Perseus Karlström

Svaret på idrottens klurigaste fråga

Brenning: Bespottade idrotten var störst och lade grunden till allt vi känner i dag

Av: 

Patrik Brenning

Femte upplagan av gångtävlingen Astley Belt i Madison Square Garden den 22 September 1879.
Femte upplagan av gångtävlingen Astley Belt i Madison Square Garden den 22 September 1879.

SPORTBLADET

Det var en gång, den var sandad och den gav upphov till all professionell idrott som vi känner den i dag.

Nej, jag trodde det inte heller men här är bilderna och historien som dessutom ger svaret på idrottens allra klurigaste fråga.

Hur någon fick för sig att börja med professionell gång?

”Låt oss vara helt ärliga: Det ser verkligen inte klokt ut och jag undrar hur gångsporten överhuvudtaget bildades. Var det helt enkelt någon britt där vid 1862 som såg hur alla kompisar började jogga och bara bestämde sig för att ”nej, det där går för fort för mig”?”

Orden är mina från en text om gångarna Perseus Karlströms OS-insats. Vad jag inte kunde ana när jag skrev den var att de skulle leda mig rakt in i en guldgruva och avslöja hela grunden till elitidrotten som den ser ut i dag.

För ett mejl och en hel del läsning senare vet jag mer.

Gick 320 kilometer baklänges

Amerikanen Edward Payson Weston var en akademikerson från Rhode Island som precis som sina föräldrar blev författare. Men 1861 gick han in i en vadslagning som skulle förändra hela idrottsvärlden.

Payston Weston var så säker på att Abraham Lincoln skulle förlora presidentvalet att han gick med på att gå 769 kilometer från Boston till Washington för att se Lincoln svära presidenteden om han skulle få fel.

Han började promenaden den 22 februari och kom fram den 4 mars efter att ha sovit som mest sex timmar i sträck. Snö, regn och slaskiga vägar gjorde att Payston Weston missade själva ceremonin men hans insats skapade ändå så mycket publicitet att han blev inbjuden till presidentbalen och personligt gratulerad av president Lincoln för sin prestation.

Det gav så att säga blodad tand.

1867 gick amerikanen 1900 kilometer mellan Portland och Chicago på 26 dagar. För besväret fick han en mindre förmögenhet men tvingades också utstå mordhot och en fysisk attack från personer som slagit vad om att han inte skulle klara promenaden.

1869 gick han 1703 kilometer genom ett snötäckt New England på 30 dagar och 1871 promenerade han 320 kilometer baklänges på 41 timmar.

De galna upptågen gjorde Edward Payson Weston till en nationell kändis, en persona som förstärktes ytterligare av hans extravaganta uttryck och kläder (inklusive lyxiga uniformer och gångkäppar). Men alla var inte lika imponerade.

Krossade rekordet

Daniel O’Leary kom till USA från Irland som 19-åring och försörjde sig genom att sälja böcker i Chicago. Men när stora delar av staden brann upp 1871 stod många av O’Learys kredittagare utan såväl husrum som pengar vilket tvingade irländaren att börja promenera till stadens förorter för att få sina böcker sålda.

En dag överhörde O’Leary hur några imponerade personer stod och skröt om Edward Payson Westons prestationer och påstod att bara en äkta amerikan kan gå 160 kilometer på 24 timmar. Även Daniel O’Leary hade en fäbless för vadslagning och hyrde därför en inomhusbana för rullskridskor för att motbevisa dem.

Med 43 minuters marginal klarade O’Leary utmaningen varpå irländaren hörde av sig direkt till Payson Weston med en utmaning. Amerikanen skrattade dock bort irländarens inledande trevor men när O’Leary sedan förnedrade sin rival offentligt genom att slå amerikanens rekord på 800 kilometer med nästan 2,5 timmes marginal hade Payson Weston inget annat val än att försvara sin ära.

Antagonisterna och gångsportens två största stjärnor.
Edward Payson Weston närmast med antagonisten Daniel O’Leary bortom sig.

Den stora duellen, och tävlingen som skulle komma att markera toppen för tävlingsgången i USA, avgjordes i Chicago 1875. De två rivalerna hade sex dagar på sig (på söndagar var det förbjudet med all typ av offentlig underhållning) att gå 800 kilometer.

Fick skulden för katastrofen

Där stod underhållaren Payson Weston med sin cape och käpp, och sin märkliga vana att med jämna mellanrum spela blåsinstrumentet kornett för att underhålla (väcka?) åskådarna under sina promenader. Vid hans sida antagonisten O’Leary, den mustaschprydde irländaren som var mer professionell i sin inställning till idrotten med sin vana att bara gå helt uppträtt med de böjda armarna trummandes fram längs kroppen i jämn takt.

Men de representerade också två sidor av USA vid den här tiden. Payson Weston var det gamla etablissemanget samtidigt som Daniel O’Leary blev ett hopp för den irländska minoritet som blivit syndabockar vid den nämnda branden i Chicago 1871 (det påstås att det var irländskan Catherine O’Learys ko som välte en lykta och startade katastrofen).

Tävlingen avgjordes på två runda banor bestående av stampad jord med träbark på och reglerna var enkla: Minst en fot skulle alltid vara i marken.

