån
Tränarbytet till Joe Royle blev ett lyft för Limpar.

Hela laget lyfte. Från den ena dagen till den andra så blev det roligt att träna, vi började skratta igen. Det var som en blomma som fick vatten. Joe fick en jävla fin start – vinst i derbyt mot Liverpool, seger borta mot Chelsea – och alla spelare köpte hans idéer med hull och hår. Vi fick igång maskinen rejält.

Egentligen hade vi ett riktigt bra lag också. Bra målvakt, bra backlinje, hårt kämpande mittfältare... Sedan behövdes det en finlirare, och där kom jag in riktigt bra. Jag hade inga restriktioner, inga order om det defensiva på samma sätt som jag ändå hade haft i Arsenal. Där var jag tvungen att spela defensivt – fast jag inte kan det – men så var det inte alls med Joe Royle. Där var det: ’Tugga på framåt bara, för vi har tre hundar på mitten som täcker upp’ Det var då Barry Horne, John Ebbrell och Joe Parkinson – ’The Dogs of War’. När de fick vittring var det äckligt att möta dem. Det gick inte att bli av med dem.

Och du vet, att få en sådan uppbackning... Det skulle man ju ha velat ha genom hela karriären. Royle ville att jag skulle göra det jag var bra på – offensiv fotboll – och det han sa till mig var: ’Ta ditt ansvar framåt’. Det var det han krävde av mig. I svensk fotboll hade jag ju hört tjatet om att ta defensivt ansvar tills jag spydde, men jag hade aldrig hört någon vända på det på det sättet. Fast du missar och missar och missar – fortsätt försöka skapa chanser, våga igen!

Perfekt för mig, och då tog jag chansen.

Foto: Bildbyrån
Säsongen tog fart

Jag började trivas bättre i staden också. Från början hade vi bosatt oss i ett ganska dåligt område, och råkade ut för flera inbrottsförsök. En gång när jag kom hem från träningen såg jag en jävel längst in i vardagsrummet. Han drog ut på baksidan, skäggade över trädgården och hoppade över en mur. Sedan startade dom någon bil och bara drog iväg. De är ju oftare räddare än vad man själv är, men på förhand vet man ju inte hur man reagerar i en sådan situation. Det var nog tur att de stack iväg, för jag är ju inte bra på att slåss.

Det var skillnad på mig och Duncan Ferguson. Han kom till Everton vid den här tiden, och hade också inbrott ungefär samtidigt. Den han gjorde var ju att först slå ner tjuvarna, sedan binda fast dem och sedan dynga på dem en gång till. Först därefter ringde han polisen.

Området vi först bodde i hette Toxteth, vi hade Robbie Fowler som granne. Riktigt ruffigt, inget bra område. Det var några spelare som hade rekommenderat mig att bo där, och såhär i efterhand vet jag faktiskt inte om de skämtade med mig eller vad det var. ’Du ska bo i Toxteth’ – sedan vände de väl sig om och skrattade åt mig. Ska jag vara riktigt jävla ärlig tror jag faktiskt att det var ett prank.

Vi flyttade därifrån ganska snabbt – bodde inte där mer än i några månader – och när vi hamnade i Southport blev allt mycket bättre. Det var sex, sju stycken i laget som bodde där, och det gjorde så att jag umgicks mer med spelarna i Everton än jag hade gjort med dem i Arsenal. I London var alla så utspridda, men här samåkte vi till träningarna, spelade golf och umgicks med familjerna.

Sammanhållningen blev bättre och bättre. Neville Southall, Graham Stuart, John Ebbrell, Paul Rideout, David Unsworth... Riktigt bra killar, bra surr i omklädningsrummet.

Dessutom bodde Klas Ingesson i Sheffield med sin familj, och det var bara några timmar emellan. Så fort vi var lediga försökte vi träffas. Vi firade jul ihop, och han kom och överraskade mig på min 30-årsdag. Det är fint att ha de minnena.

Foto: LOTTE FERNVALL
Match mot Manchester City.

Det stora säsongen 1994/95 var ju annars FA-cupen. Redan åttondelsfinalen mot Norwich blev en riktig sån här personlig genombrottsmatch för mig. Jag gjorde ett mål, passade fram till ett par och fick min ytterback utvisad. Och efter det spelade jag egentligen varje minut som jag var tillgänglig.

Sedan är semifinalen mot Tottenham ett starkt minne. De hade ett kanonlag med Jürgen Klinsmann, som ju var en av de första utländska storstjärnorna som kom till Premier League. Han var fruktansvärt bra och Tottenham var egentligen överlägsna på pappret – men den dagen var vi ändå mycket bättre än dem.

Jag hörde att någon hade beskrivit det som Evertons allra bästa match under hela 1990-talet, och jag kan faktiskt hålla med. Vi hade sån jävla segervittring hela dagen, och vann med 4–1. Vår nigerianske VM-anfallare Daniel Amokachi hoppade in och gjorde två mål. Det blev någon förvirring där. Han trodde att han skulle in direkt, medan Joe Royle ville byta lite senare. Det blev världens jävla liv och skrikande vid sidlinjen. Amokachi hoppade in utan att egentligen ha fått klartecken från sin egen tränare – och hängde två mål på fem minuter. Det var hans stora dag.

Inför finalen mot Manchester United skulle vi åka ner till London flera dagar före själva matchen, men när det var dags så visade det sig att busschauffören hade försovit sig. Klubben lyckades ordna fram en reservbuss, men vi hade fortfarande ingen chaufför. Då satte sig Neville Southall bakom ratten och körde ner oss till London.

