”Det är de värsta bilderna jag har”

Sara Algotsson Ostholt berättar om tragiska olyckan

avPatrik Brenning, Magnus Wilsson

Sara Algotsson Ostholt förlorade båda sina tävlingshästar när hennes transport fattade eld på väg från en tävling i Polen i början av maj.

Nu berättar 44-åringen om dramatiken och vägen framåt efter den tragiska olyckan.

– Hästen som ligger på vägen reser sig sedan upp samtidigt som den andra trillar ihop och dör inne i transporten. Det är de värsta bilderna jag har framför ögonen nu. När han stönar till och tar sitt sista andetag.

Det var i början av maj som Sara Algotsson Ostholts hästtransport fattade eld på motorvägen A1 i närheten av staden Nowe Marzy. I fordonet fanns två tävlingshästar, Chacco's Crack som avled omedelbart och Apertina som dog senare till följd av sina brännskador.

Sara själv, samt hennes son Eric och hästskötaren Roberto Scherneck, klarade sig oskadda.

”Jag springer upp flera gånger”

På torsdagen höll Algotsson Ostholts, som vann OS-silver i fälttävlan i London 2012, en pressträff på Arlanda där hon med tårar i ögonen berättade om olyckan.

– Vi satte oss i lastbilen klockan tre på natten och efter en timme behövde jag tanka. Jag gjorde det, köpte lite kaffe och allt var frid och fröjd. Efter 15 minuters körning ser vi sen hur det ryker från bakluckan. Vi stannar direkt och Roberto springer ut, får ner bakluckan och lyckas få ut första hästen som trillar ner för bakrampen och lägger sig på vägen. Då är lastbilen redan helt övertänd där bak.

– Vi försöker få ut den andra hästen också men han är redan övertänd. Han försöker ändå slita sig och kämpar så klart för att komma loss och ut men vi lyckas inte få ut mellanväggen mellan hästarna. Jag springer upp flera gånger och försöker öppna men allt brinner och det är väldigt, väldigt varmt.

– Hästen som ligger på vägen reser sig sedan upp samtidigt som den andra trillar ihop och dör inne i transporten. Det är de värsta bilderna jag har framför ögonen nu. När han stönar till och tar sitt sista andetag.

Foto: Janerik Henriksson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Sara Algotsson Ostholt berättar om tragiska olyckan.

Sonen sitter kvar i bilen

Samtidigt som Sara Algotsson Ostholt och hästskötaren Roberto Scherneck kämpar för att rädda hästarna sitter sonen Eric, fyra år, kvar i bilen.

– Jag har tur att Roberto är med mig för jag tänker bara på hästarna. Jag hade sagt till min son att inte lämna bilen och gå ut på vägen men nu är bilen är övertänd och han får ut honom snabbt. Sedan stannar en annan lastbil och chauffören där tar hand om Eric. Vår hund som inte är kopplad sätter sig också och vaktar Eric på gräset intill motorvägen.

Algotsson Ostholt försöker hålla den överlevande hästen lugn och samtidigt förklara för räddningstjänsten var de befinner sig.

– Med hjälp av navigationssystemet i telefonen lyckas jag men det känns som det tar lång tid innan brandkår och polis kommer och då känns det ändå som det är för sent. Lastbilen är övertänd, en häst är död och den andra svårt skadad. Det är kaos helt enkelt.

Hästen Apertina överlever olyckan och återhämtar sig till en början oväntat bra. Länge tror Algotsson Ostholt till och med att hästen ska kunna komma tillbaka i tävlingsform igen.

– Jag har kontakt med veterinären två-tre gånger per dag efter olyckan och hon repar sig och är till och med ute och äter lite gräs. Sen, på den åttonde dagen efter olyckan, är allt bra på morgonen innan de ska göra en stor undersökning. Veterinären ringer mig klockan 21 på kvällen när jag väntar på ett positivt besked och säger ”tyvärr Sara, han dog för tio minuter sedan”. Det kom som en ny chock. Det lilla ljuset man hade i eländet, att hon i alla fall skulle överleva, fanns inte längre.

Har inte råd med en ny häst

Sara Algotsson Ostholt beskriver tiden efter beskedet som tung. Hon har för närvarande ingen häst för att kunna fortsätta sin idrott på elitnivå och försöker i första hand hitta finansiering till en ny lastbil åt stallets yngre talanger.

– De är fem-sex år gamla så det är i alla fall fyra år innan någon av dem kanske kan komma upp på mästerskapsnivå. Men man får tugga sig igenom varje dag nu och jag är samtidigt så glad att ingenting hände mig, min son eller Roberto. Jag försöker se det positiva i det också.

– Jag vet också att både Svenska ridsportförbundet och SOK (Sveriges olympiska kommitté) jobbar på olika lösningar som kan hjälpa mig och jag kommer träffa dem om ett par veckor. Vi får diskutera framtiden då. Just nu kan jag inte tänka på ett sådant lyxproblem som att skaffa en ny tävlingsindivid. Jag har inga ekonomiska möjligheter att ens tänka på det utan det är om någon utomstående kan hjälpa mig. Sådan är idrotten, man behöver sponsorer bakom sig, men just nu orkar jag inte tänka på det.

ARTIKELN HANDLAR OM