När de tävlande började sin promenad strax efter midnatt natten mot måndag var Chicagos borgmästare och runt 100 åskådare närvarande. När O’Leary gick först i mål 45 minuter före midnatt mot söndag var minst 6000 åskådare på plats.

”Publiken var brokig men till stor del respektabel. De representerade rikedom, ställning och intelligens men också tjuvar, spelare och råhet. Kvinnor i stort antal, vissa med makar och andra med älskare, men alla med problem med den skräniga och stökiga trängseln”, skrev Chicago Tribune efteråt och beskrev hur små pojkar kröp mellan vuxnas ben för att komma närmare banan och hur äldre klättrade upp och satte sig på bjälkarna 30 meter upp i taket.

För att se på gång.

Både Payson Weston och O’Leary fick motsvarande 100 000 dollar i dagens penningvärde i belöning och irländaren kunde dessutom inkassera gott om segerbonusar från de som bettat på honom. O’Leary blev dessutom omslagspojke för ett saltföretag och fick sin bild upptryckt på vad som kan beskrivas som föregångaren till dagens samlarbilder.

Det skrevs dessutom hyllningsartiklar, dikter och sånger i hans ära.

Payson Weston var dock upprörd då han menade att många åskådare både hotat och försökt hindra honom rent fysiskt. Han krävde, i ett utspel som påminner mycket om hur dagens boxning fungerar, en returmatch bara för att förlora även den inför tiotusentals åskådare i april 1877.

Föredrog att dricka champagne

De två kombattanterna fortsatte sedan sina gångkarriärer i en elitserie organiserad av brittiska parlamentarikern John Dugdale Astley. Vinnaren i ”Astley Belt Races” fick förutom stora vinstpengar dessutom ett mästarbälte.

Det finns också gott om fullständigt galna historier från de tävlingarna.

Det förekommer rapporter om utbredd matchfixning där gångare tog emot mutor för att lägga sig i tävlingarna, vittnesmål om dopning där aktiva bland annat tuggade kokablad för att få fördelar (Payson Weston var själv skyldig till detta 1876 men skyllde på att han gjorde det på inrådan av läkare) och rena misshandelsfall där åskådare slog ner gångare de bettat mot.

George Cartwright attackeras av en åskådare under den andra upplagan av Astley Challenge Belt 1882.

Det är svårt att ta in vittnesmålen om hur stor gången var på den här tiden men de aktiva tjänade förmögenheter, gick med sponsorbudskap på tröjorna och tävlade på stora arenor där en av huvudskådeplatserna var den allra första Madison Square Garden i New York. När de inte gjorde turnéer över andra kontinenter förstås.

De tecknade bilderna från tiden är också rent fascinerande.

Bakgrunden till gångsuccén ska enligt historiker ha varit urbaniseringen som kom efter det amerikanska inbördeskriget. Helt plötsligt samlades en stor mängd människor på samma plats med gott om frihet och i många fall också pengar.

Gång var enkel att organisera, lätt att förstå och gav framförallt oändliga möjligheter till vadslagning. För det bettades på allt. Vem som skulle kliva av först, vem som skulle sova minst, vem som skulle gå längst…

Normalt gick gångarna 21 timmar om dygnet under sex dagar med som mest tre timmars ihållande sömn per natt på små tältsängar som fälldes upp inne på arenan. På läktaren spelade blåsorkestrar musik samtidigt som springpojkar sålde picklade ägg och rostade kastanjer till publiken, som många gånger bestod av personer från såväl den kulturella som politiska eliten.

Som om det inte vore nog var gångarnas föredragna vätskeersättning självklart champagne. Gärna litervis.

Men gångsportens gyllene dagar skulle snart vara räknade i en äkta ”video killed the radio star”-utveckling.

Stoppades av den moderna cykeln

För när den moderna cykeln uppfanns i slutet på 1800-talet blev det början på slutet för gångsportens storhetstid. Cykeltävlingarna erbjöd snabbare underhållning, tydligare regler, mindre utsatta vadslagningar och inte minst extremt spektakulära krascher i slutet på tävlingsveckorna när utmattade cyklister tappade medvetandet och fällde hela klungor med antagonister till publikens stora nöje.

För självklart genomfördes även cykeltävlingarna över sex dagar.

Det är med facit i hand kanske till och med svårare att förstå att gångsporten överlevt hela vägen till i dag än att den faktiskt en gång var USA:s största publiksport.

För i tidningsartikeln från den legendariska tävlingen mellan Edward Payson Weston och Daniel O’Leary i Chicago 1875 konstaterar den utsände journalisten från Chicago Tribune att ”gång är vänligt uttryckt inte en särskilt fängslande sport”.

Så särskilt mycket kanske inte har förändrats trots allt men de som menar att gången som idrott inte ens borde existera får i alla fall göra sin läxa. För utan gången hade idrottsvärlden sett väldigt annorlunda ut.

Den vräkige Edward Payson Weston på äldre dagar.
Publisert:

LÄS VIDARE

Perseus är Sveriges största antihjälte

ÄMNEN I ARTIKELN

Perseus Karlström