Efter semifinalen hade vi en jävla tro – nästan en övertro – på oss själva. Men vi var ju ensamma i det. Vi som var spelare och ledare i Everton trodde verkligen att vi skulle vinna, medan resten av världen såklart trodde på Manchester United.

Själv hade jag medaljer från både FA-cupen och Ligacupen med Arsenal 1993, men då hade jag dragit på mig en vadskada och missat själva finalerna. Så det var verkligen viktigt för mig att ta chansen den här gången: ’Fan, nu ska jag göra allt jag kan’.

Foto: AP
Everton vann FA-cupen efter finalseger mot Manchester United med 1–0.

Runt gamla Wembley fanns det så många historier och myter och så mycket skrock. Bland annat hette det att ett av omklädningsrummen hade mycket mer tur med sig än det andra, att det var vinnarrummet. När vi kom dit visade det sig att vi hade fått det rätta, så redan där minns jag att jag började hoppas på att det verkligen kunde vara vår dag.

När vi sedan skulle från omklädningsrummet till tunneln gick jag ut sist. Jag hade precis ställt mig i ledet då Manchester Uniteds egen gud kom gående – Eric Cantona. Han var avstängd från all fotboll efter att ha sparkat ner den där åskådaren, så han var klädd i kostym. Och givetvis – kragen uppfälld på kostymen.

Av någon anledning kände jag att jag behövde säga något till honom, så bara för att vara artig så sträckte jag fram min jävla hand och sa: ’Have a good game’. Han bara totalignorerade mig. Tog mig inte i handen, tittade inte ens på mig utan stirrade bara rakt fram. ’Vafan, kan du inte bara säga lycka till?’. Då fick jag ännu mer tändvätska.

Efter bara några minuter hade jag sedan ett bra, lågt vänsterskott. Jag trodde att den skulle gå in, men Peter Schmeichel gjorde en jätteräddning. Men det blev en bra match för mig. Planen på gamla Wembley var gigantisk, en av de största jag någonsin spelade på. Jämfört med Highbury måste den varit minst fem, sex meter bredare och fem, tio meter längre. Det märktes inte minst när jag drog upp anfallet som ledde fram till vårt segermål – det kändes som att jag var helt ensam på planen, så stora ytor hade jag.

Foto: Bildbyrån
Limpar med FA-cupmedaljen.

Vi kämpade ner dem, men Manchester United var ju ett mycket, mycket bättre lag än vad vi var. Hade vi mött dem 20 gånger hade vi väl förlorat 19, men det här var vår dag. Och så hade vi Neville Southall i mål. Ett rättvist resultat sett till chanserna hade kanske varit 3–1 eller 4–1 till dem, och att de inte kvitterade sista tio är en gåta. Men Neville Southall räddade oss.

Han var en otrolig målvakt, men ännu mer otrolig som person, en av de mest fantastiska människor du överhuvudtaget kan träffa. Han var en träningsnarkoman – men ändå tjockare än jultomten. Han var inne klockan sju på morgonen och körde ett individuellt pass. Sedan körde han med oss i laget klockan tio, med juniorerna klockan två och sedan gick han hem vid fem. Så hade han hållit på i tjugo, trettio år – men han käkade så jävla illa att det inte spelade någon roll hur mycket han tränade.

Vi hade samma syn på livet. Efter min skilsmässa 2012 var Neville Southall en av få som ringde till mig och frågade hur jag mådde. Det var inte många fotbollsspelare som gjorde det, men han hörde av sig och vi pratade om hur jag tänkte och vad jag ville och hur jag såg på livet och framtiden.

Det var en ära att lyfta cupen tillsammans med en sådan människa, men det var enormt stort på så många olika sätt. För mig personligen var det ju något extra att få vinna med klubben jag hade fastnat för som barn, och för Everton har det ju vuxit och vuxit eftersom det här fortfarande är den senaste titeln.

Min pappa och flera av mina bästa kompisar hade åkt över från Sverige. När allt hade lugnat ner sig – sådär en timme efter slutsignalen – tog jag ner dem så att de fick komma ut på planen. Det var ett magiskt ögonblick. Jag har en bild hemma där jag står med pappa på Wembleys gräs, och den sätter jag väldigt stort värde på.

Till och med festen blev något extra. Under hela min karriär drack jag ju knappt en droppe. Min pappa var absolutist under större delen av sitt liv, och sa tidigt till mig att det inte funkade att dricka och hålla på med fotbollen samtidigt. Men på kvällen efter finalen visade det sig att en kompis som heter Sjöblom hade tagit med sig såna här jävla lakritsshots från Sverige. ’Äh vafan...’. Vi vart dimmiga som fan – men det var både en perfekt dag och en perfekt kväll.

Jag är verkligen stolt över den här titeln, för på ett sätt tycker jag att den sammanfattar min karriär. Jag tog mig alltid tillbaka. Efter VM 1990 hade jag blivit nedsablad, men reste mig och vann ligan med Arsenal 1991. Sedan kom VM 1994 och – bam! – så blev jag ännu mer nedslagen. Ändå reste jag mig ännu en gång. Såhär i efterhand kan jag faktiskt tycka att det var jävligt starkt av mig att komma tillbaka efter två riktiga snytingar mitt i karriären. Jag hade lätt kunnat vika ner mig, men i stället fick jag ihop sju titlar under sex år i England.”

Publicerad:

LÄS VIDARE